I fyra artiklar recenserar Martin fyra böcker om esporthistorien. Vilka är värda att läsa? Vilka kan du skippa? Och i vilken ordning bör du läsa dem?

Andra boken som läggs under lupp är Good Luck Have Fun: The Rise of eSports av Roland Li.

Good Luck Have Fun: The Rise of eSports

Författare: Roland Li

År: 2016

Antal sidor: 268

Huvudsakligt spel: Dota 2.

En mer rättvisande titel hade varit: “The Complete Chaotic Story of Esports” 

De första 50 sidorna av Good Look Have Fun är onekligen en aning överväldigande, speciellt om du inte redan är insatt i esport-historien. Det är ungefär som att för första gången lyssna på Bob Dylans episka, slingriga Desolation Row – om låten hade varit två timmar lång, snarare än elva minuter. Av titeln på första kapitlet att döma ska det första kapitlet handla om esport-laget Evil Genius och deras huvudsakliga ledare Alexander Garfield, och det gör det ju också, i alla fall inledningsvis. För snart börjar det istället handla om deras värsta konkurrenter Team 3D istället, och deras huvudsakliga ledare Craig Levine. Och så långt hänger man förstås med. Men direkt efter går det vidare till att handla om Team 3Ds värsta konkurrenter – som alltså inte är Evil Genius! Utan compLexity. Och deras huvudsakliga ledare Jason Lake hamnar plötsligt i centrum. I bakgrunden finns dessutom Europas stoltheter SK Gaming, som ärkefiender till samtliga dessa tre nordamerikanska lag.

Har du inte redan koll på alla dessa namn, på spelare och esport-lag, är det redan här, halvvägs in i första kapitlet, aningen knixigt att hänga med i deras relationer till och historier med varandra. För den här boken är från första sidan en såpopera – och en synnerligen medryckande sådan – när ledare och spelare i de olika lagen – kommer ihop sig med varandra och relationerna lagen emellan kompliceras. Och detta alltså redan innan esport-lagen börjar att byta spelare och inbördes konflikter med varandra.

Till skillnad från The Book of Esport, som metodiskt såg till att vara nybörjarvänlig från första till sista sidan, börjar man snart önska att Good Luck Have Fun var en dokumentärserie, eller dokumentär serieroman, istället för en faktabok. För man saknar en visuell komponent – så att man får en bild på alla, så man lättare skulle kunna hålla koll på alla, och skilja dem från varandra. Att de flesta esport-stjärnorna har internet-alias som låter som Marvel-hjältar med svår dyslexi gör förstås det inte lättare att reda ut vem som är vem.

För tro inte att författaren Roland Li tänker lugna ner sig! Vi är ju fortfarande bara halvvägs genom första kapitlet – och vi försöker fortfarande reda ut vilket lag som är vilket och vilken spelare som är vilken – när vi via detta tredje gäng, som vi nu av någon anledning trots att vi av kapitelnamnet trodde att det var det första gänget Evil Genuises som vi skulle följa, kastar oss vidare till historien om det första seriösa försöket att skapa en ambitiös amerikansk tv-serie om en esport-turnering. Vilket alla ovannämnda kanske, eller kanske inte, var inblandade i – det är som sagt lite svårt för en nykomling, eller recensent av boken, att hålla redan på alla detaljerna här. Vilket snart går över i det andra seriösa försöket att skapa en ambitiös amerikansk tv-serie om en esport-turnering, och personerna bakom denna andra tv-serie – och här inser man att som läsare av Good Luck Have Fun är det bara att hålla hårt i hatten och hänga med på resan, för nu blir det åka av, i en bergochdalbana av infall, personer, händelser, matcher och turneringar. I något som bjuder på en helt annan form av läsupplevelse än vad The Book of Esports någonsin gjorde.

LÄS MER: Böcker om spel: The Book of Esports

Å andra sidan låg nog boken säkerligen rätt i tiden när den släpptes 2016, för att läsa boken är som att för första gången besöka en välfyllt, välskriven wiki om esport, och handlöst hoppa fram och tillbaka mellan alla sidorna. Man läser lite intressant fakta här, och lite där, innan man snabbt hoppar vidare till något nytt och spännande. Eller så kan jämföra boken med att lyssna till en tre timmar lång specialpodcast om esport-historien, där ett par esport-experter diskuterar och går igenom, sin härligt subjektiva syn på, tävlingsspelens historia, medan de kanske, eller snarare inte alls håller sig till ämnet — eller de håller sig till ämnet, men kanske inte just det ämne som de sa att de skulle hålla sig till.

Om det inte redan framgått är det här alltså en väldigt annorlunda bok från den fokuserade, klartänkta The Book of Esport – så väl stilmässigt som innehållsmässigt. Dessutom är synen annorlunda på vad esport egentligen är – och vad som är viktigast inom den. Med tanke på det begränsade antalet böcker om esport som tillgängliga år 2020, när The Book of Esport släpptes, måste ju William Collis, författaren till The Book of Esport, ha läst Good Luck Have Fun innan (eller medan) han skrev sin bok. Det krävs inte mycket fantasi att tänka sig, när man ställer de båda böckerna sida vid sida, att Collins medvetet fokuserat på och skrivit om helt andra aspekter av esporten i The Book of Esports, än de som är redan var beskrivna i Good Luck Have Fun. För trots att de båda författarna skriver om samma ämne – esportens historia och utveckling – så överlappar de båda böckerna varandra nästan inte alls vad gäller information, exempel och resonemang.

Här är ett exempel på en passage som inte skulle ha varit med i The Book Of Esports:

Medan The Book of Esport är skriven för att kunna läsas av vem som helst och dennes moster, oavsett hur lite dessa vet om tv-spel från början, är Good Luck Have Fun en bok för fansen. Och medan The Book of Esport fokuserar på big business, de stora spelföretagen och hur spelen finansieras för att kunna fungera på marknaden – och hur dessa olika former av finansieringar påverkar utformningen av de olika esport-spelen – så zoomar Good Luck Have Fun in på gatunivå. På de enskilda spelarna – de misslyckade och de lyckade – på de enskilda fansen som köar utanför de stora arenorna. Ja, ibland ända ner till de små areorna och spelvärldens smutsiga bakgator. Medan The Book of Esport nästan helt undviker intervjuer med kända esport-stjärnor, och definitivt helt och hållet undviker bakom-kulisserna-skvaller och matchreferat från stora matcher i viktiga turneringar, så är Good Luck Have Fun en guldgruva av allt sådant. Och, just det, medan The Book of Esport rakt igenom är glasklar och pedagogisk – i såväl text som upplägg – med en logisk strukturell uppbyggnad som skulle få din svenskalärare att gråta av lycka, så är Good Luck Have Fun en väl omskakad godispåse; ett nystan av märkliga händelser, avgörande skeenden och dråpliga anekdoter.

Redan de båda författarnas syn på vad esport är – eller borde vara – skiljer sig markant från varandra. The Book of Esports författare William Collis ser esport som det samma som att kunna försörja sig på att spela tv-spel. Så för honom är ett turneringsproffs och en populär Twitch-streamer lika mycket esport, så länge man tjänar nog med pengar för att överleva på det. Det väl säga det är inte längre är en hobby, utan ett yrke. Att bli populärare än alla andra streamers på Twitch är onekligen en strid och en kamp i sig själv, även om man inte spelar öga mot öga med sina ”motståndare”. Good Luck Have Funs författare Roland Li är däremot inriktad på själva kampen spelare mot spelare online, eller ännu hellre i olika turneringar någonstans i världen, där man möts på riktigt. Och även om Li tjusas av tanken på högre prispengar, som vi alla gör, så räknar han även in helt vanliga spelare som regelbundet spelar mot varandra online, även utan några prispengar inblandade, som esport. Då det för honom är kampmomentet snarare än pengarna som är det viktiga.

MER BOKLÄSNING: Böcker om spel: Significant Zero

För William Collis började den riktiga esport-historien – i alla fall i Nordamerika – med Twitch genomslag i början av 10-talet. Då framförallt p.g.a. League of Legends, men även i mindre utsträckning, Dota 2 och Starcraft 2, som kom vid samma tid. Good Luck Have Funs författare Roland Li håller med om att det var på Twitch det började på allvar. Men medan William Collins ser tiden innan Twitch (och de stora turneringarna började att få riktigt stora prispengar) som en rätt pinsam förhistoria, älskar Roland Li denna tidiga ”vilda västern-period”. Därmed är Good Luck Have Fun full av kärleksfulla historier även från tiden innan Twitch, från de där små gräsrotsturneringarna och pionjärsförsöken, som William Collis är ointresserad av.

Fightingspelen är visserligen lika styvmoderligt behandlade i Good Luck Have Fun som i The Book of Esports, men att i Good Luck Have Fun får vi faktiskt en glasklar redogörelse på tre sidor varför fightingspelen medvetet har ställt sig vid sidan om resten av esport-världen. Där i stort sett alla frågor man har i ämnet besvaras. Att döma av tacksidan i slutet av boken är denna genomgång om fightingspelens outsiderstatus i esport-världen signerad den geniale fightingspelkommentatorn (och advokaten) David Graham (mer känd som UltraDavid, för er som brukar titta på Street Fighter-turneringar). Just kommentatorer till esport-evenemang är en annan sak som skiljer The Book of Epsort från Good Luck Have Fun. I The Book of Esport nämns det överhuvudtaget inte alls att professionella esport-turneringar har kommentatorer, medan i Good Luck Have Fun får vi nästan en helt kapitel om kommentatorernas roll; både vad som händer under sändning och utanför sändning. Vi får även ett långt parti där författaren går igenom vad som skiljer en bra kommentator från en dålig. Han går in på detalj om vad man kan göra för förbättra sig och bli en bättre kommentator.

En annan intressant skillnad böckerna mellan är att The Book of Esport håller träning viktigare än talang, medan Good Luck Have Fun håller talang viktigare än träning. Fast ännu viktigare än talang är, i Good Luck Have Fun, samarbetsförmåga lagmedlemmar emellan, men det kanske mest beror på att bokens alla såpoperaintriger blir ännu mer spännande om man trycker på den punkten.

William Collis spenderar istället en stor del av The Book of Esport med att reda ut varför vissa esport-spel har blivit populära medan andra har misslyckats och försvunnit i spelhistoriens glömska. Han spekulerar om esportens framtid under de kommande decennierna, medan Roland Li i Good Luck Have Fun lämnar alla sådana spekulationer helt utan avseende och nästan bara fokuserar på människorna som de facto spelar spelare, och William Collis spenderar en stor del av slutet på sin bok med att försöka förutse esportens framtid.

En annan, för oss här upp i norr, inte obetydlig skillnad mellan böckerna är att Sverige, svenska lag och spelare inte nämndes en enda gång i The Book of Esports, medan Good Luck Have Fun beskriver Dreamhack med vördnad redan på sidan 23, och sedan kanske ytterligare 7-8 gånger genom boken.

Det dyker upp svenska spelare och svenska lag överallt i händelserna, speciellt när vi kommer fram till historierna kring Dota 2, då det kryllade av framgångsrika svenska spelare. Gissningsvis var Dota 2 hetare 2016 när Good Luck Have Fun skrevs än 2020, när The Book of Esports skrevs, för i den boken nämns Dota 2 knappt alls. Är Dota 2 din grej är det verkligen Good Luck Have Fun som gäller, för under andra halvan av boken är boken mer ”The Rise of Dota 2 and Dota 2’s Half-Crazy Players än ”The Rise of Esports”, ärligt talat.

Trots att Good Luck Have Fun släpptes 2016, och således missar allt som hänt inom esporten sedan dess, är detta knappast till nackdel för boken, då den fungerar utmärkt som ett tidsdokument. Den enda delen av boken som upplevs som föråldrad – och rent ut sagt tveksam – är det obligatoriska kapitlet om esportens mörka sidor, som här representeras av en genomgång av esportare som gjort bort sig grundligt och blivit avstängda på grund av rasistiska och misogyna kommentarer på nätet. Det blir en besynnerlig samling, till synes rätt slumpmässiga, fall där vi verkligen får rubbet: riktigt namn på den skyldige, dennes internetalias, alla de dummaste kommentarerna utan några skyddande ****-symboler eller något. Så vi får N-ordet med flera i sin fulla prakt, vilket vi knappast skulle fått i en speltext från 2024, eller ens 2020. Ibland får vi till och med veta vilken skola den skyldige gick på!

Här är det snart svårt att skaka av sig känslan att större delen av detta kapitel var en form av ”damage control” från författarens sida – där han försökte ta ett antal ”internetkompisar som nyligen gjort bort sig” i försvar, enligt devisen ”erkänn allt på en gång och be om ursäkt efteråt, så blir du förmodligen förlåten”. Denna form av ”damage control” kan bevisligen fungera utmärkt i realtid i levande livet, på låt säga en presskonferens, där de samlade journalisterna efter avslutad föreställning kan tänka ”ja men, han kanske är inte någon dålig kille trots allt, han verkar så ångerfull”. Men i en bok åtta år senare blir intrycket ett helt annat.

Rimligtvis skulle ingen människa idag – förutom de närmast drabbade – minns några av dessa halvfigurer på esport-historiens skräphög, om det inte var för att de figurerar med namn och alla sina vanvettiga, ocensurerade uttalanden i den här boken. Författarens försäkran, i slutet av varje i detalj återgivna haveri, att ”Men han menade inget illa!” gör ju bara saken ännu värre, så här på avstånd från det hela.

Missförstå mig inte, den här delen av boken är naturligtvis storartad underhållning, på det sätt som skvallertrådar om kändisar som gjort bort sig alltid är – med den extra bonusen att i bokform kan vi naturligtvis ta gör givet att allt skvaller är väl efterforskat, studerat och rätt citerat. Som ”damage control” är det dock ett misslyckande av aldrig skådat slag, och något man, så här i efterhand, bara kan skaka på huvudet åt.

Det är inget problem att läsa de båda böckerna direkt efter varandra, eller samtidigt med varandra, då de har helt olika grundsyn och tar upp helt olika aspekter av esporten. Men är du obekant med esport-historien så börja med The Book of Esport (fast den släpptes fyra år efter Good Luck Have Fun), då den boken är tydligare och bättre som ”grundkurs”. Första halvan av Good Luck Have Fun är närmast som ett utförligt extramaterial till The Book of Esport, med utvikningar och hugskott åt alla möjliga håll. Det är mängder av e-sportkändisar, matcher och turneringar som passerar revy, och esport-lags uppgång och fall och uppgång igen.