Kategoriarkiv: Bloggar

Björn kastar sig in i redaktionen

Jag är en ungdomlig kille som är född 1974. Mina första datorkliv tog jag genom att pappa släpade hem en Osborne 1, som man kunde spela Adventure på. Bilderna fick man liksom stå för själv. Därefter blev det Commodore 64, Amiga och PC. Jag spelade det mesta som jag fick tag i, och det var massor till C-64:an. Allt från International Karate till Last Ninja, Boulder Dash och The Ship, ett obegripligt spel om en båt och Ulaan Baator. Jag har även spelat främst svenska rollspel i bordsformat de senaste 30 åren och skriver egna äventyr, bl.a. till olika konvent. Fortsätt läsa Björn kastar sig in i redaktionen

Låt oss introducera Hanna!

Hej hallå!

Här kommer Player 1:s nya skribent: Hanna heter jag och är en 20 nånting som är bosatt i Linköping tillsammans med min sambo och två katter. Jag spenderar i princip all min fritid med näsan över en gryta eller framför en datorskärm (när jag inte behöver ge katterna min odelade uppmärksamhet). I grund och botten är jag en nörd, jag är nördig i mat, jag är nördig i brädspel och jag är nördig i digitala spel. Kan eventuellt ha en Harry Potter-tatuering också, men det låter jag förbli osagt. Men givet vilken sida jag nu skriver för så antar jag att intresset kanske ligger i digitala spel. Fortsätt läsa Låt oss introducera Hanna!

En fightingnovis dagbok – Snabba ninjor i ARMS

Välkommen till den tolfte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en massa träning åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den här delen fortsätter vi svinga våra armar svettiga i ARMS och spelar som ninjastudenten Ninjara!

Torsdagen den 21:e augusti 2019 – Det rätta ögonblicket för en attack

Idag är det nästan bara träning som gäller. Jag bestämt mig för att verkligen sätta grunderna i spelet. Så jag gör träningsövningarna om och om igen, för att den grundläggande mekaniken och den grundläggande taktiken verkligen ska sitta i ryggmärgen. I vilket ögonblick ska jag slå? När ska jag dasha? När ska jag hoppa? Vilket är rätt tillfälle att använda superattacken?

Jag är verkligen bra på att använda superattacken när det passar som minst. Det vill säga när motståndaren bara står där och lätt kan blockera den. Den ska användas när motståndaren redan träffats av ett slag och är oskyddad, eller precis när motståndaren attackerar, för då är motståndaren ofta rätt stillastående och dessutom reflekterar superattacken vanliga attacker.

ARMS är ett föredöme inom fightinggrenren på många sätt och träningsläget är inget undantag. Det är både lärorikt och kul spela en match mot en ständigt hoppande fiende eller en match mot en fiende som har superattacken tillgänglig hela tiden. Nu hänger det bara på mig, och ingen annan, om jag ska bli bättre på det är spelet.

Jag avsluter dagen med att spela ett par matcher. Jag går in i arkadläget och väljer ninjastudenten Ninjara. Hans specialitet är att han kan teleportera sig korta sträcker i luften, vilket är användbart, inte minst då man vill fly undan en superattack. Man kan välja tre armar åt gången åt sin kämpe, och sedan får man viken man vill ha på höger och vänster arm innan varje rond. Jag väljer de armar som jag brukar använda med Min Min för att se hur de passar för Ninjara.

Det börjar dock tufft med den svårbesegrade Mechanica redan i andra matchen. Men det verkar faktiskt som jag lärt mig något av all träning för hon går direkt i backen och sedan blir det seger på seger. Tills jag möter Lola Pop och det tar tvärstopp. Då hennes ban har många skarpa hörn väljer jag de snurrande armarna, men det var nog fel taktik. Men nu är det dags att avsluta. Jag får ta min revansch på henne imorgon!

Grand Finals i Samurai Shodown på EVO 2019

Idag har jag tittat på finalen – eller Grand Finals som det så vackert heter – av  Samurai Showdown. Är du det minsta intresserad av fightingspel rekommenderar jag verkligen att du ska kolla in den här turneringen, för här är det spänning på hög nivå. Jag ska inte spoila något om du inte sett den ännu, men jag kan säga att saker och ting utvecklar sig på ett sätt som man kanske inte hade trott på förhand. Nu blir det Street Fighter V härnäst! Dragon Ball FighterZ och Samuri Shodown i alla ära – det är Street Fighter som är huvudnumret för mig när det kommer till e-sport!

Fredagen den 22:e augusti 2019 – Det magiska ögonblicket när allt faller på plats

Det har blivit mycket träning den här veckan, och än är det inte slut på lärandet. Idag spenderar jag morgonen med att kolla guider på nätet för att lära mig mera om spelet. Jag hittade två lättsamma textguider med massor av intressanta tips för nybörjaren:

Basic Beginner’s Guide to ARMS (Including Some Tips)

ARMS Guide – Strategies and Unlockables

Jag hittade även två video-serier på Youtube med mängder av intressanta tips:

Uppenbarligen gjorde dessa guider nytta för mig, för när jag väl drar igång spelande på eftermiddagen visar det sig att det här är dagen då bitarna till sist faller på plats för mig. Speciella Stunder är en av de roligaste artikelserierna på den här spelsidan, och här kan man verkligen prata om en speciell stund. Bland det skönaste som finns inom TV-spel är ögonblicket när man till sist inser att ”Jaja, det är så det här spelet ska spelas!”

Plötsligt rör jag mig i sidled i rätt ögonblick, och straffar motståndarens feltajmade slag i rätt ögonblick. Kanske är jag fortfarande inte redo att gå online, men nu har jag äntligen fått grepp om hur dataspelarna ska besegras i alla fall.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Heta nudlar i ARMS

Nej, jag är inte fullärd på något sätt, men jag tar mig igenom resten av arkadläget med Ninjara utan att förlora en enda match. Jag straffar mina motståndare för deras misstag om och om igen. Jag inleder med att få min revansch på Lola Pop för gårdagen, och sedan går allt som av sig självt.

Nu när jag börjat att få grepp om hur spelet fungerar är det väldigt kul att testa hur olika armar fungerar tillsammans, och hur de fungerar mot olika motståndare och på olika banor, och hur de fungerar med mina olika taktiker. Det känns roligt att känna att jag börjar bli bättre på att avgöra när jag ska dra iväg ett slag och när jag inte ska göra det. Och hur jag länkar ihop slagen med hopp och dashar till ett vinnande rörelseschema. Och när jag till och med lyckas med min hit confirm (att snabbt avgöra om en attack träffar eller inte) och får iväg en kort combo är det som om hela himlen öppnar sig.

ARMS är verkligen ett skamligt roligt spel. Varför det här spelet inte har fått mer uppmärksamhet än vad det fått är en artikel för sig själv.

Äntligen Street Fighter V på EVO 2019

Efter att ha tittat på Dragon Ball FighterZ och Samurai Shodown från EVO 2019 är det nu äntligen dags för det som ändå är höjdpunkten för mig – Street Fighter V!

Det är många spelare i topp 8 som jag aldrig ens sett förut. Det är spelare från fem olika länder, vilket känns kul. Det brukar oftast vara typ sex japaner, en amerikan och någon spelare från ett tredje land. De flesta av mina favoriter är således inte med, men den coole japanen Bonchan – även känd som Blondechan på grund av sitt blonderade hår – är med. Han får räknas som favorit då han varit i final i de två senaste storturneringarna innan EVO, och är alltså i topp åtta här igen. Hur ska det här gå?

Nästa avsnitt:

Det här var det sista avsnittet av En fightingnovis dagbok för den här sommaren. Men bara lugn, serien kommer tillbaka i höst! Jag utlovade ju att det skulle bli Dragon Ball FighterZ också den här sommaren, men på grund av omständigheter så har Dragon Ball-spelandet fått stå åt sidan. Men senare i höst kommer det verkligen att blir Dragon Ball FighterZ, och en massa annat fightingrelaterat. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Heta nudlar i ARMS

Välkommen till den elfte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en massa träning åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den här delen blir det ARMS för första gången i En fightingnovis dagbok. Vi spelar som Min Min och vi dryper av svett ända tills vi äntligen får se eftertexterna!

Tisdagen den 20:e augusti 2019 – Min Min är finfin

ARMS handlar om att befinna sig rörelse och kontrollera utrymme. Att lista ut motståndarens nästa drag och vara steget före.  Att inte bli en stillasittande anka, utan vara en mordisk hök som slår ner på sitt byte med snabbhet och precision.

Fightingspel är alltid krävande för mina koncentrationssvårigheter, men ARMS är extra tröttande. När du är på andra sidan skärmen i Street Fighter är du tämligen säker. Visst, motståndaren kanske kan slänga eldbollar och det finns teleporteringsattacker, men det är betydligt lugnare att befinna sig på avstånd till motståndaren i det spelet än att befinna sig alldeles inpå. Och även när fienden är nära inpå i Street Fighter kan du fokusera på att blocka högt och långt och enbart oroa dig för kast. Men på grund av de långa armarna i ARMS är du i fara även när du är på andra sidan banan i det här spelet. Och du kan inte bara blocka och blocka på samma sätt som i Street Fighter, för i det här spelet är du ännu mer känslig för kast – på grund av de långa armarna.

Jag påminns om att ARMS, trots sin soliga design, egentligen inte är något sommarspel, för man blir snabbt svettigt av att sitta och svinga armarna. Jag får sitta och torka av mina händer mellan matcherna. Men mycket av det roliga i spelet är rörelsekontrollerna. Och man glömmer snabbt att det ens är rörelsekontroller man använder utan alla rörelserna sitter naturligt. Det är bara när man ska blocka, när man för sina båda joy-cons mot varandra, som kan bli lite för obekvämt och ta någon hundradel för lång tid i jämförelse med att trycka på en knapp.

Min favoritkämpe i spelet är nudelrestaurangtjejen Min Min. Hon är allround utan någon stor svaghet, och har en underbar, solig design. Jag beslutar att fortsätta med mitt gamla mål att klara arkadläget med alla karaktärerna. Men då jag tidigare bara klarat arkadläget på svårighetsgrad tre som mest – av åtta nivåer – så beslutar jag mig för att börja om med Min Min på nivå fyra den här gången. Så mitt nya, uppdaterade mål blir att klara arkadläget med alla kämpar på minst nivå fyra.

I början är det inte särskilt svårt på nivå fyra, men specialmatcherna – när man spelar varianter av volleyboll, basket och prickskytte – är betydligt knepigare. Här ställer motståndarna till med betydande problem för mig. I de vanliga matcherna kör jag med mina favoritarmar – de kyliga Brrchuk – på båda armarna, men i specialmatcherna får jag byta och testa mina andra båda armar. Det är kul att minispelen är så roliga i spelet, det ger trevlig variation till arkadläge. Man skulle knappast sitta och nöta volleyboll i en timme i spelet, men som omväxling till de vanliga matcherna fungerar det perfekt.

Men i den åttonde matchen tar det tvärstopp även i de vanliga matcherna, när jag får möta den hänsynslösa mechatjejen Mechanica. Jag testar att byta mot Brrchuk mot Ramram – mina snabbare armar som snurrar mera – men ändå så kör hon över mig varenda gång. Jag gör det jag brukar göra i det här läget: tar en fika och går en lång promenad istället. Väl tillbaka vid TV:n så vinner jag direkt i första gången. En paus är ofta den rätta lösningen.

I den tionde och sista matchen är det som vanligt Max Brass som är slutbossen. Jag har aldrig förlorat mot honom förut. Men nu blir det riktigt svårt. Ingenting fungerar och i rondernas avgörande ögonblick blir det bara fel. Jag förlorar match på match och vinner inte ens en rond. Nej då Brrchuk , dags att byta armar igen. Draken visar sig vara lösningen och jag sätter den både på vänster- och högerarmen. Draken är ännu mer ett avståndsvapen än de övriga armarna, då den skjuter långa strålar på motståndaren som motståndaren inte kan blocka. Så jag flyr undan, skjuter på honom på avstånd, flyr och skjuter honom igen. Och så länge jag håller honom på avstånd går allt bra, men när han kommer nära inpå mig, det är då det blir problem, stora problem.

Men nu vinner jag till sist en rond och det står ett-ett inför den tredje och avgörande ronden. Jag torkar svetten från mina händer och min panna och jag tar ett glas vatten. Nu ska jag besegra honom! Jag drar igång matchen, men lyckas snubbla till med den högra joy-conen och jag råkar välja en Ramram istället för Draken på högra armen. Efter ett par sekunder av panik inser jag att jag måste klara mig med draken på bara vänsterarmen. Jag fortsätter min taktik att hålla Max Brass på avstånd med drakens stråle. Och jag lyckas behålla lugnet och tar hem turneringen!

Trodde jag alltså, men nu händer det en sak som aldrig hände på de längre svårighetsgraderna – det blir ännu en match efter sista matchen! Svettig, trött och omskakad är det bara att ge sig in i en match till, och den blir otroligt jämn. I slutet av sista ronden är både jag och min motståndare bara en ena träff från vinst och förlust. Vi är alldeles intill varandra, nästan så nära man kan komma. Jag attackerar och drar av misstag iväg ett kast, men det träffar! Årets kanske skönaste segerjubel är ett faktum.

För första gången rullar eftertexterna i spelet. Att arkadläget bjuder på olika händelser beroende på vilken svårighetsgrad man spelar på var en trevlig bonus.

Ännu mera svett i Samurai Shodown på EVO 2019

Oj, oj, oj, det visar sig att Samurai Shodown är fantastiskt kul att titta på. Inga långa combos och lågt tempo är precis min grej. Även om jag inte fattar hur spelsystemet fungerar ännu så förstår jag ändå vad som händer i matcherna. Och det blir verkligen underbart spännande matcher. Som om jag inte redan svettas nog idag blir jag alldeles svettig bara av att titta på. EVO 2019 har verkligen varit en succé så här långt.

Onsdagen den 21:e augusti 2019 – Att träna kan faktiskt vara skoj

Är ARMS ett enformigt spel? Vid en första anblick ser spelet inte ut att ha alltför mycket till variation. Allt som finns är vanliga slag och kast och en superattack och inget mer. Det finns inga specialattacker som i Street Fighter eller EX-attacker eller command grabs eller några andra underliga attacker att prata om, mer än någon enstaka spark. Det finns combos, men de är rätt korta. Spelet är visst grund och något man snabbt tröttnar på? Helt fel!

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

Först och främst måste man tänka på att spelet innehåller 15 antal kämpar som alla har sina speciella förmågor och egenskaper. Lägg till 42 antal olika armar att välja mellan – armar med olika snabbhet, olika banor genom luften och olika elementegenskaper – och att man kan ha olika armar på höger och vänster arm samtidigt, och det finns närmast oändliga möjligheter att experimentera med olika stilar och taktiker. Visst, de flesta matcher handlar om att dasha undan ifrån motståndaren och ge motståndaren ett tjyvnyp när denne är en sittande anka, men så mycket grundare än upplägget i andra fightingspel är det inte.

Det som skiljer ARMS från andra fightingspel är att det är lättare få till coola saker redan från början än vad det är i många andra fightingspel. Inte minst då bara röra sig och dasha i luften känns jättekul direkt. Många fightingspel känns överväldigande i början; men ser på när proffsen spelar och de drar av evighetslånga combos. Så är det en helt annan värld man befinner sig i. Även om man en nybörjare inte kan spela som proffsen i ARMS heller, så finns ändå känslan att man skulle kunna spela som proffsen om man bara tränar.

Idag är det just träning jag som gäller. ARMS innehåller många inslag som andra fightingspel borde ta efter och göra till standard. Som att man kan se vilken karaktär man klarat arkadläget med och inte, och vilken svårighetsgrad man klarat det med. Och inte minst alla instruktionsvideorna och träningsmöjligheter som finns i spelet.

Det finns instruktionsvideor för de flesta offensiva och defensiva situationer i spelet. Dessutom har var och en av kämparna sin egen video. Det här är information som andra spel tvingar spelaren att söka videos på Youtube för att få se. Visst, det upplägget fungerar det också, men det är så mycket mera praktiskt att ha det in-game. Och det finns nog med avancerade tekniker för att Youtube-folket ändå kan göra videos om spelet. Dessutom finns det i spelet speciella träningsövningar i flera svårighetsgrader, från allt från hur man drar iväg slag på bästa sätt till hur man kastar och hur man undviker fiendes attacker.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Tekken i tiden

Så idag blir det inte en enda vanlig match. Istället tittar jag igenom alla instruktionsvideorna och nöter träningsläget med Min Min och Ninjara. Det finns många finesser i spelsystemet som jag bara nuddat vid ännu, som hur man laddar upp sina attacker som de blir mer kraftfulla. Ja, lite spelande blir det faktiskt, men bara i läget där man på en skyttebana låser upp nya armar till kämparna i spelet. Var och en av de femton kämparna har bara tre upplåsta armar armar i början, så man får spendera en hel del tid på skyttebanan om man har tänkt låsa upp alla armar till alla kämpar. Som tur var är det ett kul minispel, och det blir skrik och frustration och glädje och eufori precis som i resten av spelet.

Varför har inte ARMS blivit en större succé när det är så otroligt kul att spela? Beror det på rädsla för rörelsekänsligheten? Är det för att man tror att spelet är mycket grundare och enformigare än vad egentligen är? Eller tror spelarna att det är lika avancerat att komma in i som många andra fightingspel? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag har väldigt kul med spelet och jag kommer att fortsätta spela det.

Riktigt spännande i Samurai Shodown på EVO 2019

Idag är det dags för Winner’s Finals och Loser’s Finals i Samurai Shodown. Lite märkligt att se tre spelare som jag bara sett spela Street Fighter förut göra upp om de tre högsta platserna inom ett helt annat spel. Spänningen är verkligen på topp, och det är coolt hur vissa ronder är långsamma, långsamma – när kombattanterna dansar fram och tillbaka ur varandras närhet – bara för att matchen ska avgöras med ett enda snabbt hugg!

Nästa avsnitt:

Det är mycket ARMS nu, för nästa avsnitt kommer redan senare den här veckan, och då blir det ännu mer ARMS! Då ska vi testa att leva ninjalivet med Ninjara. Det kommer bli det sista avsnittet den här sommaren av En fightingnovis dagbok. Men lugn, lugn, lugn – serien kommer tillbaka i höst! Vi ses!

Dante Enocson – Vem är han? Mestadels vatten

Jag är 60% vatten på ben vid namn Dante Enocson. Jag drömmer mig mestadels tillbaka till ett icke existerande förflutet och tänker för mycket på spel för att någonsin kunna njuta av dem. Mellan journaliststudierna och vinboxarna spelar jag också en del spel, helst de man hittar i fyndkorgen; kraftigt rabatterade.

Jag är en köttfarkost på 29 vårar, 29 jordsnurr, 29 överlevda år. Jag kan spela A Link to the Past utan att titta (antagligen, jag har inte testat) och spelar inte spel för utmaningen utan för en stark berättelse eller bara roliga gameplay-element. Är förmodligen lika kär i Arkham-serien som Breath of the Wild. Ge mig ett sandlådespel så kommer jag plocka upp varenda collectible vare sig jag tycker det är roligt eller inte. Ge mig en walking simulator så kommer jag trycka på allt, läsa allt, utforska varenda kvadratcentimeter av kartan.

Otippat nog är Call of Duty-serien den enda där jag har klarat alla (!) spelen på högsta svårighetsgraden. Konstigt för en serie som spelas bäst på lättaste, så att Rambo-upplevelsen har så få avbrott som möjligt.

Ser fram emot att få tala och recensera lite nya spel och utöka min komfortzon här på Player 1.

En fightingnovis dagbok – Tekken i tiden

Välkommen till den tionde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktigt usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den här delen blir det en stor premiär – då jag spelar ett Tekken-spel för första gången i form av Tekken 7!

Tisdagen den 13:e augusti 2019 – Vi testar Tekken 7

För första gången i En fightingnovis dagbok är det dags för 3D-fighting. Jag har verkligen inte spelat mycket 3D-fighting i mina dagar. När  Soul Calibur 2 kom spelade jag en del av det, och då spelade jag mest som Link. Jag spelade en del Dead or Alive 3 när det var hyfsat nytt också, men egentligen var det mest den – för den tiden – fantastiska grafiken som fångade mig. Virtua Fighting och Tekken har jag aldrig ens testat.

Mitt äventyr i Tekken 7 börjar stilenligt med en cool filmsekvens där de viktigaste karaktärerna – inklusive Akuma från Street Fighter-serien – poserar och slåss med varandra. Sedan fortsätter det mindre stilenligt med en massa strul. Windows vägrar nämligen att spela in något gameplay från spelet. Det enda händer som när jag försöker spela in är att arkadstickan slutar att fungera, så jag får stänga av spelet och försöka igen. Till samma resultat.

När man gör en bloggserie som den här måste man spela in gameplay. Dels för att kunna gå tillbaka och se om man verkligen minns rätt, men framför allt för att kunna ta bilder till inläggen. Att använda de officiella bilderna blir väldigt trist i en så personlig serie. Man vill naturligtvis använda sina egna bilder. Svaret, som så ofta, finns dock bara en googling bort. En enkel ändring i spelets inställningar och det går att spela in. Härligt!

Jag inleder med Julia Chang. Det var när jag såg ett klipp med henne på Youtube i våras som jag först blev intresserad av spelet. Jag tycker helt enkelt att hon är väldigt cool. Jag börjar med att gå in i träningsläget och kolla hur spelets grunder fungerar. Som sagt, det här med fighters som rör sig i 3D är minst sagt ovant för mig. Det var femton år sedan jag senast spelade en 3D-fighter trots allt.

Det första jag märker är hur mjukt och flödande rörelserna i spelet är. Tekken 7 är ett av de spelen där det är roligt att bara röra sig och göra attacker, vad som än händer sedan. Det kanske inte är riktigt lika roligt att röra sig som i ARMS, men särskilt långt borta är det inte. Jag får dock en smärre chock när jag kollar in listan över Julias rörelser. I listan i Street Fighter finns det sammanlagt ungefär femton till tjugo specialattacker, unika attacker, unika combos och superattacker, men här är det över hundra. Hur tusan ska jag kunna lära mig allt det här utantill?

Det är mycket jag inte begriper mig på. En form av attacker som man gör genom att hålla in en knapp och sedan trycka på en annan knapp är säkert användbara, men jag förstår inte när jag ska använda dem.

Sedan ger jag mig på arkadläget med Julia Chang. Det är förmodligen första gången jag ser eftertexterna rulla efter 26 minuter i ett spel. Och det inkluderar tiden som jag spenderade i träningsläget och i menyerna. Motståndarna i arkadläget bryr sig nämligen inte om att jag är en total nybörjare. De dör i alla fall.

En utmaning som jag inte förstår mig på den tredje dimensionen. Jag spelar Tekken 7 precis som jag spelar ett 2D-spel antar jag. Men det verkar som om mina motståndare också bara spelar i 2D, för de duckar aldrig åt sidorna, så det är inget större problem för mig när jag ska vinna matcher. Nu har jag visserligen bara spelat med Julia Chang i spelet än så länge, men jag tycker hon är riktigt kul och begriplig att spela som.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

En riktigt kul sak med spelet är att man kan låsa upp videos från tidigare spel. Framför allt är det introsekvenser och endingsekvenser från alla spelen, men även videos som sammanfattar handlingen i spelen och andra blandade videos finns tillgängliga. Samt en massa artwork. Perfekt för en nybörjare som inte vet något som handlingen i spelen. Och säkert kul för det nostalgiska fanet också. Överhuvudtaget verkar storyn i spelen riktigt kul. Det är en våldsam såpopera med planer för världsherravälde och komplicerade familjeintriger.

Efter en stunds tittande på dessa tjusiga och intressanta videos är det dags att återvända till arkadläget. Som du kanske vet så spelar jag nästan bara med kvinnliga karaktärer i fightingspel, men jag måste ju testa Lars – spelets svenska bidrag! Det är oklart riktigt hur svensk han är – han slår inte folk i huvudet med en dalahäst eller så – men han är också rolig att spela som.

Nu återstår bara en sak att kolla upp den första dagen, men det är en sak man aldrig kan hoppa över när han spelar ett fightingspel – alternativa dräkter till kämparna! Tekken 7 innehåller inte – hör och häpna – några mikrotransaktioner. Däremot innehåller det en massa dräkter och kläder som man kan låsa upp med spelets interna valuta. Framför allt finns det massor av löjliga hattar för karaktärerna att klä sig i. Och nej, du behöver inte känna någon oro  – det finns så väl maid-kostymer som små bikinis till tjejerna, inklusive en tomte-bikini som säkert är väldigt efterfrågad.

Första dagen med Tekken 7 är över och mitt första intryck av spelet är väldigt positivt. Det var helt enkelt väldigt kul, så väl till spelmekanik som till story och  allt skoj som går att låsa upp. Mitt enda egentliga problem är att det är massor av finesser i spelsystemet jag fortfarande inte förstår, men det tänkte jag ordna upp i morgon.

Onsdagen den 14:e augusti 2019 – Ont i halsen och en massa videos

Idag har jag ont i halsen och är trött när jag kommer hem, så jag känner att spela ett par timmar inte är något jag orkar idag. Men det finns andra saker som jag behöver göra. Som att kolla in några guide-videos för Tekken 7 på Youtube. Jag har inte hittat någon tutorial i spelet, och jag behöver verkligen få veta hur de grundläggande aspekterna i spelet ska hanteras. Inte minst hur 3D-ytan ska utnyttjas.

Jag börjar med denna video:

En väldigt trevlig video som på ett lugnt sätt går igenom saker som jag behöver veta. Det enda problemet är att det visar sig att någon ”del 2” inte finns. De kommande delar som utlovas i slutet av videon existerar inte. Istället har killen lagt upp ett par videos med naken-moddar till Resident Evil 2, vilket inte var vad vi var ute efter idag. Så jag får ge mig på jakt efter en annan guide-serie. Och den här gången kollar jag så det verkligen finns mer än en del redan innan jag ser den första delen.

Jag hittade den här:

Innehållsmässigt är videon bra och lär mig saker jag behöver veta, men upplägget är allt annat än genomtänkt. Det blir flummigt när killen bara berättar vad han kommer på för stunden, snarare än att ha en genomtänkt plan. Jag förstår att många tycker att ”det blir som det blir”-grejen är något av tjusningen med Youtube, men jag föredrar helt klart guider som är genomtänkta från början.

Men nu är jag här för att lära mig om Tekken 7 och inte recensera Youtube-videos, och i brist på en mer genomtänkt guide, så lär jag ju mig faktiskt saker om spelet.

Jag fortsätter med video nummer två i serien, som tar upp den eviga frågan om hur man väljer en karaktär.

Helt enligt den här youtuberns flummighetsstämpel så visar det sig att bara första halvan av videon handlar om hur man väljer en karaktär medan den andra halvan handlar om hur man gör en combo. Första halvan är också värdelös. Att sitta och lyssna på hur någon går igenom hur tier-listan såg ut i spelet för två år sedan ger inget idag. Det finns inget som säger att den listan har någonting som helst att göra med hur spelet ser ut idag. Andra halvan av videon är betydligt mera intressant. Att göra combos i spelet verkar nämligen vara enklare än i de flesta andra fightingspel, och nu blir jag sugen på att spela.

Så det blir en timmes spelande också. Den långa move-listan, som var så skrämmande igår, ser plötsligt mycket mer lockande ut. Först lyckas jag visserligen inte göra en enda combo, men det visar sig bero på att det där ”Basic Combos” som jag hade valt igår hindrar mig från att göra några andra combos. Så det stänger jag av.  Och sedan blir det combos så det står härliga till. För via videorna har jag fått veta att jag faktiskt inte behöver lära mig alla dessa combos och attacker utantill. Jag behöver bara lära mig några moves till att börja med, de moves jag ska använda i var och en av de vanligaste situationerna.

Det som är roligt med Tekken 7 är att spelets strider känns betydligt mer som slagsmål i verkligheten än vad till exempel Street Fighter-spelen gör. Hela grunden i fightingspel – att blocka fiendens attack och sedan kontra med en egen attack – känns väldigt naturligt i Tekken 7.

Att sätta combos i spelet visar sig verkligen vara jätteenkelt, i all fall de kortare combosarna med bara tre-fyra attacker. Att föröka sätta ihop en kort combo med en annan kort combo är jättekul. Att lära sig i vilket sammanhang de olika specialattackerna ska använda är också spännande.

Idag testar jag Treasure Battle – läget där man möter motståndare på motståndare och förutom att tjäna Fight Money  dessutom låser upp lådor med godsaker efter varje match. Ja, läget är ganska precis som arkadläget, de delar samma levelsystem till och med, förutom att eftertexterna inte rullar efter fyra matcher och att du låser upp fler saker.

Och ja, det är fortfarande roligt att låsa upp saker i spelet. När jag känner att det börjar bli lite svettigt och tröttande att fortsätta spela matcher fortsätter jag att titta på videos i spelet. Jag tar mig igenom hela Tekken och halva Tekken 2. Jag hänger med hyfsat i handlingen, men vissa videos får mig att klia mig i håret rejält. Som kvinnan som gillar att stjäla skor från andra kvinnor och fota dem när de duschar. Vad handlar det om egentligen?

Fredagen den 16:e augusti 2019 – Nu drar det igång på allvar

Mina kompisar ligga hemma med feber, men jag mår mycket bättre idag. Så det är dags att åter fightas ordentligt i Tekken 7!

Sakta men säkert börjar jag att lära mig den tredje dimensionen. Jag har ett par attacker som gör att Julia dashar i djupled av sig själv, så jag spammar dem för att se om datamotståndarna hänger med. Det finns också en attack som gör att man kan straffa motståndare som dashar i djupled – fick jag veta i en av videorna – men jag lyckas inte få grepp om vilken attack det är bland mina attacker. Inser att jag borde titta om på videorna igen, för att nöta in dessa saker.

Det svåra i spelet är att blocka högt och lågt. I Street Fighter så blockar man både låga och höga attacker när man blockar sittande. Medan man blockar höga och overhead-attacker när man blockar stående. Men i Tekken 7 så blockar man bara låga attacker när man blockar sittande och blockar höga attacker när man blockar stående. Så först verkar det vara e n 50-50 situation hur man ska blocka. Fast det är lite enklare än så. I Tekken 7 behöver man nämligen inte trycka bakåt för att blocka stående, som i Street Fighter, utan släpper du spaken och alla knappar så blockar din kämpe automatiskt. Jag märkte detta när datorn plötsligt bytte fönster från Tekken 7 till Spotify. Under de tio sekunder som det tog mig att byta tillbaka igen, så blockade min kämpe allting av sig själv, så när jag kom tillbaka hade jag inte förlorat någon kraft alls!

Och man kan inte heller bara spamma låga attacker. Om du trycker snett neråt framåt precis när motståndaren drar av en låg attack, så kontrar du dennes attack med en egen. Datorn drar av någon anledning nästan aldrig av några låga attacker heller, i alla fall inte på nivån som jag befinner mig på. Och om dataspelaren någon gång får in en låg attack, så kommer det aldrig någon uppföljning.

Men Treasure Battle är väldigt kul, även om jag mest låser upp onödiga saker. Som att ha ett träd på huvudet. Och så ytterlige ett träd på huvudet. När jag avslutar för dagen så har jag tagit mig upp till ”Expert”, även om jag känner mig som allt annat än någon expert. Jag har så kul med Julia Chang, att jag inte känner att det finns någon anledning att testa någon annan karaktär just nu. Men jag skulle verkligen vilja testa story-läget, men jag tänker att det är bäst att dra igenom alla videos från de tidigare spelen först.

Ja, en annan sak som hänt att det fullständigt rasslat in prestationer. På bara tre dagar har jag tagit 18 av 42 achievements. Och då har jag inte medvetet försökt ta en enda prestation. När jag kollar igenom listan efteråt är det mängder av andra achievements som jag också skulle ha kunnat ta, om jag bara hade siktat på dem. Bättre med achievements som är alldeles för lätta än alldeles för svåra tycker jag.

Tillbaka till EVO 2019 och Dragon Ball FighterZ

Efter ett avbrott för Takeover: Toronto har jag nu återvänt till EVO 2019 och tittat klart på Dragon Ball FighterZ-turneringen. Det bästa hade förstås varit om jag tittat på Street Fighter V-turneringen förra veckan när jag spelade Street Fighter V och tittat på Tekken 7-turneringen den här veckan, men man kan inte få allt som man vill ha det. Dragon Ball FighterZ var det alltså. Det blev en riktigt spännande Grand Finals, även om inget slår Winner’s Finals som var helt otrolig. En av de absolut mest spännande fightingmatcher jag sett. Och scenerna efter finalens slut är verkligen hjärtevärmande. 

Nu blir det Samurai Shodown härnäst! Ett spel jag inte sett någon gameplay från förut, men läst mycket gott om. Vår vän Justin Wong är med i topp 8, och precis som Infiltration, som vi också stött på i den här bloggserien. Ska bli spännande att kolla närmare på det spelet. Med frånvaron av långa combos och ett lågt tempo låter det som ett drömspel för mig.

Nästa vecka:

Nästa vecka är det dags för something completely different. Då ska vi nämligen svinga våra armar trötta i ARMS till Nintendo Switch. Vi ses då!

En fightingnovis dagbok – Poison, Lucia och E. Honda

Välkommen till den nionde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online? I den nionde delen ger vi oss på sommarens tre nya karaktärer i Street Fighter V: Poison, Lucia och E. Honda!

Tisdagen den 6/7 2019 – Äntligen Poison!

Den här veckan hade jag egentligen tänkt att spela Tekken 7 för första gången, men det får vänta tills nästa vecka. För den förra veckan, precis innan EVO 2019 började, så avslöjades det att den här veckan så skulle tre nya karaktärer släppas till Street Fighter V – och ibland dem en av mina stora favoriter Poison – så istället blir det Street Fighter V den här veckan.

Förutom den ex-kriminella wrestlingmanagern Poison så får vi sumobrottaren och badhusägaren E. Honda – den siste av de åtta klassiska karaktärerna från Street Fighter II som ansluter till spelet, och poliskvinnan Lucia som gör sin debut som spelbara karaktär i Street Fighter-serien. Hon började sin bana i spelvärlden som spelbar karaktär i gatuslagsmålet Final Fight 3 till Super Nintendo.

Men jag börjar förstås att spela som Poison! Poison härstammar också från Final Fight-serien och är mest känd som en av de få framstående transpersonerna i spelvärlden. Hon har en rätt märklig bakgrundshistoria. I det japanska originalet av Final Final är hon född som kvinna. Men när spelet skulle släppas i Amerika så ansågs det vara opassande att man spöade upp en kvinna, så hon fick blir en transperson istället. För det ansågs, av någon anledning, vara mer passande att spöa upp en transperson än en person som fötts som kvinna. Till sist så bytte de ändå ut henne mot en man i spelet, men hennes oklara könsidentitet har fått bestå.

Jag inleder med att spela Poisons Character Story. Med Poison och Lucia som nykomlingar i spelet, och med karaktärer som Cody och Abigail, redan i spelet har Street Fighter V förvandlats till rena Final Fight/Metro City såpoperan. Jag gillar verkligen karaktärernas Character Stories i Street Fighter V. Det är skönt att inte alla berättelser försöker vara storslagna och episka, utan att det finns plats för det vardagliga. Och det är alltid roligt att se hur de olika kämparna besöker varandra på olika platser i världen och muckar gräl med varandra utan någon egentlig anledning.

Men hur är då Poison att spela som? Mycket av hennes offensiv handlar om hennes piska som har en så god räckvidd att det fungerar som ett distansvapen. Den har verkligen en helt annan räckvidd än hennes lilla piska i Ultra Street Fighter IV, som inte hade någon räckvidd att tala om. Hon har också en rolig V-skill där hon svingar sig fram med piskan som en annan Spider-Man. Rent spelmässigt är hon väldigt annorlunda från hon var i Ultra Street Fighter IV, där hon var en väldig rak karaktär, som var enkelt för nybörjaren att plocka upp. Jag tycker dock att hon fortfarande är en begriplig karaktär för nybörjaren, när man väl har vant sig vid räckvidden på hennes piska, då hon är en karaktär som saknar förvirrande gimmicks. Hon kan inte tappa piskan, och man behöver inte ladda upp piskan var tionde sekund, eller något annat sådan krånglig mekanik, som jag brukar ha svårt för i fightingspel. Det är bara att piska på och försöka hålla motståndaren på avstånd, och piska ner dem från himlen när de tröttnar och försöker hoppa in på dig.

Poison är rena mördarkaraktären om man vill dominera datorn på ”Easy” i Survival. Min tidigare favorit i Survival var Menat, som enkelt kunde spöa upp datorspelarna genom att hålla dem på avstånd med sin spåkula, men Poison är ännu värre. Jag inleder med tre raka ”Perfect”-matcher, vilket jag aldrig lyckats med förut. Så vill du röja järnet och nå de höga poängen på ”Easy” i Survival så är Poison mitt tips.

Menat vs Poison

Men hur är Poison att spela mot? Jag väljer Menat och svårighetsgraden ”6”. (”8” är max och ”4” är normal.) Jag brukar alltid kunna spöa upp datorn på ”6” med Menat av samma anledning som jag röjer datorn med Menat i Survival: för att hennes spåkula håller dem på avstånd. Men Poison visar sig avara en helt annan nöt att knäcka. Anledningen till att Poison är en av mina stora favoriter i Ultra Street Fighter IV är att det är den karaktär som jag alltid lyckas besegra, men Poison i Street Fighter V är något helt annat. Så fort jag försöker trakassera henne med spåkulan så blir jag straffad av den fördömda piskan istället. Vad jag än gör så vinner piskan över spåkulan, om och om igen.

I det fjärde matchen är jag grymt nära att vinna. Jag behöver bara en träff till i andra ronden, men på något sätt tappar jag allt och sista ronden bara försvinner iväg. Också den matchen är förlorad. Till sist, när det är dags att lägga ner och gå till bussen, har jag förlorat tio matcher i rad mot Poison och hennes fördömda piska. Men jag lovar – jag kommer få min hämnd!

EVO-tittandet är i full gång!

När det gäller fightingspel och e-sport är Street Fighter V mitt förstaval. Men i år tänker jag också försöka se Tekken 7, Super Smash Bros Ultimate, Under Night In-Birth Exe:Late[st] och Dragon Ball FighterZ från årets EVO, då det är spel som jag planerar att spela under årets En fightingnovis dagbok. Men hittar jag tiden så skulle även Samurai Shodown och Soul Calibur 6 vara intressant att kolla in.

Först ut för mig blir Under Night In-Birth Exe:Late[st]. Men spelet är verkligen obegripligt att titta på om man inte har spelat det själv. Jag blir inte sugen att spela det heller, för det ser både enformigt och komplicerat ut. Så jag skippar det och hoppar direkt till Dragon Ball FighterZ istället.

LÄS MER: Snart är det EVO 2019

Och det visar sig vara något helt annat när det kommer det underhållning. Än så länge har det varit helt galet. Det är egentligen alldeles för många evighetslånga combos för min smak, men spelet lyckas ändå vara superintressant och superspännande att titta på.

Torsdagen den 8/7 2019 – Coola Lucia

Det är andra dagen med de nya karaktärerna och det är dags att kolla in poliskvinnan Lucia. Jag har aldrig spelat Final Fight 3 så det här är mitt första möte med henne. Det första som slår mig är att hon är en ännu mer basic karaktär än Poison. Hon påminner rätt mycket om Sakura i sin uppsättning av egenskaper. Lucia har en brinnande bakåtspark som utförs på samma sätt som Sakuras snurrspark. Hon har en Dragon Punch-attack i form av en snurrspark, som fungerar utmärkt som en anti air. Dock har hon också en dash-attack där hon kastar sig rakt in i motståndaren med huvudet och armbågen före, som är mer något som Balrog skulle kunna hitta på. Hon har också en annan variant av dashattacken som avslutas med en flygande snurrspark, som ser mer elegant ut, men som det är svårare att träffa med.

Lucia har också en eldboll, som verkligen bokstavligt talat är en eldboll, men den är lite seg att få till, så den är inget som går att spamma, utan man får välja sina tillfällen att dra iväg den. Man kan skjuta iväg eldbollen i tre olika riktningar, vilket är användbart. Hon har också en rätterolig V-skill som är en egen minikombo, som det bara är att dra av. Hon har också en väldigt enkel unik combo som är rolig att göra, och som avslutas med ett kast eller en knockdown via en hård spark. En combo som till om med jag klarar av – har ni hört något sådant!

Precis som jag gjorde med Poison så spelar jag Lucias Character Story och klarar Survial på ”Easy” med henne. Och precis som med Poison så blir det mer såpopera i Metro City, här ännu mer av det humoristiska slaget. Och ännu en gång är det mest Abigail som utsätts för de flesta av skämten. Något av det bästa med Lucia är hon har en väldigt cool röstskådespelerska. Man vill verkligen se, och inte minst höra, mer av henne när den korta berättelsen är slut.

Menat vs Poison II

Men det blir inte bara Lucia idag. Menat ska ju få sin hämnd på Poison också. Jag sänker svårighetsgraden på ”6” till ”5”, tar på mig baddräkten och ger mig ut i ringen. På ”5” brukar jag besegra de flesta karaktärer med de flesta karaktärer, men med Menat mot Poison tar det tvärstopp. Eller det börjar bra. Riktigt bra. Jag dominerar första ronden fullständigt, och sedan dominerar jag andra ronden också. ”Det här var ju enkelt, inga problem” tänker jag, och jag ska bara sätta in den vinnande attacken med spåkulan, varpå Poison fullständigt vänder på steken och vinner den andra ronden, och sedan krossar hon mig i den tredje ronden från början till slut. Ska det bli en sådan dag? Det ska bli en sådan dag.

Det går bara sämre och sämre. Jag försöker spela så försiktigt och fegt som jag bara kan. Inte springa rakt in i piskan. Bara blocka och straffa. Men det var bara jag som blir straffad av den fördömda piskan, om och om igen. Det blir sju förluster i rad den här gången, men i den åttonde matchen är jag så tålmodig det bara går och  äntligen blir det en seger. Ett av årets skönaste segerskrik blir resultatet. Nu är jag så tröttkörd att det är dags att lägga av för den här dagen.

Dragon Ball FighterZ på EVO 2019 når nya höjder

De första matcherna av Dragon Ball FighterZ på EVO 2019 var härliga att titta på, men jag var helt oförberedd på den holmgång som väntade när vi kom till Winner’s Finals. Två av de stora favoriterna drabbar samman och det blir en helt vansinnig serier matcher som jag sent kommer att glömma. Har du det minsta intresse av att kolla in Dragon Ball FighterZ på årets EVO, så vill du verkligen inte missa det här. Du kommer inte att ångra dig, det kan jag lova. Nu har jag bara Loser’s Finals och Grand Finals kvar. Kan det bli ännu mer intensivt och spännande än det redan varit?

Fredagen den 8/7 2019 – I badhuset med E. Honda

Det tar ungefär trettio sekunder att inse att E. Honda inte är någon karaktär för mig. För det första är han en laddkaraktär och för det andra har han command grabs, två saker jag inte gillar att spela med. Visserligen är jag en defensiv spelare som gärna blockar, men det känns som jag har bättre saker för mig när jag fighingspelar än att ladda upp attacker hela tiden. Eller utföra krångliga kast.

Men jag ger honom ändå en ärlig chans. Som med de tidigare karaktärerna spelar jag hans Character Story och spelar Survival med honom. Hondas Character Story är en höjdpunkt. Storyn liknar inget annat i spelet när den store sumobrottare utmanar alla på strid som inte följer etiketten i hans badhus, varpå han talar dem till rätta efteråt. Ibland smäller det till ordentligt i huvudet på Capcoms manusförfattare. Tecknaren tycker uppenbarligen också att det är kul att teckna spelets män och kvinnor inlindande i badhanddukar.

E. Honda inte var något för mig, så spenderar jag resten av dagen med att åter spela som Lucia och Poison. Den piskande damen är definitivt en karaktär jag kommer att återvända till, inte minst när jag känner att piska datorn ordentligt i Survival, men den nudelälskande poliskvinnan känns efter dessa tre dagar som om en blivande favoritkaraktär. Lucia har helt enkelt alla de attacker som jag är ute efter i en fightingkaraktär. Lägg till ett par enkla combos, som till och jag kan utföra, och vi har en segrare.

Så slutomdömet för de tre nya karaktärerna blir alltså en bra karaktär i Poison, en drömkaraktär i Luica och en sumobrottare som säkert andra kommer ha mycket roligare med än jag hade. Jag återvänder dock gärna till E. Hondas badhus, för där var det riktigt skoj första gången.

Veckans köp:

Då har jag äntligen fått min Sakura figur! Som jag nämnde i ett avsnitt av Martins Spelvecka i våras så var jag i färd med att beställa Sakura i våras, när jag istället fick syn på Ibuki till ett mycket förmånlig pris och blev tvungen att slå till och köpa henne istället. Men nu har jag äntligen Sakura i min samling också.

Här är hela min samling av Street Fighter-kämpar från Kotobukiya. Nu väntar vi bara på att Kotobukiya ska släppa en Lucia figur också!

Nästa vecka:

Nästa vecka blir det till sist 3D-premiär i den här bloggserien i form av Tekken 7. Det är faktiskt första gången någonsin jag spelar ett Tekken-spel, så det kommer att bli spännande på flera sätt. Vi ses då!

En fightingnovis dagbok – Är det dags att lägga ner nu?

Välkommen till den åttonde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sista delen innan serien tar semester blir det fotboll, det blir mer stryk online, och när jag tror att det är dags att lägga ner det här med TV-spel så får allt det perfekta slutet.

Dag 25 (Torsdag) – Vilodag och FIFA 18

Idag spelade jag ett FIFA-spel för första gången, i form av FIFA 18. Först spelade jag förstås som de svenska tjejerna, och åkte på en pinsam förlust mot Italien. Sedan spelade jag sex onlinematcher, i läget där man enbart spelar som en spelare på planen. Jag lyckades faktiskt sätta fart på ett par anfall som resulterade i mål, men mest klantade jag mig i defensiven.

Jag är väldigt sugen att skaffa FIFA 20 och NHL 20 i höst. Att ansluta till ett onlinelag och spela på sin plats i laget är otroligt lockande. Jag har aldrig satsat seriöst på ett sportspel online, och det skulle vara kul att testa det. Och att det överraskande nog var det enklare att hitta onlinematcher i FIFA 18 än i Super Smash Bros Ultimate är förstås lovande för kommande sportspelande…

Dag 26 (Fredag) – Svettas med Cammy och Menat i rankat

Jag inleder dagen med att ta två achievements i Street Fighter V genom att spela igenom tre Character Stories tillhörande de tre sista av de ursprungliga sexton kämparna. (Ja, underligt nog får man två achievements för det.) Lite senare på dagen får jag också en tredje achievement genom att använda funktionen att träna medan man väntar på en onlinefight för trettionde gången. Jag har tagit de flesta av de enkla achievementsen nu. Det är ett par enkla kvar som jag siktar på, men de flesta av de återstående är riktigt svåra, som att stiga högt på onlinerankingen.

Sedan blir det träning med Menat. Jag kämpar och kämpar, och nöter och nöter för att få allting att sitta, men i ärlighetens namn verkar det inte som jag blir mycket bättre. Men jag ger inte upp och jag misströstar bara lite grann. För idag är det dags att testa rankat!

Jag går tillbaka till det jag är mest bekväm med och väljer Cammy. Jag upplever att matcherna i rankat inte är riktigt lika svåra som i causual. Eller att de där riktigt överlägsna motståndarna som ibland dyker upp i causual inte dyker upp i rankat. Dagen bjöd på massor av förluster, men det som jag minns bäst – det enda jag minns egentligen i efterhand – är jag vinner två rankade matcher i rad mot en Ryu-spelare. Ryu-spelare brukar mena total nybörjare, men den här spelaren är faktiskt ganska bra. Båda matcherna går till tre ronder och båda sistaronderna går ända ner till målsnöret, när bara en eller två träffar återstår för mig och hen innan segern. Under den andra matchen är jag så nervös att mina händer skakar. Tanken att vinna två rankade matcher i rad är överväldigade för mig. Det är tur att jag spelar med en arkadsticka i knän, för hade jag haft en handkontroll i händerna hade jag säkerligen tappat den i golvet. Men jag lyckas minna även den andra matchen med en djärv avslutade manöver. Sådana täta segrar är de skönaste av alla förstås.

På kvällen spelar jag också rankat med Menat. Jag ger verkligen allt jag har. Jag håller ingenting tillbaka, men det blir bara förlust efter förlust. Till slut är jag så trött att jag knapp kan koncentrera mig, och jag dryper jag svett. Men jag tänker ”en sista match, bara en sista match”. Till min glädje är den sista matchen mot en Ryu-spelare. Jag vill bara möta Ryu-spelare egentligen. Jag är så trött att jag i efterhand egentligen inte minns någonsin av matchen, mer än att den går till sista ronden och att jag lyckas vinna precis på målsnöret.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Jag brukar alltid, alltid, bjuda min motståndare på en returmatch när jag vinner. Alla har rätten till en chans till revansch tycker jag.  Speciellt om det är en väldigt jämn match. Men den här gången går det inte. Jag är verkligen helt slut. Jag stänger av spelet, sätter på lite Anna Ternheim och försöker slappna av. Jag minns inte när jag varit så slutkörd efter att ha spelat tv-spel förut.

När jag tänker igenom dagens onlinespelande så kommer jag till samma slutsatser som förut. Jag tänker för långsamt. Det tar för lång tid att hitta rätt knapp på arkadstickan i trängda lägen. Man måste alltid hitta rätt knapp. Man måste hitta rätt varenda gång. Annars går det inte att vinna online.

Dag 27 (Lördag) – Vilodag och FIFA 18 igen

Mer FIFA idag. Försöker lära mig att passa med hjälp av en guide på Youtube. Det finns många olika pass i spelet, som är rätt svåra att hålla isär för någon som aldrig spelat ett FIFA-spel förut.

Kanske borde jag döpa om serien till En FIFA-novis dagbok? Jag skulle kunna döpa om den varje månad. Vi skulle kunna köra En Call of Duty-novis dagbok och En Pokémon-novis dagbok i höst.

Dag 28 (Söndag) – Från totalfiasko till Perfect!

Planen den här dagen var att först spela några matcher online med Cammy och sedan några matcher med Menat, men det skulle visa sig att den planen allt annat än höll. Men first things first: jag inleder dagen med att kolla in spelets reprisfunktion. Jag missade ju för några veckor sedan att spela in när jag för första gången vann två onlinematcher i rad, men matcherna finns kvar i spelets reprisavdelning. Jag gjorde en spellista av alla mina segrar de senaste veckorna. Det blev inte en så lång lista.

Sedan blev det Cammy online, och oj, oj, oj, vad illa det gick. Problemet var att jag mest fokuserade på att genomföra den combo som jag tränat på de senaste dagarna. Jag behöver väl inte nämna att det inte fungerade, men jag kan nämna att jag fick storstryk i sex raka matcher och absolut ingenting fungerade. Det är en sådan där upplevelse när man känner att det är dags att sluta med tv-spel överhuvudtaget. Men jag gör vad jag brukar göra när jag hamnar i den känslan: sätter mig ner och skriver på en av mina noveller och glömmer resten av världen för en stund. Sedan är det dags för revansch.

Nu har jag ett tydligt mål: jag skulle spela så bra som möjligt. Jag bryr mig inte om i fall jag vinner eller förlorar: jag vill spela ett par onlinematcher där jag gör mitt allra bästa, spelar på toppen min förmåga. Så jag struntar att gå över till Menat, utan håller mig till Cammy för att få min revansch med henne. Efter att ha fått stryk av dator-Ryu på hög svårighetsgrad i fyra matcher i rad är det dags. Jag får börja med att möta en Urien-spelare och trots att hen är mycket bättre än jag, så gör jag precis det jag har beslutat mig för: jag gör mitt allra bästa. Det blir två förluster, men två mycket täta förluster, och jag kan inte annat än att vara nöjd. Jag har upprättat min heder.

 

Sedan får jag möta en M Bison-spelare som inte är lika bra, men som lyckas göra en massa skada så fort hen tar sig förbi mitt försvar. Det blir två täta, jämna matcher igen och två förluster igen. Är det dagens melodi? Är det så det sista avsnittet innan den här seriens semester ska avslutas? Nej, min sista motståndare blir en Ryu-spelare, och nu blir jag glad. Ryu-spelare betyder ju att det är en nybörjare och att jag faktiskt har en rejäl chans att faktiskt vinna säsongens sista match.

Det blir en väldigt jämn match mellan två glada nybörjare, men jag lyckas roffa åt mig segern på mållinjen, och kan jubla för första gången under den här dagen. Och i returmatchen går det ändå bättre. Jag vinner första ronden och sedan vet jag inte vad som händer, men jag vinner den andra ronden utan att ta någon skada och får en ”Perfect!” Det är första gången jag får en ”Perfect!” online. Jag har aldrig ens varit i närheten av det förut. Visserligen möter jag en hoppfull nybörjare, men att jag ska få en ”Perfect!” i en onlinematch är ungefär lika troligt som att jag skulle vinna ett set av någon motståndare om jag ställer upp i Wimbledon.

Efter en dag full av frustration och misslyckanden var det här en perfekt (pun intended) avslutning på dagen.

I nästa avsnitt:

Nu kommer jag att ta två veckors paus från den här serien, för nu ska jag spela Summer Catchers och så är det dags för den sista Splatfesten i Splatoon 2! Sedan kommer jag att ta ett beslut om vilken form den här serien kommer att få under resten av sommaren. Nu när Smash-spelandet kom av sig fungerar jag på att testa ett lite annat format för serien, så vi får se hur det blir när jag fått en tids distans till projektet. Vi ses!

En fightingnovis dagbok – Farväl Smash!

Välkommen till den sjunde delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjunde delen tar det roliga slut i Super Smash Bros Ultimate, jag återvänder till Ultra Street Fighter IV och jag går på pumpen online i Street Fighter V igen…

Dag 22 (Måndag): Sista dagen med Smash

Jag är medveten att En Fightingnovis Dagbok är ett galet projekt. Jag är helt enkelt för dålig på fightingspel för att jag någonsin skulle kunna bli bra på dem. Så om någon skulle ge upp så trodde det att det skulle vara jag och inte Super Smash Bros Ultimate. Men nu går det inte längre. Idag var tanken att jag skulle fortsätta att ta mig igenom spelet med alla karaktärer. Jag skulle spela in när jag klarade arkadläget med Dark Samus och sedan filma en timme online. Visst, att spela in när jag röjer rakt genom arkadläget (och klantar mig på bonusbanan) och alldeles utmärkt, men sedan börjar problemen.

Först går det inte att hitta en arena för fyra spelare. Så jag skapar en egen. Men ingen ansluter till den. Jag väntar i femton minuter. Ingenting händer. Jag stänger ner min arena, och söker efter en arena för fyra spelare. Det fanns fortfarande ingen. Jag skapar min arena igen. Väntar i tio minuter. Ingenting händer. Jag stänger min arena och söker efter en annan arena för fyra spelare. Nu finns det verkligen en sådan arena. Jag går med i den. Jag väntar i fem minuter på att den nuvarande matchen skulle ta slut. Till slut får jag spela. Då har det gått ganska precis en halvtimme sedan jag började vänta.

Det här spelet har sålt i fjorton miljoner exemplar. Det är helt omöjligt att det inte skulle finnas fyra personer vid varje givet ögonblick som vill spela online samtidigt. Det måste finns fyra svenskar som klockan tre mitt i natten vill spela Super Smash Bros Ultimate. Man vet att Nintendo är usla på online, men det här är en ny nivå av katastrof. Jag kan inte hålla på att vänta i trettio minuter – eller fyrtio minuter som det var förra veckan – på att hitta en första match varenda dag. Det gör ont, men jag inser att jag måste ge upp mitt projekt att spela in när jag klarar arkadläget och spelar in en timme online med var och en av karaktärerna i spelet. Det går inte helt enkelt. När jag äntligen får spela dagens första orkar jag bara en match, och sedan stänger jag av.

Jag kommer inte att ge upp Super Smash Bros Ultimate, men jag kommer att ge upp mitt seriösa försök att bli bättre på spelet. Vad finns det för anledning att bli bra på ett spel om man aldrig får spela matcher? Vad är det för mening med det? Jag stänger av Switchen och kopplar in min arkadsticka i min gaming laptop och tränar med Menat i Street Fighter V i en timme istället. I det spelet får man i alla fall spela matcher.

Dag 23 (Tisdag): Tillbaka till IV:an och utan hopp med Menat

I söndags misslyckades inspelningen till Youtube på grund av min nervositet. Igår misslyckades inspelningen på grund av att jag inte hittade några onlinematcher. Idag har jag tröttnat på att försöka spela in till Youtube, så jag har bestämt mig för att det är dags för something completely different. Jag återvänder till Ultra Street Fighter IV. Jag har knappt spelat det spelet sedan jag började att spela Street Fighter V. Så, hur har hundra timmar i Street Fighter V påverkat min syn på Ultra Street Fighter IV?

Fyran är fortfarande ett väldigt bra spel. Spelmässigt är fyran och femman väldigt lika varandra. Men det finns tre uppenbara skillnader. Den första är att femman är mer lättspelat rent speltekniskt. Cammy och Sakura är enklare att spela med i femman, med enklare inputs än i fyran. Det andra är att det är en rätt stor skillnad på känslan i spelen. Fyran känns mer jordnära, medan femman känns mer storslagen. Det tredje är att fyran är betydligt mer avskalad rent innehållsmässigt. Det finns helt enkelt mer saker att göra i femman än det finns att göra i fyran.

En sak jag föredrar med fyran är dock att många av banorna känns mer som riktiga platser än vad banorna gör i femman. Banorna i femman känns mer som de kommer direkt från en serietidning. Men det går inte att komma ifrån att fyran kunde vara mycket mer spelarvänligt. Ett tydligt exempel är att man inte får se någon bild när man ska välja vilken dränkt kämpen ska ha innan en strid. Dräkten har inte ens ett namn. Du har bara olika nummer att välja mellan. Precis som jag skulle kunna minnas vilken dräkt som har vilket nummer? Speciellt när det är många månader sedan jag spelade det senast.

Resten av dagens speltid spenderar jag i Street Fighter V med att matchträna med Menat mot datorn. Dataspelarna har ingen chans mot Menat på svårighetsgrad ”5”, så jag höjer till ”6”. Det som dataspelarna framför allt missar är att de måste hoppa in på mig, för att undvika min dominans längs marken, men inte ens på svårighetsgrad ”6” hoppar spelarna särskilt ofta. Jag vill verkligen träna på mina anti-air, för när jag spelade online så var det när motståndarna hoppade in på mig och jag inte ens lyckades tajma mina anti-air attacker som det blev problem. Det hade varit grymt om man kunde ställa in datorspelarnas beteende i större detalj. Så att de hoppade oftare till exempel. Kanske måste jag gå online igen. Då kommer jag definitivt att få möta spelare som hoppar in på mig…

Dag 24 (Onsdag): Mera stryk online med Menat 

Mycket av luften gick ur den här serien när jag blev tvungen att ge upp att spela Super Smash Bros Ultimate online. Jag hade förväntat mig att det skulle kunna bli svårt att finna matcher online i Dragon Ball FighterZ och ARMS, men definitivt inte Super Smash Bros Ultimate. För ett par dagar sedan läste jag på nätet att det kunde vara svårt att hitta matcher i Dragon Ball FighterZ på PC, för de flesta spelarna hade övergett det. Det låter ju inte osannolikt, men inte att det skulle gå att hitta matcher i ett spel som bara är sex månader gammalt och sålt i fjorton miljoner exemplar är sensationellt.

LÄS ÄVEN: En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Men ”den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp” som Winnerbäck sjöng, och det får också gälla som en refräng för mitt Street Fighter V-spelande. Idag försöker jag visa mig på styva linan online med Menat igen, och det är precis samma historia som förra gången. Jag tänker för långsamt helt enkelt. Det tar för lång tid att uppfatta vad som händer på skärmen och för lång tid att ta ett beslut för att jag ska ha någon chans. Det blir den absurda situationen att det känns som jag spelar riktigt bra, men ändå åker jag på storstryk. Och grejen är ju att jag spelar riktigt bra, bara att jag ligger en halvsekund efter motståndaren hela tiden, och då blir det ingen succé.

Jag borde jag lanserat En Persona 5-novis Dagbok istället. Då hade jag kunnat ta hur lång tid på mig att tänka som jag vill. Jag hade kunnat vandra omkring i skolan eller bland butikerna nere på stan i lugn och ro och bara tagit det lugnt. ”Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp…” Nu kör vi!

I nästa avsnitt:

Nästa avsnitt blir det sista innan serien tar ett två veckors uppehåll för andra uppdrag inom tv-spelandets värld. I det sista avsnittet för den här gången kan jag utlova fotboll, kollapser och massor av Ryu-förluster…

En fightingnovis dagbok – Martin goes lame

Välkommen till den sjätte delen av En fightingnovis dagbok. Den stora frågan är – kan en riktig usel fightingspelare efter en sommar av fightingspelande åtminstone bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online. I den sjätte delen går det uselt i Smash, Justin Wong blir min nye läromästare och mina nerver ställer till det för mig när jag till sist går online med Menat…

Dag 18: Synd om Samus

Den här dagen vill jag helst glömma. Det första jag gör på morgonen är att kolla nyheterna. Nej, Sverige förlorade semifinalen i VM mot Nederländerna och får nöja sig med bronsmatch. Inte den muntraste och mumsigaste inledningen på dagen direkt. Jag vet inte om det är för att jag är på dåligt humör efter denna trista nyhet, men dagens Samus-spelande går verkligen inte bra. Alls.

Jag inleder dagens spelande med en timme Super Metroid, för att komma i den rätta Samus-känslan. Tyvärr kommer jag till ett nytt ställe med en massa kvicksand, som jag förgäves försöker hoppa omkring i. Det går lite bättre att hoppa med Samus när jag övergår till Super Smash Bros Ultimate. Men i övrigt är det inte mycket som fungerar. Jag vet att jag är dålig på fightingspel, men idag är jag sämre än vanligt. Allt går för snabbt, jag gör dåliga val och jag halkar omkring som om jag var med i en tvålkoppssimulator.

Jag spelar inte ens dåligt på det där sättet som får dig att känna att ”det här kan jag lära mig något av efteråt”, utan jag spelar bara dåligt på det sättet som får dig att känna att ”det här glömmer vi på en gång”. Det enda minnesvärda som händer den här dagen är att det är första gången jag spelar lagspel – två mot två – i Super Smash Bros Ultimate. Vilket gör mitt klantade ännu värre när jag ställer till det för mitt lag gång på gång.

Dessutom får jag ännu en gång får spela mot – och med – Samus-spelaren från den förra delen. Jag kollar tillbaka på mina inspelningar, och inser att jag spelat mot denna Hector varenda gång jag spelat in, utom en gång. Så liten är alltså Smash-världen online. När får jag spela mot de andra fjorton miljonerna spelarna?

För helhetens skull så har jag ändå laddat upp dagens video till Youtube, men se den inte. Strunta i den. Glöm den. Begrav den. Förneka den. Jag lovar att nästa gång, när jag ska spela som Dark Samus, då kommer det att gå mycket bättre!

Dag 19: Justin Wong visar Menat-vägen

Jag är fortfarande trött efter gårdagens misslyckanden. Ibland är det väldigt ansträngande att vara dålig på TV-spel. Jag har inget emot att förlora matcher, men det känns trist att spendera hundra timmar på ett spel utan att bli bättre på det. Att lägga ner så mycket tid, men inte se något resultat.

Den här dagen börjar inte heller så lyckat. Jag springer omkring i en timme i Super Metroid, utan att veta vart jag ska ta vägen. När jag äntligen hittar den hemliga vägen är det dags att lägga ner, och gå till bussen. Men i dagens fightingspelande är det inte Samus som gäller, utan Menat. Jag bestämmer mig för att börja dagens session med att studera lite Menat-gameplay på Youtube. Och vad passar bättre än att vända sig till den mest kände Menat-spelaren: Justin Wong? Det visar sig att han har en egen kanal på Youtube, och den har en riktigt skön lo-fi känsla.

Så jag sitter och kollar på hans videos och försöker göra samma sak med Menat i Street Fighter V, som han gör när han spelar. Det som är positivt är att jag förstår varför han gör de saker han gör. Att sedan kopiera det han gör och göra likadant är förstås något helt annat. Det är naturligtvis väldigt mycket som skiljer mig från ett fightingproffs, men jag skulle vilja säga att den största skillnaden är att proffset lyckas göra allting så mycket snabbare. Det finns verkligen inga pauser mellan en händelse och nästa händelse, medan mitt spel är fullt av pauser.

Det är pauser när jag tänker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag kollar in vad motståndaren gör. Det är pauser när jag är osäker vad jag ska göra härnäst. Det är pauser när jag försöker hitta rätt knapp på arkadstickan. Det är positivt att jag allt mer börjar förstå hur fightingmatcher fungerar och hur proffsen tänker, men det är ett stort arbete som väntar i att försöka eliminera, eller åtminstone korta ner, alla pauser i mitt spel.

Här är ett exempel på en lärorik video från Justins kanal, där han spelar med flera av sina favoritkaraktärer. Det är riktigt intressant och inspirerande att höra honom kommentera sina egna matcher:

Men det är inte bara Street Fighter på Wongs kanal, långt ifrån. Förutom att han rankar skräpmat, så får vi också den här trevliga nybörjarguiden till Super Smash Brothers Ultimate. Väl värd en titt!

Så nej, det blir inte så mycket spelande idag; jag sitter mest och kollar på videos på Justin Wongs kanal. Någon dag ska man ta det lite lugnt också.

Dag 20: Första segern på vilodagen

Idag är det egentligen vilodag, men med tanke på att jag var så slö igår och mest satt och kollade på Youtube, så beslutar jag mig för att köra hårt idag istället. Från början tänkte jag träna mera med Menat, men det blev istället Samus och Dark Samus i Super Smash Bros Ultimate istället.

På morgonen hittade jag en Samus-guide som var riktigt trevlig:

Igår kväll fick jag också mitt första råd under den här serien. Att jag är alldeles för offensiv i Super Smash Bros Ultimate, och att jag borde hålla mig undan motståndarna istället, och frustrera dem, så att de lämnar öppningar som jag kan utnyttja och straffa. Med dessa tankar i mitt huvud ger jag mig in i dagens Samus-spelande.

Efter en timme i träningsläget, där jag gnuggar alla Samus attacker, och framföra allt lär mig skillnaden i hur man skjuter iväg de båda olika missilerna, så är jag redo för online. Det finns ingen Arena som intresserar mig, så jag skapar en egen. Och det tar bara ett par sekunder och den första gästen är på plats. Efter den inledande en-mot-en-matchen är vi fyra spelare, och det roliga börjar.

LÄS MER: En fightingnovis dagbok – Mina drömmars fighter?

Jag testar att spela så fegt och försiktigt jag bara kan. Jag håller mig mest undan, och skjuter missiler från långt håll på mina motståndare. Det går riktigt bra och snart är jag en av de två sista kvar. Men hur ska jag göra nu när vi bara är två kvar? Jag har ju min motståndarens fulla uppmärksamhet? Jag fortsätter på det fega spåret och undviker min motståndare tills tiden går ut, och det blir Sudden Death. Nu har jag faktiskt kollat ut vilken attack som är den bästa att använda under denna avslutande del när vad som helst dödar, så jag fintar min motståndare, attackerar och min första seger i en fyramannamatch är ett faktum!

Sedan fortsätter det att gå bra, förutom att jag trillar av banan på egen hand ett par gånger för mycket i matcherna som följer. Det är verkligen något jag får jobba med. I övrigt dör jag ett par gånger på motståndarnas superattacker, när de spelar med karaktärer som jag aldrig mött förut. Ska jag hoppa eller gömma mig bakom en motståndare eller vad ska jag göra när superattacken är på väg? Det är inte så lätt att veta när en superattack kommer emot dig för första gången. Jag fattar tycke för Robin, som en av motståndarna spelar som. Det verkar vara en kul karaktär, som jag tänker testa framöver.

Jag avslutar dagens spelande med att vinna en tremannamatch, och jag kan äntligen lämna en onlinesession i Super Smash Bros Ultimate med positiva känslor. Dessutom så besegrar Sverige England i VM på kvällen och tar brons, så nu känns allt bra!

Justin Wong visar vägen mot lame:

Efter fotbollen fortsätter jag att titta på Justin Wong-videos. Nu när jag ska fegspela är det bäst att lyssna på mästaren inom genren. Här en mycket intressant och ingående genomgång i konsten att vara ”lame”, det vill säga att spela så defensivt och försiktigt som möjligt:

Här är en annan givande video där han rankar alla karaktärerna i Street Fighter V utifrån hur lame de är:

Tydligen går det alldeles utmärkt att spela defensivt med Cammy, medan Sakura är en betydligt svagare karaktär i defensiven. Så jag kanske ska fortsätta med Cammy och droppa Sakura då? Jag gillar också hans beskrivning av Birdies styrkor, så jag beslutar att testa Birdie en stund imorgon. Nu ska jag titta på de svenska målen igen!

Dag 21: Testar Birdie och går online med Menat

Mitt spelande i Street Fighter V har varit väldigt målinriktat och fokuserat under den här serien, så jag inleder dagens spelande med att göra lite vad som helst i spelet. Jag testar Birdie för första gången, spelar ett par Character Stories, spelar igenom Survival på ”Normal” med Menat utan att använda några bonusar, kollar på ett par instruktionsvideor, och spelar igenom Survival på ”Easy” med Birdie.

Spontant så gillar jag Birdie. Han hade ett roligt kast med kedjorna som dataspelarna inte alls var med på. Jag spelar som bekant nästan enbart med kvinnliga karaktärer, så det känns skoj att för en gång skull spela med en riktigt fläskig kille. Men problemet med att spela som kille är bristen på intressanta kläder. Medan en karaktär som Chun-Li har femton eller tjugo klädesplagg att skaffa och välja på så har killarna i spelet kanske två eller tre. Man vill ju verkligen klä upp sin karaktär med olika kläder, så att välja mellan två eller tre uppsättningar av kläder som alla är ganska trista är ingen höjdare.

Men dagens main event är dock att gå online med Menat för första gången. Det har gått jättebra med henne mot datorn, men mänskliga spelare spelar som bekant på ett helt annat sätt. Men jag har studerat Justin Wongs Menat-videos och jag har en plan.

Det börjar dock allt annat än bra. Jag är helt enkelt för nervös. Att båda spela med Menat för första gången online och dessutom spela in till Youtube blir för mycket på samma gång. Jag får stänga av inspelningen och koncentrera mig på matcherna. Då går lite bättre. Men det är en sådan där dag där jag tycker att jag spelar bra, men verkligen ingenting fungerar.

Framför allt går allting för snabbt. Jag inser vad jag ska göra, men jag hinner inte göra det innan ögonblicket är över. Mina anti-air attacker kommer några hundradelar för sent. Jag blockar stående någon hundradel för sent. Jag aktiverar V-triggern någon hundradel för sent. Och så vidare.

Det är i ögonblick som det här som jag börjar att tvivla på det jag håller på med. Är det verkligen värt att lägga ner en hel sommar på det här? Finns det verkligen en chans att jag kommer att bli bättre, eller är det bara bortkastad tid alltihopa? Finns det någon annan spelare som gett sig ut på ett liknande projekt? Jag har nu spenderat 113 timmar i Street Fighter V, och jag är fortfarande usel på spelet. Jag tänker mig att de flesta spelare som är usel på ett spel ger upp långt före 113 timmar, och spelar något annat spel, eller byter till en annan hobby.

Det är ingen tvekan om att jag lärt mig mycket om fightingspel sedan jag började den här serien. Jag förstår mycket bättre vad som händer i matcherna. Dessutom har jag en tydligare matchplan och jag vet vad jag ska göra i de olika situationer som uppstår under en match. Men det stora problemet är alltså att jag tänker för långsamt. Att jag reagerar för långsamt. Att jag inte trycker på knapparna nog snabbt.

Kan jag lära mig att tänka snabbare? Kan jag träna upp min reaktionsförmåga så att den blir bättre? Eller är det helt kört? Det jag kan göra, och det jag har försökt göra med Menat, är att begränsa antalet val i varje given situation. Att begränsa antalet möjligheter i varje tänkbar situation som uppkommer, för att på så sätt snabba på beslutsprocessen. Dessutom kan jag nöta dessa val i träningsläget tills de äntligen sitter i muskelminnet. Men hur långt räcker det, när jag tänker så långsamt?

Slutresultatet för dagen blir tre vinster och elva förluster. Det är inte så illa för att vara första gången. Kan vara värt att nämna att den första spelaren jag besegrade inte ville ha något returmatch, så där hade jag haft stora chanser att ta en vinst till. Nu är nästa mål alltså att tänka lite snabbare. Ska jag hårdträna shoot’em up-spel för att träna upp min reaktionsförmåga?

I nästa avsnitt:

I nästa avsnitt blir det ett oväntat avsked, en oväntad comeback och så gör vi ett nytt försök med Menat online… Vi ses!