Jag avskyr tävlingsinriktad multiplayer. Mina rostiga reflexer och dåliga temperament brukar inte leda till några roliga spelsessioner, förutom i Rocket League. Där kan minsta lilla turstuds leda till en storslagen seger. Och även fast jag sällan vet vad jag gör när jag flyger tvärs över planen har jag ofta hur roligt som helst.
Kan vi tala om hur fantastiska Next Level Games är? Denna kanadensiska spelstudio som de senaste 15 åren blivit utmärkta Nintendo-imitatörer. Ingen extern studio fångar Nintendo-känslan lika väl som Next Level. Det kände jag redan på Wii med Punch-Out! Känslan blev sen bara starkare med Luigi’s Manson 2. När de nu även fick ansvar för tredje delen i serien och levererade ett så pass solitt spel där man lika gärna kunde tro att det var gjort hos Nintendo själva i Kyoto så måste jag ta tiden att gratulera denna studio som alltid lyckats analysera, förstå och till större del leverera det vi lite slarvigt kallar Nintendo-magi.
David Cage har äntligen lyckats ordentligt med Detroit: Become Human. Jag har känt en mindre avsmak mot hans tidigare spel Heavy Rain, och sann avsmak till Beyond: Two Souls. Nu har han äntligen nått det jag tror han siktat på hela tiden. Val känns relevanta, misstag har konsekvenser och spelarens agerande i världen fungerar bara bättre när man spelar som en android. Det kanske var den sista biten i pusslet.
För första gången någonsin upplever jag gymledar-strider som något ganska spektakulärt. Detta beror inte bara på redan nämnda Dyn- och Gigamax-transformationerna utan det faktum att striderna utspelar sig på stora arenor med publik. Och denna arenakänslan blir bara mer maffig när publiken stämmer in i musiken under kampens Dynamax-crescendo som ni kan höra här.
Jag köpte nyligen DLC till Breath of the Wild efter att ha ägt spelet i ungefär ett år. Jag bootade upp min gamla sparfil där jag klarat det mesta och märkte att det nya innehållet var mer eller mindre överflödigt. Speciellt när jag redan har tagit alla shrines och (typ) alla/många Korok-seeds. De nya utmaningarna är roliga, men det de tillför är inte nog för ett end-game. Men då får man starta en ny sparfil iuförsig! Fuck yeah
Hur följer man upp en avbruten historia 20 år senare? Visuellt ser saker mer modernt ut men trailrarna vittnade om slarvigt hopkok. När jag ser slutresultatet är jag övertygad om att detta är något slags medvetet avant garde-verk. Det här är en produkt som är medvetet utformad för att kännas som en sömlös uppföljare där de där 20 åren aldrig passerade.
Yu Suzuki kan inte vara såhär blind inför spelutvecklingens framsteg eller nivån röstskådespel håller idag. Shenmue 3 måste 100% medvetet bete och låta som det gör. Jag vägrar tro att Suzuki kan vara så här tondöv. Men jag inser först nu att han aldrig ville ta Shenmue in i nutiden, han ville bara ge fansen uppföljaren de aldrig fick, komplett med onödiga klipp, mellansekvenser och förbluffande förlegat röstskådespel.
Jag blir inte klok på prismodellen. Köpa nya spel för fullpris och ingen månads- prenumeration där allt ingår. Ingen cross save (förutom Destiny) och ingen cross play. Och med en valfri premium-prenumeration som ger dig några spel, rea-priser i butiken och andra extrafunktioner. Hur tänker Playstation egentligen? Eller förlåt, jag menar Xbox. Oj nej, Google Stadia pratar vi om!
Efter följt sambons Pokémon Sword-spelande hela helgen måste jag säga att äventyret bjuder på en extremt ojämn visuell upplevelse. Karaktär- och pokémon-modellerna är skarpa och välgjorda, och vissa unika attackanimationer ser ashäftiga ut, för att inte tala om Dynamaxing-modellerna som oftast är något alldeles speciellt att skåda. Men sen har vi standardangrepp som double kick som ser absolut löjeväckande ut. Även om spelets art direction är schyst så sjunker miljöintrycket av alldeles för suddiga och lågupplösta mark- och omgivningstexturer.
Årets nomineringar för The Game Awards 2019 är ute och alla tycker sitt om de utvalda spelen. Något som är väldigt uppenbart i år är att det känns som bara AAA-spel hamnar i GOTY-listan trots att det kommit otaliga värdiga mindre spel. Om vi säger att TGA är spelvärldens Oscar är indiekategorin dess motsvarighet till bästa animerade film-kategorin. Det är dags för TGA att slopa indiekategorin (bästa animerade film också för den delen). Många andra publikationer har redan gjort det för länge sen.
Jag gillar Spider Man från 2018, missförstå mig inte. Men måste alla de här open world-spelen ha så många liknande sidouppdrag? Förutom huvudstoryn som gör sig jättebra med fantastiska skådisinsatser så blir det mycket av detsamma. Slå ner folk med masker, slå ner gangsters, slå ner fångar. För någon som gillar att göra det mesta i spel så blir det tröttsamt… fort.