3 minuter lästid

Battle Axe är först och främst vad som för några decennier sen hade kallats för en ”femma-slukare.” Spelet är oförlåtande och när alla liv tar slut så gör även spelet det och det är bara att börja om från början, lite som Dark Sou… (skoja bara). Till formen är Battle Axe ett arkad-hack ’n slash-spel med topdown-perspektiv inspirerat av de klassiska äventyrsspelen från 80- och 90-talet; genreklassiker som Gauntlet och Golden Axe. Spelet är skapat av bland annat veteran-pixelkonstnären Henk Nieborg som jobbat på olika varumärken som Harry Potter, Batman, Spyro med mera; och innehåller musik från legendariska VGM-kompositören Manami Matsumae (Magic Sword, Mega Man och Dynasty Wars). Spelet har alltså någon som helst brist på rutin och erfarenhet för det märks direkt att det är veteraner som varit med i skapelseprocessen.

Frågan är: räcker det bara med rutin egentligen?

Name a more iconic duo – I’ll wait…

Spelet utspelar sig i karaktärernas hemland Mercia som hålls i ett tyranniskt järnhandsgrepp av Etheldred, en despotisk trollkvinna som bor i ett till synes ogenomträngligt torn i de avlägsna, isiga ödemarkerna i norr. Var sjunde år skickar hon sina arméer söderut för att handplocka invånare från varje by som kommer att leva ett fortsatt liv av slaveri och aldrig höras från igen. Ett meddelande skickas ut till mästare över hela landet som vädjar dem att sätta stopp för hennes styre – här kommer spelaren in i bilden. I med den digitala och högst bildliga med femman och så bär det av med att välja mellan en alv, en trollkarl eller en marodör som huvudkaraktär. 

LÄS MER: Children of Morta

Gameplay-mässigt finns det två alternativ: hack eller slash. Allvarligt talat är det inte mycket mer än så. Det finns ett par varianter av vanlig attack och sedan en distansattack i form av kastknivar, trollformler etc. Spelets action är väldigt precis och snabb som attan, och som sagt har man bara ett liv på sig att ta sig igenom hela spelet (vilket klockar in på cirka halvtimmen). Men i 80-talsstil är spelet istället brutalt svårt och efter många försök tog jag mig inte ens förbi andra banan, för att vara helt transparent och ärlig.

Battle Axe kör på den klassiska ”get good”-filosofin som genomsyrade spelen från eran spelet är inspirerat av. Banorna är uppbyggda som stora semi-öppna världar där enda vägen fram är att döda alla monster och rädda alla bybor. Vid slutet av varje bana möter du en boss som följer temat hos banan, som till exempel ett luftskepp i molnvärlden och en spindelkrabba i undervärlden. Bossarna är väldigt seglivade med mer hälsa än en spenatätande yoga fitness-instruktör och tar därför lång tid att döda – de uppfyller sitt syfte men inte mycket mer.

Mellan nivåerna kan du även köpa föremål av en mystisk kvinna i kåpa med mynten du har samlat på dig under spelet gång. Här ploppar det upp en negativ instickare i en annars behaglig ljuddesign; allt du plockar upp låter nämligen ”klink”, och du kommer plocka upp en hel del saker. Mynt låter klink, diamanter som bara är poänggivande låter klink, skelett som dör låter klink. Jag är inte säker på om det är för att fortsätta spruta endorfiner in i spelarens hjärna men för mig blev det irritationsmoment efter ett tag.

Hur som helst, hos försäljaren kan du köpa en trolldryck som utökar din livmätare, kraftsköld som absorberar skada och andra saker som jag inte lyckades lista ut vad de gör. Det finns ingen beskrivande text så det är fantasin och eget klur som avgör. Kolla bilden under och se om du kan lista ut vad ett lila ”S” med vingar ska betyda.

I slutänden tror jag att Battle Axe gör sig bäst som co-op-spel, precis som alla andra i genren. Turtles in Time var inte bara förbannat roligt för att det var ett bra spel, det var ett bra spel för att man satt bredvid en kompis eller brorsan som kunde hjälpa en, ta några smällar eller bara förgylla tillvaron genom sin närvaro. Tyvärr är det Coronatider och inte många har tid eller möjlighet att bara komma över och spela några rundor Battle Axe med med mig så det är lite svårt att få den feel good-känslan man får med en vän bredvid sig.

Även ”get good”-feelen lyckas inte leverera. För mig är easy inte easy nog för det här spelet, och även om det finns mycket charm så finns det inte heller så mycket att upptäcka. Trots det måste jag säga att det finns mycket att gilla och jag kommer nog återvända till landet Mercia ibland för att testa lyckan. Även om jag antagligen bara kommer få spö igen. Och igen. Och igen…