Kategoriarkiv: Artiklar

Checkpoint 26.1

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.


Förseningarna duggar tätt – Dying Light 2 blir av med lanseringsfönstret
Nu trodde ni säkert att förseningsregnet var begränsat till förra veckans Checkpoint, men vi var inte riktigt klara. Nu handlar det om utvecklarna Techland och den efterlängtade uppföljaren Dying Light 2. Det mobila zombiespelet var tänkt att lanseras under våren men har nu blivit av med sitt lanseringsfönster, detta meddelar utvecklarna själva. Uttalandet förtäljer inte när vi istället kan väntas spela titeln, men förhoppningsvis blir det likväl någon gång under 2020.

Half-Life Alyx kommer INTE försenas
Japp, det här är nyheter numera. Med anledning av alla föregående förseningar har denna informationsbit stuckit ut lite mer än vanligt under veckan. Det kommande VR-äventyret Half-Life Alyx är mer eller mindre färdigt och kommer med största säkerhet komma ut under mars månad, detta avslöjade Valve själva via en AMA på Reddit. Vi vet fortfarande inte exakt vilken dag spelet kommer lanseras, vilket fick flera att misstänka en kommande försening, men icke. Om du är nyfiken på att veta mer smått och gott om det kommande spelet kan du läsa samtliga frågor och svar här.

LÄS MER: Martins 10 favoritspel som han spelade 2019

Gammalt spelklipp från kommande Godfall hittar ut på nätet
Godfall var ett av de första spelen som avslöjades till den kommande Playstation 5 med hjälp av en sparsam trailer. Under veckan som gått har det dessutom dykt upp ett relativt innehållsrikt spelklipp som visar hur spelet kan tänkas se ut i handling. Det tog däremot inte lång tid innan utvecklarna Counterplay Games gick ut och meddelade att klippet faktiskt är ett år gammalt och att mer aktuellt innehåll kommer visas upp inom kort.

Knights and Bikes kommer till Switch
Det charmiga vänskapsspelet Knights and Bikes gavs ut till Playstation 4 och PC av Psychonauts-studion Double Fine under förra sommaren, och nu är titeln även påväg till Nintendos plattform. Spelet var väl omtyckt när det först kom ut och om du ännu inte upplevt utvecklarna Foam Swords mysiga äventyr får du ännu en chans när det lanseras till Nintendo Switch redan den 6 februari.

Animerad Witcher-film är på ingång
Häxmästaren har sannerligen tagits väl emot runtom i hemmen. Inte bara var den senaste Netflix-serien en succé, det senaste spelet i serien har även det ökat markant i populäritet sedan The Witcher hade premiär i vintras. Det verkar inte heller som att Netflix är färdiga med egendomen. Nu vet vi att även en beryktad animerad film mycket väl är på ingång. Filmen kommer gå under namnet The Witcher: Nightmare of the Wolf. I nuläget vet vi inget om när den kan tänkas vara redo för premiär.

Hellblade-utvecklarna avslöjar ännu ett spel
Utvecklarna Ninja Theory förknippas med kommande spel som Senua’s Saga: Hellblade II och Bleeding Edge, och nu kan vi även lägga till Project: Mara till samlingen. Enligt ett blogginlägg från utvecklarna själva ska Mara vara en realistisk gestaltning av mental skräck. Spelet beskrivs vidare som en experimentell titel som kan visa vägen för ett helt nytt sätt att berätta historier. Perfekt fredagsmys-lir med andra ord.

LÄS VÅRA RECENSIONER: Tools Up!

Skräckinjagande Observer verkar få nytt liv
Vi fortsätter på det mysiga skräckspåret med några fräscha livstecken från ett nytt spel under Observer-namnet. Utvecklarna Bloober Team (senast kända för fjolårets Blair Witch) lanserade det sci-fi-inspirerade skräckspelet under 2017 och nu verkar det vara dags igen. Om det rör sig om en riktig uppföljare eller en ny version av originalet är i nuläget oklart. Om du är mer bekant med Observer än undertecknad har utvecklarna publicerat en kort video som är fylld av saftiga detaljer.


Journey to the Savage Planet – 28 januari
Upptäck allt och lite till på en främmande planet. Släpps till Playstation 4, Xbox One och PC.

Pillars of Eternity II: Deadfire – Ultimate Edition – 28 januari
Den ultimata versionen av det kritikerrosade rollspelet. Släpps till Playstation 4 och Xbox One.

Warcraft III: Reforged – 28 januari
Det omtyckta strategispelet får nytt liv. Släpps till PC.

The Pedestrian – 29 januari
Öva på körkortsteorin och spela plattformsspel samtidigt. Släpps till PC.

Skellboy – 30 januari
En tidig nominering för årets gulligaste actionrollspel. Släpps till Nintendo Switch.

Veckans twist
Under veckan stötte jag på något som verkade vara en seriös åsiktstråd om en viss sektion i det kritikerrosade The Last of Us, ack så fel jag hade. Det tog ändå märkbart lång tid innan jag insåg att Naugty Dogs apokalyps-simulator faktiskt inte innehåller någon sektion som är läskigt lik de första minuterna i The Elder Scrolls V: Skyrim.

Veckans PR
Vi vet hur det är. Varesig du tänker streama eller bara vill spela för din egen skull kan en dåligt schemalagd uppdatering komma i vägen. Vi bör dock komma ihåg att det alltid finns en anledning till varför uppkopplade spel tas ur tjänst med jämna mellanrum, och då kan du få sådana här svar tillbaka om du blir orimligt upprörd.

Veckans rykte
Vi brukar som sagt inte ta upp särskilt många rykten här i Checkpoint, men den här är så saftig att vi knappast kan låta bli. Vi är inte helt säkra på vilket spel det handlar om, eller vilka som utvecklar det, eller när det kan tänkas komma ut, eller någonting överhuvudtaget. Men jisses vad taggade vi är på att spela det eller dem när det eller dem kommer ut.

LÄS VÅRA LISTOR: Årets bästa spel 2019 enligt David

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Alexanders favoritspel från 2019

Då var det även min tur att säga mitt om spelåret 2019. För mig personligen var det ett fantastiskt bra år med många intressanta nya spelupplevelser. Jag roades faktiskt av allt från AAA-spel till småtitlar med mycket hjärta och ambition. Här är min lista över de absolut bästa spelen jag spelade under årtiondets sista år.

10. Luigi’s Mansion 3

Jag har alltid gillat Luigis spöksaga konceptuellt, men under Gamecube-debuten hade jag påstridiga minneskortbekymmer som fläckade ner upplevelsen och 3DS-spelet fick jag aldrig chansen att spela, så när jag hörde att Luigi skulle fortsätta sin spökjakt på Switch blev jag väldigt pepp.

Och nu har det visat sig att Luigi´s Mansion 3 klättrat upp på min personliga 10 i topp-lista för 2019, om än bara på sistaplatsen. Jag tror inget Switch-spel ser lika grafiskt imponerande ut och de har absolut inte samma karisma som genomsyrar lillebrors tredje spökspel. Även om jag gillar de mer omfattande Metroidvania-uppläggen så uppskattar jag segmenteringen i Luigi´s Mansion 3 som gör att varje våning i spökhotellet känns som en ny fräsch nivå. 

Att leta runt bland skrymslen, lösa pussel och tillämpa Gooigi blev aldrig riktigt tråkigt. Spelet hade säkert hamnat högre om det inte vore för överdriften av pengar som behöver dammsugas upp precis överallt, lite stökig kontroll och backtracking-partier som i teorin låter bra men som i praktiken var ganska tråkiga.

9. Concrete Genie

Alexander favoritspel 2019

Väntan kändes lång sen avslöjandet, och i slutändan blev Pixelopus målaräventyr ett spel jag uppskattade under hösten även om det inte golvade mig. Det förtjänar hutlösa mängder beröm för hur skickligt det implementerar målarmekaniker som vem som helst kan både förstå och utföra med bländande resultat. Danskas ständiga transformation från grådassig industristad till ett neonskrikande drömlandskap slutade aldrig att förundra, men ibland kunde vissa spelpartier dra ut på tiden och därför målade man ofta mest för man behövde och inte för man ville. Det ser jag lite som ett misslyckande även om Concrete Genie gör sitt bästa för att försöka variera sig genom pussel, en spelmekanisk twist i slutet av spelet och en märkligt effektiv emotionell avslutning.

8. Sayonara Wild Hearts

Vad i hela fridens namn gör Värnhems falafel, ett hak som ligger 400 meter från mig, i detta spel? Pysslar Simogo med GPS-magi? Nej, det skulle visa sig att studion bara ville hylla en plats från sin och min hemstad Malmö. Men om det är något Sayonara Wild Hearts lyckades med är det att skapa ett landmärke av en egentligen slätstruken plats. Jag kommer aldrig se på restaurangen på samma sätt någonsin igen.

På ett mer spelrelaterat plan är Sayonara Wild Hearts nog det spel som tog rot och växte mest i mitt huvud under året. När jag första spelade det på min iPad för att testa Apple Arcade-utbudet i höst tyckte jag om det men det förtrollade mig inte riktigt heller. Men ju mer tiden gick växte musiken i mitt huvud och scenarion som var över på 1,5 timme kom tillbaka, så i slutändan valde jag att spela om den korta men intensiva musikupplevelsen två gånger till. 

Sayonara Wild Hearts är tveklöst årets mest estetiskt stiliga spel. Inget annat spel osar lika mycket grace och elegans när det kommer till att presentera en enhetlig audiovisuell upplevelse. Variationen mellan nivåerna är tillfredsställande och trots att pop-färden inte är ett strikt rytmspel så lyckas det ändå skapa upplevelsen att man gör saker i takt. Något som Simogo lyckats med rejält är hur det syr ihop ljudspåret efter man ”dött” och tvingar en att starta om från en checkpoint. Då sker en musikalisk bakspolning som sen länkas ihop nästan sömlöst till musikspåret igen. Resultatet är en ständigt flödande upplevelse trots otaliga bakslag.

7. The Legend of Zelda: Link’s Awakening

I mitt sinnes inre öga var Link’s Awakening det bättre spelet jämte A Link to the Past. Jag var inget stort Zelda-fan på den tiden men ön Koholint var en mysigare övervärld än Hyrule i Links Super Nintendo-äventyr. Och hub-områden var det jag uppskattade mest i Zelda-spel förr, inte grottor och tempel. Det skulle inte ske förrän nästan tio år senare. 

Därför var det en märklig känsla att gå tillbaka till något som jag hade positiva minnen kring och bar på den kontroversiella åsikten att det överglänste A Link to the Past. Efter att ha spelat remaken efter att jag vuxit till en Zelda-entusiast kan jag inte påstå att det gamla äventyret designmässigt är bättre. Den massiva fetch-questen är fortfarande underhållande och världen mysigt förtrollande men templen är överlag slätstrukna rent tematiskt och saknar den komplexitet jag lärt mig uppskatta i Zelda-spel med åren. Men det är fortfarande ett Zelda-spel och framförallt ett bra Zelda-spel som jag är glad att jag fick återbesöka i en ny fräsch form.

6. Death Stranding

Alexander favoritspel 2019

Kojima är en rackare på att bygga världar. Han är en mästare på att skapa lore som förundrar; Death Stranding är inget undantag. Vad han däremot är sämre på är att redigera och klippa ner sig. Hans manusskrivande tenderar bli uppblåst och onödigt stort. Kojimas senaste saga utspelar sig i en fascinerande värld men berättas på ett ganska ointressant och framförallt utdraget vis.

Då är det tur att det finns mer än världsbygge och en historia att vara pepp på i Death Stranding. Det här spelets sanna styrkor ligger i dess gameplay. Kojima Productions har lyckats klämma in massor med intressanta gameplay-system och mekaniker som skapar en lockande helhet, så länge det låter lockande att till fots stegvis utforska ett dystopiskt USA. 

Death Stranding är ett spel som belönar systematiskt spelande. Det här är Dark Souls för brevbärare, där oförsiktighet kan leda till att frukten av ens jobb försvinner av ett bokstavligt felsteg. Aldrig har jag upplevt att en spelavatar länkar så väl med marken hen går på. I Death Stranding känner man av de geografiska texturerna man vandrar över. Att behöva klämma in L- och R-avtryckarna för att ta spjärn tänder minnen från Quantic Dream-upplevelser där jag ofta kände mig som en förlängning av kontrollen. Känslan att Sam kan tappa kontrollen och uppleva momentum nerför en backe har jag inget minne av att jag känt innan. Att styra Porter över det amerikanska ödelandskapet är en unik och kontrollmässigt spännande upplevelse.

Det är just hur man samspelar med landskapet som är det jag tycker sticker ut med Death Stranding, men det går såklart inte att blunda för ett av spelets primära budskap som förmedlas både berättelse- och mekanikmässigt, nämligen den om kontakt och att hjälpa varandra. Chiral-nätverket är en fascinerande tingest som sammanflätar spelare. Det är ett system som är byggt för att hjälpa, inte stjälpa. Den som anammar och vill bli en del av support-nätet belönas med likes av sina medspelare och det är också olikt något spel försökt göra tidigare även om man märker av vissa DNA-strängar ifrån Dark Souls-spelen även här.

5. Resident Evil 2

Bara en dryg månad in i 2019 misstänkte jag att jag redan hittat ett spel som kunde hamna på min GOTY-lista. Och det gör det inte för att jag har nostalgisk kärlek till Resident Evil 2. Nej, det beror helt på vilken fantastisk produktion nytolkningen är. Kameravinklar, balans, menyförbättringar, script, skådespel och att våga ta beslut som inte är trogna originalet, men däremot för spelets bästa, så som omplacering och addering av rum och sekvenser. Man har tagit hårda beslut för att öka design- och gameplay-kvalitén framför att vara 100 procent trogna originalprodukten, och det är väldigt beundransvärt i mina ögon. 

Den enskilt starkaste komponenten är spelets karta. Man kan såklart alltid påstå att de tidiga Resident Evil hade spår av Metroidvania i sig men det framgår extra tydligt med alla dessa quality of life-förbättringar. Nu känns Resident Evil 2 verkligen som ett Metroid men där backtracking minimerats genom en otroligt detaljerad och generöst informerande karta. Resident Evil 2 är årets mest polerade spel.

Mest lyckat blev dock omtolkningen av Mr. X utseende och hans sätt att röra sig och förfölja dig genom polishuset. Det är kul att se denna moderiktiga förföljare äntligen få sin välförtjänta tid i rampljuset efter att ha levt i Williams skugga i 20 år. Vissa må tycka att han ser ut som om Dolph Lundgren spelade Colossus, men det har inte hindrat detta muterade väsen att på kort tid skrämma både en ny och gammal spelgeneration och blivit nästa stora skräckikon i spelvärlden.

Resident Evil 2 var briljant designat redan från dag ett men det skulle kräva att serien slöt cirkeln med ny erfarenhet och återbesökte sina rötter för att verkligen hitta hem och omkring på RPD-stationen igen.

4. Ace Combat 7: Skies Unknown

Alexander favoritspel 2019

Spelet som tog mig ur min trygghetszon mest i år var Namco med sjunde delen i deras pompösa flygsaga. Jag hade inte rört serien sen Playstation 1-dagarna men alltid nyfiket studerat den på avstånd, men det var inte förrän 25 år senare som jag slutligen skulle sätta mig i cockpiten och själv ta till skyarna.

Ace Combat 7 är inte felfritt. Det fanns mycket som irriterade mig så som tidsbegränsningar, sparsmakad uppdragsinformation och andra speldesignmässiga fadäser. Men det fanns också uppdrag som tillsammans med spelets look och vädereffekter skapade en minnesvärd helhet. Grafik, ljud, musik, och spelets sanna kärna, kontroll, var det som skapade årets mesta sug-i-magen.

Jag berättade mer ingående i min recension vilken upplevelse och radikal skillnad det var att ta av stödhjulen på mitt plan, d.v.s. när jag gick över till expertkontroller. Helt plötsligt ökade mitt plans manövreringsförmåga med 400 procent och det var i den stunden jag såg spelets sanna storhet. Den flexibilitet jag gavs med exportkontrollen var både desorienterande och olikt något annat jag känt i ett flygspel tidigare. Ace Combat blev ett perfekt giftermål av arkadinfluerad flygsimulator som jag återvände till flera gånger under 2019.

3. Mechstermination Force

Alldeles för få spel låter mig återuppleva hur det var att slåss med kolosserna i Shadow of the Colossus. Gigantiska bossar är inte särskilt sällsynt. Det kan man se i var och vartannat actionspel i både 2D och 3D, men det som skapar Shadow of the Colossus-känsla var att varje best var möjlig att bestiga genom en klättringsmekanik. Det är något särskilt med att skapa enorma levande pussel av enorma kreatur. Det är därför svenskutvecklade Mechstermination Force passade mig som handen i handsken. Contra-liknande action är oftast inte min grej men jag valde att åter i 2019 kliva ur min bekvämlighetszon lite då SotC-aspekten lockade något oerhört. Kunde ett tvådimensionellt Shadow of the Colossus med mycket pang-pang fungera? Min skönsjungande nia i betyg tidigare i år gav ett tydligt JA.

De inledande bossrobotarna är kul utmaningar men det riktiga spelet inleds i andra fasen när man introducerar klätterhandskarna som gör det möjligt att klättra både vertikalt och horisontellt längs med dessa mech-monsters metalliska kroppshyddor. Det är då Team Ico-känslan infann sig på allvar. Varje boss är finurligt utformad att agera som ett pussel som behöver lösas före man kan göra processen kort med dem. Det handlar om tajming och avhysande av skyddsplåtar och fastetsade kanontorn med het laser för att bana vägen fram till bossens svaga punkt.

Att man sen dessutom kan göra det i sällskap av en vän är ganska schyst också, men den stora styrkan i Mechstermination Force var alltid de kreativt utformade metalljättarna som gav mig årets bästa bossfighter.

2. My Time at Portia

Men vänta nu! My Time at Portia fick ju ett lägre betyg än Mechstermination Force! Hur kan det vara högre upp på din lista Alex? Jo, det beror på att jag spenderade många mer timmar i Portia och för att jag uppskattade dess tillbakalutade natur. Det var min paus i våras efter en rad med actioneskapader. Det har sina skavanker, och att slåss i grottor var ingen höjdare men till syvende och sist stormtrivdes jag i Portia som mekaniker. Att tota ihop maskineri åt mig själv och befolkningen var lättsamt utmanande och belönande. Ur vissa aspekter föredrar jag My Time at Portia framför Stardew Valley och det säger en hel del.

Att gräva mineraler och artefakter i en gruva var stillsamt och skönt. Att inte ständigt ha döden flåsandes i nacken var precis vad jag behövde. Det här är hur jag alltid velat leva livet som gruvarbetare i MMORPG men istället fått stå och hacka på en plats utan att någon mark demolerades. Det här känns betydligt mer levande, bestående och givande.

Det finns även en rad olika quality of life-finesser som gjorde livet enklare. Byggdiagrammen var pedagogiskt utformade och samhället känns härligt livligt när stadsborna kan ses vandra i klungor om tio eller stundom fler, när till exempel alla skall på speciella evenemang eller till kyrkan på söndagar. 

Det finns hur mycket som helst att spendera tid på i staden med omnejd, och det är just denna variationen som gör att jag gillar spelet så mycket som jag gör. Det finns en intressant expansions- och tillväxtprocess där man växte med uppgiften för att sen kunna ställa sig inför byggutmaningarna som väntade. My Time at Portia handlar mycket om att investera tid i sig själv så att man i sin tur har möjlighet att investera tid och energi på andra.

1. Outer Wilds

Alexander favoritspel 2019

Vad kan jag säga om Outer Wilds som jag inte redan sagt i min recension? Jag kan förvisso välja att låta denna text bli lite mer hyperbol och transparent, så har du inte spelat Outer Wilds har du min varmaste rekommendation att göra det och så kommer jag gå in lite mer ingående på varför spelet var så speciellt på ett sätt jag inte kunde tillåta mig att skriva i recensionen.

Den stora dragkraften med Outer Wilds är tidsloopen men framförallt hur spelet expanderar enbart genom kunskap. Det är din erfarenhet och kunskap om solsystemet och allt däri som gör att du avancerar. Du får inte en pryl extra efter startplaneten. Efter detta är det upp till dig att utforska och läsa dig fram till rymdens hemligheter. Och vilken rymd sen…

Outer Wilds bjuder på några av de mest kreativa platser jag sett i spel. Jag har aldrig tidigare i ett TV-spel stått på en ö runt ett stormande hav för att kort därpå slungas upp i atmosfären tillsammans med den p.g.a en ilsken tornado. Att skåda hur sand lämnar Ash Twin för att lägga sig på Ember Twin likt ett massivt timglas på interplanetär nivå är mäktigt och gör en ödmjuk inför universums krafter och fenomen. Det finns till och med en planet som håller på att krackelera och sjunka ner i ett svart hål som gömmer sig i planetens kärna. Det var också på denna plats som jag hade en av mina mest minnesvärda pusselupplevelser. Att komma till insikt hur man skulle nå uppför ett specifikt torn är något av det mest imponerande och galna jag sett både detta och många år innan. 

När allt detta sker nystas det dessutom i bakgrunden upp en saga om ett vetenskapligt nyfiket folkslag som flög för nära solen. Det är en berättelse om vår korta tid i rymden och vad det betyder att existera. Det är en historia om resan snarare än om målet. Kombinationen av kunskapstörst och kreativt världsbyggande gör inte bara Outer Wilds till ett av 2019:s år bästa spel, det gör det även till ett av årtiondet bästa och kanske, till och med, ett av de bästa spel jag någonsin haft nöjet att få uppleva.

Årets bästa spel 2019 enligt Niklas

Hörni, 2019 var inte ett bra spelår. Det märktes både i den generella verkshöjden men också i de storspel som kom under året. Många spelade det alldeles för säkert, få vågade gå utanför mallen. Det kom många spel som var helt okej, men få som var riktigt bra. Istället var det indietitlarna som stod ut ordentligt.

5. Baba is you

Jag har en hatkärlek till pusselspel. Min hjärna blir ofta utmanad dagligen under arbetstid så när jag kommer till speltid vill gärna den delen av hjärnan få sig en paraplydrink och slappna av. Baba is you är precis tvärtom. Det är ett spel som sätter upp några grundregler, men som konstant uppmanar dig att bryta mot dem. Precis när du börjat tänka på ett sätt måste du börja tänka på ett helt annat. Det är frustrerande. Jobbigt. Svårt. Och kanske den bästa speldesign jag upplevt under 2019.

LÄS MER: David bästa spel 2019

4. Concrete Genie

Concrete Genie är i grunden ett ganska anspråkslöst spel. En enkel berättelse om en mobbad pojke, en stad som övergivits på grund av ett ont företag och en magisk pensel som får väggmålningar att vakna till liv. Det kanske är därför det känns så magiskt att spela? Jag njöt av varje sekund, både i att upptäcka de olika stadsdelarna men också av att bara måla monster till liv. De blev mina.

Ash framför ett gäng andar på en vägg i Concrete Genie

3. Control

Det är få storspel som lyckas mejsla ut en egen visuell identitet som känns lika unik som Control. Den ”Alice i underlandet”-inspirerade berättelsen om ”the oldest house” nådde kanske inte hela vägen, men de fantastiska och utomjordliga omgivningarna satte bestående intryck i den här trötta spelkritikern. Bara att navigera de olika miljöerna, se hur de skiftade mellan det vardagliga och det abstrakta, var ett sant nöje. Remedy har alltid lagt mycket energi på sina omgivningar, med Control fick dem att ta det hela vägen.

LÄS MER: Josefins bästa spel 2019

2. Apex Legends

Respawn Entertainment hade onekligen ett riktigt bra år 2019. Star Wars Jedi: Fallen Order visades sig vara ett av de bättre Star Wars-spelen på väldigt länge, men redan i februari överraskade dem med en riktigt bra tolkning av battle royale-genren. Apex Legends var spelmekaniskt perfekt redan från dag ett. Det var snabbt, tajt och gastkramande spännande. Dessutom med flera innovationer i genren, framför allt ping-systemet. Bästa PvP jag spelat på flera år.

1. Sayonara Wild Hearts

Vi pratar ofta om ”djupet” en spelmekanik kan ha som ett mått på hur bra ett spel är. Elder Scrolls Skyrim är ett så fantastiskt rollspel för att världen är så stor och valmöjligheterna så många, och Super Smash Bros är ett så mångfacetterat fightingspel för att stridsmekaniken har så många nyanser. Sayonara Wild Hearts är inget djupt spel i den traditionella meningen. Spelmekaniskt rör den sig någonstans mellan rytm-spel och endless runner-genren. Men i design, atmosfär och framför allt känslor är den en perfekt liten komposition av interaktiva musikvideos. En perfekt liten upplevelse full av känslor.

Spel jag inte hunnit spela/spelat för lite av men som troligtvis borde vara med på den här listan: Outer Wilds, Disco Elysium, A Short Hike.
Honorable mentions: Blood & Truth, Call of Duty Modern Warfare, Knights & Bikes, What the Golf?, Death Stranding, Afterparty, Gears 5, Star Wars Jedi: Fallen Order.
Spel som jag velat ha med men inte kan p.g.a. arbetade med dem: Metro Exodus, Dragon Quest Builders 2.
Spel som inte kommit ut 2019 men som jag ändå spelat massor av: Destiny 2, Spyro-trilogin, Astro-bot Rescue Mission.

Checkpoint 19.1

Ännu en vecka har passerat och med den en rejäl dos spelrelaterade nyheter. Vår artikelserie Checkpoint är döpt efter sin motsvarighet i spelvärlden, där dina framsteg sparas innan du färdas vidare. En sparpunkt där vi tillsammans summerar spelveckan som gått och blickar framåt mot vad som komma skall, innan vi kastar oss vidare mot nya äventyr. Vi kommer ta en titt på vilka spel ni bör hålla lite extra koll på under veckan som kommer. Vi kommer belysa allt från roliga tweets till intressanta poddar och härliga påskägg. Allt detta och mycket mer, men först har det blivit dags för nyheter.


Åk till Skyrim i nästa expansion för The Elder Scrolls Online
2020 verkar bli Skyrims år, åtminstone enligt det populära online-äventyret The Elder Scrolls Online. Spelets nästa expansion kommer gå under namnet Greymoor och blir den första delen i ett sammanvävt äventyr som ska ta plats i det kyliga landskapet. Expansionen sägs innehålla en 900 år yngre version av Skyrim än vad vi är vana vid. Här väntar ungefär 30 timmar fyllda av vampyrer, häxor och varulvar. Expansionen släpps till PC den 18 maj och till konsoler den 2 juni, detta skriver Eurogamer.

Playstation skippar ännu ett E3
Förra året höjda många på ögonbrynen när Sony och Playstation avslöjade att de tänkte skippa E3, väldens mest omtalade spelmässa. Inför i år var dock de flesta överens om att speljätten borde ta sig till Los Angeles i sommar med tanke på den kommande konsollanseringen, men icke sa Nicke. Det är via en artikel på Gamesindustry.biz som vi får veta att det inte blir något E3 för Sony i år heller. Istället kommer företaget utöka sin närvaro på hundratals evenemang runtom i världen. Vi vet fortfarande inte exakt när Playstation 5 kommer avslöjas ordentligt, men det kan knappast vara långt borta nu.

LÄS MER: Martins 10 favoritspel som han spelade 2019

Fyrdubbla förseningar i spelvåren
Under veckan som gått har vi kunnat bevittna en mängd olika förseningar. Dominoeffekten tog sin början när Crystal Dynamics avslöjade att det kommande superhjältespelet Marvel’s Avengers behöver lite mer tid i ugnen och flyttade fram lanseringsdatumet några månader. Spelet, som ursprungligen skulle släppas den 15 maj kommer istället lanseras den 4 september.

Ungefär samtidigt började internet surra om att det efterlängtade Final Fantasy VII Remake hade råkat ut för samma behandling, dock inte riktigt lika märkbart. Det ursprungliga datumet i mars har nu flyttats till den 10 april.

Fortsatt fick vi även höra att ett av vårens mest efterlängtade spelsläpp i Cyberpunk 2077 också det blivit försenat och kommer nu istället släppas den 17 september.

Slutligen kommer även VR-äventyret Iron Man VR behöva lite mer tid och släpps nu den 15 maj istället för ursprungsdatumet i februari.

Valve arbetar INTE med Left 4 Dead 3
Vi har tydligen kommit till en punkt då saker som inte är under utveckling generar uppmärksamhet i nyhetsflödet. Trots de rykten som florerat kring en uppföljare i den populära Left 4 Dead-serien har Valve gått ut och kraftigt dementerat detta. Enligt ett uttalande till IGN menar Valve att ett nytt Left 4 Dead-spel inte är under utveckling och har inte heller varit det under de senaste åren. Däremot kan alla Valve-entusiaster se fram emot Half-Life: Alyx senare under våren.

Snart kan du spela Metro på tunnelbanan – Metro Redux till Switch
Som det senaste tillskottet i det förtjusande ”porta allt till Switch”-initiativet hittar vi det härligt atmosfäriska Metro Redux som samlar de två första Metro-spelen i en och samma förpackning. Spelen, som baserats på böckerna från den ryska författaren Dmitrij Gluchovskij, kommer släppas till Nintendo Switch för första gången den 28 februari. Du ser en trailer för porten nedan.

Playstation-exklusiva Horizon: Zero Dawn är påväg till PC
Rykten ska såklart aldrig behandlas som fakta, såvida de inte kommer direkt från speloraklet Jason Schreier. Via en artikel på Kotaku skriver nämligen Schreier att 2017 års Playstation-titel Horizon: Zero Dawn är påväg att få en PC-version senare i år. Det är också noterbart att även Death Stranding är påväg att släppas i en PC-form senare i år, ett spel som delar spelmotor med tidigare nämnde Horizon. Läs mer om nyheten här.

Tre blir fyra i Fire Emblem: Three Houses
Som en del av expansionsplanen för Fire Emblem: Three Houses kommer vi introduceras för ett fjärde hus fyllt av tjuriga studenter utan någon ledare. Huset går under namnet Ashen Wolves och kommer utgöra spelets första expansion som fått namnet Cindered Shadows. Tillägget släpps den 13 februari. Du ser en trailer för expansionen här.

Här är det senaste tillskottet i Super Smash Bros. Ultimate
Och på tal om Fire Emblem så kommer den senaste slagskämpen i det senaste Super Smash Bros. från just Fire Emblem: Three Houses. Det handlar om huvudrollsinnehavaren Byleth, och både den manliga och den kvinnliga versionen av karaktären kommer finnas tillgänglig i spelet den 28 januari. Tillägget medför även en ny Fire Emblem: Three Houses-inspirerad bana och lite annat smått och gott.


Kingdom Hearts III: Re:Mind – 23 januari
Upplev en berättelse som går parallellt med grundspelets rafflande avslutning. Släpps till Playstation 4.

LÄS RECENSIONEN: Kingdom Hearts III

The Walking Dead: Saint & Sinners – 23 januari
Tampas med zombiearmén i virtuell verklighet.


Veckans spagetti
Det finns olika sätt att avslöja att ett nytt spel precis blivit tillgängligt till din tjänst. De allra flesta hade troligen nöjt sig med en enkel tweet, kanske en kortare video, men kontot för Xbox Game Pass tar det hela till ännu en nivå. Vid första anblick känns det aningen märkligt att speltjänsten publicerat en bild på färsk pasta, men sen skrollar vi ner.

Veckans Uno
Nu när vi närmar oss uppföljaren till det fantastiska äventyret The Last of Us börjar spelet och dess handling hamna på  internets tapet återigen. Nedanstående inlägg faller aningen platt om du inte spelat 2013 års storspel, och då bör du göra det, men ni som upplevt Ellie och Joels resa kan unna er ett gott skratt. Eller kanske en klump i magen.

Veckans utryckning
Jag ska medge att det vibrerade till flera gånger i byxfickan när nedanstående nyhet publicerades på sociala medier. Mina kära Twitter-kompisar var snabba med att fråga om det var jag som orsakat en polisutryckning, men den här gången var jag oskyldig. Däremot får jag nog vara lite extra försiktig nästa gång jag är hemma och besöker den interaktiva världen.

LÄS VÅRA TOPPLISTOR: Årets bästa spel 2019 enligt David

Det här för oss till slutet av veckans Checkpoint. Vi hoppas du tyckte det var intressant och dessutom blev lite klokare på kuppen. Tipsa oss gärna om nyheter och andra händelser via våra sociala medier eller i kommentarsfältet nedan. Tack för att du tog dig tid.

Checkpoint!

Årets bästa spel 2019 enligt David

Det visade sig att 2019 skulle bli det år då jag kom att spela många fler spel än jag någonsin tidigare spelat under ett år. Sen jag blev en del av Player 1-redaktionen har jag av förståeliga skäl fått mycket mer på min speltallrik, inte minst vad gäller dagsaktuella spel. Jag har också fått spela många spel som jag, om jag inte hade haft mitt skribentuppdrag, aldrig hade testat annars.

Nu tänkte jag presentera de spel som jag har haft allra roligast med under året som gått. Inte helt otippat kommer min lista bestå enbart av sånt som jag spelat i recensionssyfte. Men låt oss börja med ett par hedersomnämnanden som fått stryka på foten.

Hedersomnämnanden 

Northgard: Relics
Det är lite på gnällen att det här spelet räknas som att ha släppts under förra året, för grundspelet kom ut redan 2017. Men tillägget Relics släpptes 2019 och var också anledningen till att jag fick chansen att spela den här realtidsstrategi-pärlan. Det är det mysigaste spelet jag har spelat inom sin genre. Det såg snyggt ut, var roligt att spela och kunde erbjuda rejäl utmaning om jag så ville. Om den här topplistan varit för 2017 hade det tveklöst fått en riktig placering.

Beat Cop
Det såg inte mycket ut för världen och jag hade inga höga förväntningar alls på det. Men att som snut i 80-talets New York försöka jonglera underbetald hederlighet med vinstgivande korruption var mycket mer underhållande än jag hade kunnat ana. Grafiken var grundläggande men ändå uttrycksfull och spelmekaniken så enkel att det gick fort att ta till sig.

5. Robbie Swifthand and the Orb of Mysteries

Det här är vanligtvis inte min kopp te. Spel som är kasta-handkontrollen-svåra brukar inte alls falla mig i smaken. Det hade i vanliga fall fått mig att faktiskt lägga ner Switchen och göra något roligare. Men balansen mellan frustration och underhållning är så hårfin i Robbie Swifthand att det fick mig att bita ihop och köra ända in i kaklet.

Banorna var precis så lagom långa att det aldrig kändes omöjligt att hela tiden börja om från början för att klara av dem. Visst blev jag förnedrad av spelet flera gånger om, men det gjorde det bara ännu mer tillfredsställande när jag till slut lyckades. Jag klarade varenda bana och lyckades hitta samtliga gömda mynt. Dödsantalet hamnade någonstans strax under fyrsiffrigt, men hjälp vad kul jag hade!

4. Superliminal

Superliminal dök upp sent på året men lyckades precis sno åt sig en listplacering. Jag behövde inte titta länge på det för att inse att det var något jag skulle tycka om. Fysikpussel är rakt upp i min gränd och allt som påminner ens litegrann om Portal kastar jag mig över. Spelidén med perspektiv som huvudsaklig mekanik såg häftig ut redan i trailern och levde absolut upp till förväntningarna. Det gick snabbt att förstå men blev lika snabbt klurigt igen och fortsatte att utmana till slutet. Medan det inte kändes särskilt banbrytande kändes det heller aldrig gammalt eller urvattnat. Spelet var kort men jag tycker att utvecklarna gjorde klokt i att inte dra ut på det för länge. Dessutom var det oväntat obehagligt på sina ställen. En oväntad men fullvärdig fjärdeplacering.

3. Cathedral

På ytan såg det ut som precis vilket retroflörtande plattformsspel som helst. Det visade sig dock överraska i både svårighet och storlek såväl som estetik. Det kändes genomgående klurigt, utmanande, underhållande och snyggt. Nog fick jag nöta för att klara spelets samtliga bossar men det kändes aldrig övermäktigt. Dialogen har en underfundighet och ett fjärde-väggen-brytande som gör att spelet sticker ut bland andra likande spel.

Cathedral är dessutom ett lysande exempel på att metroidvaniaspel spelas bäst med handkontroll. Jag började spela med tangentbord men förstod ganska snabbt att usb-kontroll nog var rätt väg att gå. Om inte annat så för att slippa dö riktigt lika ofta. Och kontrollen i det här spelet är supertajt! Det blir till en vacker dans i fingerfärdighet när jag måste sammanväva hopp, svärdshugg, sköldparering, magier och specialföremål för att navigera mig igenom spelet och göra ner fienderna. Det slutade aldrig att varken utmana eller vara roligt.

2. The Occupation

Eftersom jag redan har skrivit både en recension för The Occupation samt en motivering som ett av decenniets viktigaste spel ska jag inte bli långrandig här. Jag vill bara passa på att understryka att det här är ett fantastiskt spel.

Precis som jag har nämnt tidigare engagerade det här spelet mig på ett sätt jag inte känt på väldigt länge. Stämningen är tät spelet igenom och mysteriet som nystas upp är intressant. Men behållningen ligger såklart i det underbara och samtidigt förhatliga realtidselementet. Det simpla faktum att det inte går att gör allt i spelet gör det både frustrerande och nervkittlande. När jag ställs inför ett val måste jag offra det ena eller det andra; jag kan inte välja båda alternativen. Var jag ska spendera mina sista fem minuter innan säkerhetsvakten låser ner arkivet jag just nu befinner mig i? Ska jag fortsätta rota bland filerna eller försöka smyga mig igenom lufttrumman in till rummet intill?

Även om jag fortfarande inte funnit tid att återbesöka det har jag för avsikt att så snart jag får möjlighet spela det igen.

1. Days Gone

Nu kanske ni tänker ”men gav inte du Days Gone bara en sexa i betyg när du recenserade det?” Jo, det stämmer alldeles utmärkt. Men min svala recension till trots fortsatte jag spela vidare stötvis även efter att mitt recensionsuppdrag var färdigt. Plötsligt fann jag mig längta efter att få återvända till det postapokalyptiska Oregon så fort jag fick lite tid över. Därför ser jag ser det här lite som min chans att återgälda det, med facit i hand undermåliga, betyg jag gav till Days Gone i våras. Hade jag kunnat skulle jag byta Days Gone till en sjua och Bloodstained: Ritual of the Night till en sexa – there, I said it!

Allteftersom jag fortsatte spela lyckades jag förbise många av de brister som hämmade den upplevelse jag fick när jag började spela (flera av dessa försvann också så småningom i patchningar). Huvudkaraktären fortsatte vara en halvhjärtad och träig stereotyp och handlingen var väl egentligen aldrig det som lyfte spelet. Men mekaniken, med en bra blandning av smyg- och actionelement, var dess styrka. Detta i kombination med att samla resurser för att bygga och modifiera föremål och vapen erbjöd lagom med variation och utmaning. Att dessutom kunna bränna runt på motorcykel i ett härjat men till viss del fortfarande vackert Oregon gav spelupplevelsen lite extra krydda. Måhända är inget av ovanstående något som får spelet att i någon längre utsträckning stå ut i mängden. Men trots det hade jag väldigt kul med Days Gone, och det blev så småningom det första spelet jag tog platinum i på PS4.


Därmed slår vi igen det kapitel som var 2019 och blickar framåt mot vad 2020 har att erbjuda. Det som just nu hägrar vid min horisont är främst The Last of Us: Part II, ett spel jag kanske egentligen inte känner att jag behöver men som jag är väldigt, väldigt sugen på. Dessutom har jag fått upp ögonen för Animal Crossing: New Horizons som ser ut att fullkomligt tala till min inre fixare. Spännande ska det bli!

Årets bästa spel 2019 enligt Josefin

2019 var ett riktigt bra spelår för lite mindre indiespel, och jag är glad att jag genom Player 1 har fått möjligheten att testa dessa. De flesta spel jag har på min topplista kanske är relativt okända för många, men för mig är det de spel som har gjort störst intryck på mig. Självklart har jag spelat en del större och kändare titlar också, men dessa har jag inte med på listan, då även om de va snygga och intressanta, så tilltalade de mig inte lika mycket. Livet är mer än bara AAA-titlar. Ibland vill man ha något mindre, okändare spel, och ibland något större, maffigare och mer mainstream, smaken är som baken =)

5. Alwas Awakening

Ett svenskutvecklat modernt retrospel i sann 8-bitars anda, där du spelar som hjältinnan Zoe som skall rädda landet Alwa från en hemsk trollkarl, allt detta ackompanjerat av medryckande blippbloppmusik. Precis lika charmigt som det låter. Ett 2010-talets svar på NES-ets gamla Link-spel. Svårt som tusan, men omöjligt att inte tycka om. Efter en lyckad Kickstarterkampanj 2019 (självklart var jag med och backade den) kommer det även uppföljare, Alwas Legacy, som kommer hösten 2020, så håll ögon öppna för det om ni gillar modern retro.alwa

4. Rest in Pieces

Skräckspel i lightformat från svenska studion Itatake. Ett snabbt spel där man skall svinga en ömtålig porslinsfigur genom böljande mörkt och skrämmande landskap som ständigt förändras. Svårare än det låter och lagom stressigt med skrattande clowner och vindar som viner i bakgrunden. Praktiskt med lite kortare banor, vilket gör det enkelt att spela lite snabbt när man har några minuter över. Påhittigt och så beroendeframkallande att jag laddade ner det till mobilen för att kunna spela var jag än befann mig. Detta är ett spel som jag kommer tillbaka till då och då, just för att det är så enkelt att bara spela en kort stund när man har lite tid över.

Rest in Pieces

3. Frostpunk

Helt klart det spel 2019 som fick mig att tänka efter och framför allt att känna efter mest. Gripande och ibland tragiskt, beroende på hur väl/inte väl jag spelade. Jag har aldrig spelat ett spel tidigare som har fått mig att känna mig som en så usel människa när jag misslyckats, men Frostpunk lyckades med det. Frostpunk får även ett hedersutnämnande från mig, för årets bästa spelmusik. Den är gripande och melankolisk, precis som spelet, och tillsammans så blir upplevelsen så väldigt intensiv, så vacker, och så tung. Lyssna på den här.

Frostpunk

2. Death Stranding

Ett spel som fått både ris och ros inom spelvärlden. En del kallar det för en Walking Sim och andra för ett nytt och fräscht sätt att spela. Jag diggar det stenhårt, just för att det känns nytt. Där snygg och otroligt bra musik som har lagts in på ett väldigt fiffigt sätt, så att det nästan känns som att man spelar sin egen musikvideo när man vandrar runt i det postapokalyptiska Amerika, samtidigt som man jagas av spöken och vilda kurirer. Det gav mig en känsla av Horizon: Zero Dawn av någon anledning, och det tilltalar mig verkligen. Kan inte sätta fingret på om det är de gröna fälten eller de porlande vattnen som ger mig den känslan, men något är det. Helt klart ett spel värt att testa om man är ute efter något unikt.Death Stranding

1. SteamWorld Quest: Hand of Gilgamech

Här har ni årets bästa spel 2019! Ett turordningsbaserat kortspels-RPG med glimten i ögat, även detta svenskutvecklat. Så jäkla härliga karaktärer med väldigt knasiga personligheter som bjuder på en hel del skratt. Har spelat igenom det ett flertal gånger med olika karaktärer och kortlekar, bara för att få ut så mycket som möjligt av spelet. SteamWorld Quest fick mig helt hooked på turordningsbaserade spel, vilket har öppnat en helt ny värld för mig. Är man nyfiken på den genren tycker jag att detta spel är en väldigt bra start. Lagom svårighetsgrad och härlig humor. Nu i efterhand hade jag nog gett spelet ännu högre betyg, från 8 till 9, kanske snudd på 10 till och med.Steamworls quest

Bubblare: Fallout 76 med DLC

Haters gonna, det vet jag, för när Fallout 76 kom ut 2018, var det en total flopp tyvärr, det fick ett väldigt lågt betyg av oss på Player 1, men med de senaste dlc:erna som kommit så har det blivit ett ganska välbalanserat spel. Självklart finns det skumma buggar och andra konstigheter kvar, och själva storyn är lite tunn, men det finns ändå hopp om det. 2020 kommer även uppdateringen Wastelanders, då vi äntligen skall få våra efterlängtade NPC:er, vilket har saknats.  Jag har de senaste månaderna spenderat några hundra timmar i Appalacherna, och har träffat på ett gäng puckon, som finns i alla onlinespel tyvärr, men det har varit mestadels bra folk som vill hjälpa till. Och tack vare Fallout 76 har jag fått några nya vänner IRL också. Tack till er, ni gjorde mitt spelår 2019 fantastiskt.

Årets fem bästa spel 2019 enligt Andreas

Kommer du håg när det var talangjakt i skolan och du och dina kompisar skulle upp för att mima direkt efter ett övertygande framträdande som rev ner mängder med applåder? Även om ni hade övat och levererade en bra show var det svårt att sticka ut när det föregående uppträdandet fortfarande fanns färskt i minnet. Det är ungefär så jag känner kring spelåret 2019. Spelåret 2018 var uppskruvat till max på alla håll och kanter vilket såklart sätter ribban oerhört högt för kommande år.

Trots detta har 2019 bjudit på en hel del högoktaniga spelupplevelser, och jag har listat de allra bästa i mitt tycke. Men innan vi sätter igång vill jag belysa några av spelen som precis missade den absoluta toppen.

Några hedersomnämnanden…

Star Wars Jedi: Fallen Order
Star Wars Jedi: Fallen Order var en de titlarna jag såg fram emot allra mest i år, och även om det fanns några aspekter som drog ner upplevelsen blev detta i slutändan ett riktigt vasst äventyr. Striderna, atmosfären och karaktärerna var riktigt imponerande, även om spelet förlitade sig lite väl mycket på den gamla hederliga Star Wars-filten.

Gears 5
2019 blev även året då jag doppade tårna i Gears of War-serien, och det var sannerligen rätt tillfälle för det. Gears 5 är ett fullkomligt ursnyggt grafiskt åstadkommande där den gamla formulan blandas med några moderna speltrender, och resultat är alldeles utmärkt.

Greedfall
Jag har fortfarande inte spelat så mycket av Greedfall som jag hade önskat, men trots detta vill jag lyfta fram och applådera utvecklarna Spiders som gav oss detta okomprimerade actionrollspel. Spelet visar att det finns en publik för den här typen av äventyr, och Greedfall är ett utmärkt tillskott i den samlingen.

En helvetisk efterfest.

5. Afterparty

Att panga sönder saker är och förblir ett av spelvärldens mest efterfrågade inslag. Och visst är det kul, men det blir nästan ännu roligare när spel försöker hitta en helt annan huvudsaklig mekanik för att driva historien framåt. Spel som fokuserar på berättande i första hand är inget nytt, men i Afterparty ackompanjerades den fantasifulla historien om en flykt från Lucifers domän av ett välfyllt barskåp. Alkohol i spel har vi sett innan, men här har de olika drinkarna en direkt påverkan på dialogvalen och berättelsen som skrivs.

Afterparty innehåller en otroligt rolig och överraskande djup berättelse om två ungdomar som mister livet under mystiska omständigheter och tvingas navigera sig genom helvetets infernaliska landskap. Spelet hade klarat sig mer än väl bara med dessa premisser, men det intressanta inkluderandet av alkohol som en övergripande spelmekanik gör att det lyfter lite extra.

4. Eastshade

Ofta följer jag spel från utannonsering och första trailer till recensioner och lansering med stor spänning. Jag tenderar att ha tillräckligt bra koll på spel jag är intresserad av långt innan de finns tillgängliga, men ibland dyker överraskningar upp. När Eastshade gled in i mitt liv likt en varsam färgpensel fanns spelet endast tillgängligt till PC, men efter några snabba YouTube-klipp visste jag att detta var ett äventyr för mig, och oj vad rätt jag hade.

När spelet sedan kom till konsoler senare under året hängde jag på låset för att få uppleva detta rollspel där drakar och pilbågar bytts ut mot vackra vattenfall och ett troget staffli. Det låter kanske inte särskilt fängslande på papperet, men Eastshade bjuder på en harmonisk upplevelse full av vackra landskap och färgsprakande invånare där ett harmlöst spratt känns lika givande som vilken monsterslakt som helst.

Eastshade var ett av årets mest trivsamma överraskningar.

3. Blood & Truth

2019 blev året då mitt VR-headset slutade samla damm och fick nytt liv. Tidigare hade den klumpiga enheten förvisats till en låda och plockades endast fram vid behov, vilket också gjorde att jag använde maskinen ännu mer sällan. Men när jag fick i uppdrag att recensera den interaktiva actionrullen Blood & Truth blåstes dammet bort illa kvick och mitt vardagsrum förvandlades till ett slagfält bestående av explosioner, biljakter och arga britter.

Förutom sin fartfyllda berättelse utnyttjade Blood & Truth VR-plattformen på ett alldeles lysande sätt. Om jag kröp ihop bakom en stenmur kunde jag undvika de farande skotten för att sedan sticka upp min högerhand och blint avfyra mot mina fiender. Det allra mesta som jag borde kunde göra i en verklig situation var möjligt även här, vilket för mig är den stora säljpunkten i VR. Därför är Blood & Truth ett av årets allra bästa.

2. The Outer Worlds

Min spontana känsla är att den spirituella Fallout: New Vegas-uppföljaren från Obisidan inte kommer nå riktigt såhär högt på mina kollegors listor. The Outer Worlds beskrevs av spelvärlden som ett av årets säkra kort där innehållet höll en hög kvalité men också där spelet inte gjorde mycket för att driva mediet framåt. Och visst kan jag skriva under på det mesta som sagts, men när ett spel får mig att spendera cirka åtta timmar om dagen en knapp meter från TV-apparaten är det något betydligt mer än mellanmjölk.

The Outer Worlds kryssar i alla rutorna jag efterfrågar i ett actionrollspel. Världen är färgrik och innehåller så mycket mörk humor att jag skrattat högt vid flera tillfällen. Spelet hade troligtvis tagit sig in på min topplista bara med hjälp av alla underhållande terminaler. När jag dessutom tillåts uppleva den korrupta sci-fi-världen där en blodig hammare i ansiktet är en lika god väg att gå som diplomatiska förhandlingar är jag såld.

Det är inte många spel som får mig att stanna upp och läsa allt jag hittar.

1. Control

När jag spelade Remedys senaste äventyr i somras var jag kanske inte helt övertygad om att Control skulle leta sig upp till den absoluta toppen för egen del. Men i takt med att året passerade dök det aldrig upp någon värdig kombattant och likt ett fint vin har spelet bara vuxit och blivit bättre i mina ögon.

De superhjälteinspirerade striderna står sig som några av de vassaste jag någonsin upplevt i ett spel där inredningen förvandlas till en dödlig vapenarsenal. Kombinera detta med det mystiska huset där varje rum känns varsamt utformat med utstickande färger och underbart konstiga berättelser och du har en vinnare. Dessutom innehåller spelet en av de absolut häftigaste sektioner jag upplevt på mycket länge. Jag tänker inte avslöja mer än så, men har ni spelat det vet ni definitivt vad jag talar om.

I min recension skrev jag att det finns ett par aspekter som hindrade Control från att bli ett av årets vassaste, men med spelårets facit i hand är jag beredd att revidera mitt uttalande.

Take control.

Årets bästa spel 2019 enligt Andrea

2019 har varit ett omvälvande år på många sätt, inte minst spelmässigt! Jag har spelat fler olika spel än normalt, med hjälp av mitt uppdrag här på sidan. Det har varit intressant och gett mig många nya insikter om inte bara huruvida jag tycker om ett spel eller inte, utan varför. Mitt uppdrag har ibland också hjälpt mig att få lite mer uthållighet när jag i vanliga fall skulle stänga av min PS4 i vredesmod eller slänga Switchen i väggen. Jag har ju inte bara spelat för min skull utan för er skull också, våra kära läsare. Tillsammans med mina kollegor vill vi hjälpa till med att navigera i den veritabla djungel av olika spel som kommer ut. Vad är bra, vad är dåligt? Vad liknar ditt favoritspel och vad är en oväntad hit? Jag ser media (böcker, spel, filmer, TV-serier) som mat. Ibland vill man ha ett rejält skrovmål och ibland är man sugen på popcorn. Allt är okej, och man vill ha olika saker vid olika tillfällen.

Mina bästa spel för året har varit mina bästa spelupplevelser, inte nödvändigtvis de coolaste, flashigaste eller mest omtalade. Det har helt enkelt varit de här som mättat mitt spelbehov bäst. Jag ska lägga till några hedersomnämnanden också, for the hell of it.

Let the show begin! 

Saltunafabrik i The Outer Worlds

5. The Outer Worlds

Outer Worlds hade en härlig throwbackkänsla, av både Fallout-serien och Mass Effect. Jag är en urusel skytt så jag har fastnat lite i mitt spelande men uppskattade det efterlängtade spelet mycket. Jag uppskattade försöken till humor, även om de inte var helt lyckade jämnt, och nybyggarandan. Det största problemet i min ögon var nog ändå att det inte var särskilt originellt. Hela tiden fanns en känsla av att man sett det här förut.

Oninaki

4. Oninaki

Oninaki var en märklig fågel i skaran. Japanskt så det skrek om det, med en märklig förkärlek för ärofulla sjävmord, och en märklig historia som hade svårt att fånga ens uppmärksamhet. Kom man förbi de sakerna var det ändå en rolig dungeon crawler där jag fick flashbacks till Diablo III flera gånger. På ett bra sätt. Det var ett roligt stridssystem och jag hade väldigt kul med att switcha mellan de olika spelstilarna.

Alicia och Hugo framför en kyrka i Plague Tale

3. Plague Tale: Innocence

Om ettan på min lista gjorde mig glad så gjorde Plague Tale mig rädd. Rejält rädd. Jag satt i min mörka lägenhet och kunde känna råttorna närma sig i de droppande katakomberna i medeltida Frankrike. Jag erkänner villigt att jag ibland behövde ta rejäla pauser i spelandet, när min puls och adrenalinpåslaget hotade min mentala hälsa. Det var en bra story och snyggt, och hade jag inte varit en sån fegis hade det nog hamnat högre upp på listan.

De Saardet på en gata i GreedFall

2. Greedfall

Greedfall blev för mig det balsam som smått lindrade mitt smärtsamma craving efter ett nytt Dragon Age. Äntligen fick jag en bra karaktärseditor, intressanta relationer och lite fighting med magi! Om man gillar Dragon Age, Pirates of the Caribbean och en intressant historia är det verkligen precis i rätt målgrupp. Även om spelet hade en del märkliga buggar och en brist på texturer för ett så pass stort spel hade det både hjärta och själ.

Ash framför ett gäng andar på en vägg i Concrete Genie

1. Concrete Genie

Concrete Genie var en fullständig fröjd att spela och något som jag lätt kunde göra tillsammans med min familj. Det var vackert, roligt och blev en gemensam aktivitet på kvällarna. Det spånades fram lösningar på pussel, det döptes andar (trots att det inte fanns något stöd för det i spelet) och valdes horn och svansar för glatta livet. Förutom att det var kort och hade ett abrupt paradigmskifte en aning sent i spelet var det min absolut mest njutsamma spelstund i år!

Hedersomnämnande

Förutom de rent klassiska konsolspelen vill jag ge en liten shoutout till det spelet jag spelat absolut mest i år, om jag ska vara helt ärlig. Assassin’s Creed: Rebellion är ett härligt litet mobilspel med tillräcklig mycket substans och tillräckligt lite störande mikrotransaktioner för att roa alla de där stunderna man har en minut över under en normal dag. Du samlar på dig berömda assassiner (Ezio FTW), löser uppdrag och mördar folk, allt i ett härlig chibiformat. What’s there not to like?

Shao Yun, Ezio och Bartolomé i Assassin's Creed: Rebellion
Look at those cute, cold-blooded killers!

Jag har några ”Åh-jag-skäms-för-jag-borde-ha-spelat”. Det är framför allt Control och Star Wars Jedi: Fallen Order. Jag har spelat lite gamla spel också under året, Final Fantasy IX, Divinity II och ska just sätta tänderna i The Return of the Obra Dinn (av en ren händelse Alexanders favoritspel från förra året). Så många spel, så lite tid.. Det som jag ser fram emot mest just nu är remaken av Final Fantasy VII, tätt följd av Psychonauts 2, Beyond Good and Evil 2. Jag läste en artikel som tyckte att 2020 verkade som ett rimligt släppår för Dragon Age 4, men jag vågar inte hoppas längre.

Gott nytt 2020!

Martins 10 favoritspel som han spelade 2019

Jag fortsätter min tradition att lista de tio bästa spelen jag spelat under året, oavsett vilket år de släpptes. Observera att bara spelsessioner från 2019 räknas, så hur kul jag har haft med spelen tidigare år räknas inte in i rankingen. Förra årets lista präglades av det faktum att jag det året genomförde mitt projekt att inte köpa ett enda nytt spel på hela året, men under 2019 har jag faktiskt spelat ett par spel som kommit ut under året. Och som tagit sig upp på listan!

10. Splatoon 2

På förra årets lista hamnade Splatoon 2 på nummer ett. Det betyder inte att spelet har blivit sämre sedan dess, bara att jag har spelat det mindre det här året. Ett problem med den här formen av online-spel är att de är en typ av allt-eller-inget upplevelse. Antingen spelar du minst tio timmar varje vecka eller så spelar du inte alls. För du behöver träning och du måste lära dig och minnas hur banorna är uppbyggda. Att spela tre eller fyra timmar i veckan fungerar inte lika bra.

9. Batman: Arkham Asylum

Till slut jag har spelat Batman: Arkham Asylum. Även om jag inte älskade det så mycket som många andra spelare har gjort, är det ändå ett i högsta grad stämningsfullt och underhållande spel. Det var lite obekvämt hur spelet inte visste om det var ett metroidvania eller ett linjärt spel, men jag kände det verkligen som om jag var Batman medan jag spelade och det är det viktigaste.

8. Street Fighter V: Arcade Edition

Sommaren 2019 var det nästan bara fightingspel i jakten på frågan ”Kan en riktigt usel fightingspelare med en massa träning i alla fall bli en halvbra spelare som inte gör bort sig online?” Svaret blev tyvärr ”nej”. Men det här är ändå ett fantastiskt spel och sedan Lucia och Poison har anslutit sig till karaktärsgalleriet så är spelet ännu mer underhållande för mig.

7. Warhammer: Vermintide 2

Warhammer: Vermintide 2 vill vara Left 4 Dead i en fantasyvärld och det lyckas verkligen med det uppdraget. Spelet är lite enformigt ibland förstås, men det hör till genren. Det fantastiska progressionssystemet, all smaklöst smakfull action och co-op med tre andra spelare online uppväger detta med råge.

6. Overwatch

Att spelmakarna lade till Role Queue (att båda lagen i alla matcher alltid innehåller två DPS, två tanks och två support) lockade tillbaka mig till spelet, och ledde till att jag blev mer besatt av spelet än vad jag kan minnas att jag någonsin blivit av något spel förut. Det var en besatthet som dock inte skulle hålla i sig. Först så placerade spelet mig betydligt längre ner på rankingen än jag brukar spela. Sedan började min PS4:a att disconnecta mig innan matcherna startade, vilket drog ner mig ännu längre på rankingen som straff. Och om det inte varit nog så gjorde Blizzard fullständigt bort sig genom att offentligt falla ner på knä inför diktaturen Kina. I vilket fall ledde detta till att vi nu vet att det är dags att “Liberate Hong Kong, revolution of our time.”

5. Grand Theft Auto V

Checkpoints. Grand Theft Auto med checkpoints. Yes! Yes! Yes!

4. ARMS

Årets Switch-besvikelse var tveklöst Super Smash Bros Ultimate. Missförstå mig inte, det är ett riktigt medryckande spel med massor och åter massor av innehåll, men det var inte i närheten av att vara så underhållande som hajpen ville göra till känna. Årets Switch-överraskning var å andra sidan ARMS.

Ett fightingspel där det är roligt även att förlora? Ett fightingspel där det är roligt att bara att röra sig i ringen? ARMS är spelet som slutligen visade mig storheten i rörelsekontroller. Jag vill bara fortsätta att svinga mina nävar och hoppa omkring och svinga mina nävar hela dagen lång.

3. Astral Chain

Astral Chain är ett av de där spelen som ser ut att vara riktigt bra i förväg, men som ändå lyckas överträffa mina förväntningar på samtliga områden. Spelets action är fantastisk, karaktärerna är underbara och grafiken är helt otrolig. Astral Chain är ett av de spelen där allt bara fungerar och hänger ihop på ett logiskt sätt och allt känns skönt. Jag spelade så mycket Astral Chain de två första veckorna att jag blev fysiskt illamående till sist. Men jag planerar att spela klart de sista uppdragen i början av nästa år, så att 2020 får en fantastisk början också!

2. Forza Horizon 4

Förra året var Forza Horizon 4 trea på listan, och det här året lyckades det ta sig upp till plats nummer två. En bugg i spelet hindrade mig från att slutföra Lego-expansionen, vilket var väldigt irriterande (minst sagt), men förutom det har det varit ett underbart år av onlinespelande i Forza Horizon 4. Jag kan inte tröttna på det här spelet. Det är ett av de där spelen som jag måste hindra mig själv från att spela, för om jag skulle spela så mycket Forza Horizon 4 som jag skulle vilja så skulle jag inte ha tid för något annat spel. Och att bara spela ett enda spel är inte det smartaste för en spelskribent.

1. My Time At Portia

Så, jag har faktiskt inte spelat Stardew Valley ännu. Jag är fortfarande inriktad på att komma igång, men det kommer alltid andra saker och andra spel i vägen. Och när jag är i närheten av att faktiskt börja spela det, så är det alltid någon stor uppdatering på gång som jag väljer att börja vänta på. Men jag har gett mig in i My Time At Portia och det är ett fantastiskt spel!

Spelet bjuder på allt man förväntar sig av Harvest Moon-genren. Man pysslar i sin trädgård, är vänskaplig med de andra medborgarna i den lilla staden, man hugger efter metaller och mineraler i gruvorna, fiskar i floden, lagar en massa olika maträtter och det kommer helgdagar där speciella händelser äger rum. Det som skiljer My Time At Portia från mängden är att odla grödor är inte den huvudsakliga sysselsättningen här, det kan man faktiskt skippa helt och hållet. Först och främst är du en byggare som konstruerar föremål och olika maskiner som ska hjälpa medborgarna i den lilla staden.

Ett stort hjärta är förstås den viktigaste egenskapen för ett spel av den här sorten och få spel som jag har spelat har haft ett större hjärta än det här. Spelmomenten är enkla, underhållande och beroendeframkallande, karaktärerna är alla sköna på olika sätt, det finns många möjligheter till romantik, och jag kan bara inte sluta spela det här. My Time At Portia är ett av de få spel där varje liten detalj fungerar och har betydelse. Det finns alltid massor av olika saker att göra och allt som händer inspirerar mig till att fortsätta spela. Jag har spelat fyrtio timmar nu och det har varit fyrtio underbara timmar. My Time At Portia kommer att följa med mig in i 2020 och kommer att göra 2020 till ett underbart spelår också.

Vi tar juledigt – tillbaka den 13 januari

Player 1 drivs av entusiastiska volontära krafter, men trots detta gör vi ändå vårt bästa för att vecka ut och vecka in leverera nya skrifter varje dag. I november detta år fyllde Player 1 två hela år och vi har sen dess gett er över 1000 skrivna alster, en poddradio och en ombyggd hemsida, och vi kunde inte vara mer stolta. Men det betyder också att vi förtjänar lite lugn och ro, för ibland måste man veta var man skall dra gränsen. Någon gång måste man prioritera vila. Det är inte bara mobiler som behöver ladda sina batterier. Trötta skribenter har liknande behov.

Därför har vi på Player 1 besluat att ta juledigt från arbetet på sidan mellan den 23 december och den 5 januari. Vi är alltså tillbaka igen måndagen den 6 januari för att reflektera på inte bara året som gick utan hela decenniet, och presentera våra personliga spelfavoriter mellan 2010 och 2019. Sen är vi redo för spelåret 2020. Vi kommer inleda året med en färsk lanseringslista vid sidan av alla dessa bäst från decenniet-artiklar. Det finns en del att se fram emot.

Det enda som fortfarande kommer att uppdateras är sociala medier och Instagram. På Instagram fortsätter vi rotera ansvaret mellan veckorna och på Twitter och facebook försöker vi länk vi till läsvärt innehåll och startar lite diskussioner.På självaste hemsidan slutar det komma uppdateringar idag, detta är i själva verket årets sista uppdatering. 

Om vi skulle be om en julklapp i år vore det att ni visar uppskattning för det ni läst igenom att lämna en kommentar här på sidan. Gillade ni det? Väckte det tanke? Skriv och berätta! De betyder allt för oss. Ni anar inte vilket värde vi sätter på er feedback, beröm och vilja att vilja diskutera spel med oss.

Jag vill tacka mina redaktörer Niklas, David och Andreas för årets insatser. Jag fortsätter vara är en väldigt lycklig chefredaktör med såna engagerade och drivna redaktörer.

Och självklart glömmer jag inte våra skribenter där vi hittar Josefin, Martin, Andrea, Adrian, Dante som prånglat ut texter under året. För att inte glömma David som i år axlade ansvaret som korrekturläsare.

Jag passar även på att tacka forna kollegor för den tid vi arbetat ihop. Jag hoppas ni alla fick något ut av att vara en del av Player 1.

Ett nytt spännande årtionde väntar oss, och det inleds starkt då hela två nya konsoler kommer ha sett dagens ljus vid den här tidpunkten nästa år. Spännande tider stundar. Nu önskar jag och redaktionen på Player 1 alla läsare en riktig god jul, ett gott nytt år och så hörs vi igen i 2020!