Kategoriarkiv: Speciella stunder

Speciella stunder: Oskuldens seger i Slay the Spire

Det är alltid speciellt när man hittar ett spel att älska i en genre som man egentligen inte gillar. Slay the Spire har det mesta emot sig för att finna en varm plats i Martins spelvärld. Mycket slumpmässighet? Nej tack. Kortspel. Nej, inte vid datorn. 98% spelmekanik, 1% spelvärld och 1% story? Jisses! Rougelikes där man måste spela om från början när man dör? Nej, nej, nej. Men ändå kan jag inte sluta spela Slay the Spire, för det är något alldeles speciellt med det här spelet.

I Slay the Spire kan du välja mellan fyra olika spelbara karaktärer. De fyra har inte bara olika egenskaper, de har helt olika kortlekar också, så det är verkligen som fyra spel i ett. Den först tillgängliga karaktären The Ironclad är vår standardkämpe, vår man av vanilj. Han har inga konstiga gimmickar, utan han anfaller och han försvarar sig som det anstår en riddare, och han helar sig själv lite efter varje strid, vilket nybörjarspelaren verkligen uppskattar. På första genomspelningen dör jag redan på första bossen. Under andra och tredje genomspelningen går det lite bättre, men jag dör fortfarande utan att riktigt förstå vad jag har gjort för fel. Frustrerande? Ja, men också väldigt inspirerande. Jag bara måste lära mig att bemästra det här spelet. Jag bara måste!

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Speciella stunder: Another World och den nya vännen

Och för varje genomspelning med The Ironclad lär jag mig lite mer om hur spelet och The Ironclad fungerar. Jag lär mig mer om vilka kort jag bör välja när det är dags att utöka min kortlek. Jag lär mig om hur jag måste anpassa min taktik efter de kort som jag faktiskt får lägga till min kortlek och de kort jag får på hand. Jag lär mig så småningom tjusningen med rougelikes, att spela om spelet om och om igen och lära sig hur dess system fungerar, så att man äntligen, efter många försök, kan ta sig till slutbossen. Och jag inser att, ja, ibland måste man faktiskt ha lite tur också.

Efter ytterligare ett par genomspelningar där jag tar mig ända till sista världen, och i ett fall till och med till sista bossen, innan jag dör, går plötsligt allt min väg och helt oväntat klarar jag spelet med The Ironclad! Var det verkligen slut där? Ja, det var slut där. Dock visar det sig att man tydligen måste klara spelet med alla de tre ursprungliga karaktärerna för att verkligen klara spelet, så det är bara att kasta sig över nästa karaktär: The Silent.

Efter att med The Ironclad försökt hitta en balans mellan attackkort och försvarskort, testar jag nu med The Silent på att försöka vara så defensiv som det bara går. Det är som sagt en helt ny kortlek så jag har ingen koll alls på hur The Silent ska spelas, men jag fokuserar på att försvara mig så mycket som möjligt. Jag satsar nästan allt jag har på att blocka, vilket gör att varje strid blir betydligt längre än tidigare, då det naturligtvis tar mycket längre tid att kämpa ner motståndarnas hälsomätare när jag mest bara blockar och är defensiv. Men det visar sig vara ett lyckokast, en ytterst framgångsrik taktik och jag blockar mig rakt genom den första världen utan större problem. Det är nu jag upptäcker den stora tjusningen med The Silent: hon kan förgifta fienderna. Vilket visar sig vara riktigt, riktigt roligt.

LÄS OM EN DREAMCAST-KLASSIKER: Jet Set Radio och gatukulturen

När man förgiftar fienden med ett värde av fem poäng förlorar den fem i hälsa i slutet av samma rond, och nästa rond förlorar den fyra, och i nästa rond tre och så vidare. Men lägger man till ytterligare fem poängs förgiftning, så läggs den poängen direkt på den förra. Så då blir det först tio HP i skada i slutet av ronden och i nästa rond nio HP i skada och så vidare. Med tanke på att en vanlig attack kanske gör sex eller åtta HP i skada blir det en jäkla massa skada på fienden – som den dessutom inte har en chans att blocka – om man kan bygga upp förgiftningen till tjugo eller tjugofem.

Jag har bara tre riktigt saftiga attackkort, men två av dem har en specialförmåga som gör att jag alltid drar dem till min hand i första ronden. Så mina strider ser ut så här: Först två maffiga attacker som gör mycket skada, sedan rond efter rond med en massa block som äter fiendernas alla attacker, samtidigt som jag förgiftar och långsamt men stadigt ökar förgiftningen på fienderna tills de slutligen dör av giftet. Striderna tar alltså väldigt mycket längre tid än när jag spelade med The Ironclad, men långsamt, långsamt tar jag mig fram genom de tre världarna.

Dessutom har jag turen på min sida! Alla magiska föremål som jag hittar har egenskaper som jag verkligen har nytta av. Framför allt får jag flera föremål som ger mig fördelar i den första ronden. Ett föremål gör att fienden tar 50% mer skada i första omgången, och ett annat föremål gör mina attacker mer kraftfulla i första omgången. I kombination med mina två saftiga attackkort som jag alltid drar i första ronden gör det här min första omgång fullkomligt galet dödlig. Plötsligt blir striderna riktigt korta istället, för fienderna är döda eller döende redan efter första ronden. Det är bara första gången jag spelar som The Silent, jag vet egentligen inte alls vad jag håller på med, och ändå stormar jag fram mot slutbossen. Vart är det här på väg?

Och nu har jag ännu mer tur! Jag får tag i en flaska som jag automatiskt dricker när jag dör och som då återupplivar mig och ger mig 30% av min maximala HP tillbaka (ungefär som fen i flaskan i Zelda-spelen). Första gången jag kom till slutbossen som The Ironclad dog jag precis när jag skulle avsluta den, och den andra gången lyckades jag döda den i samma omgång som den skulle ha dödat mig, så en sådan livlina kan bli guld värd i slutfighten. Och sedan har jag ännu mer tur. Jag får tag i ytterligare en återupplivningsflaska! Plötsligt går allting min väg.

Nu händer något som egentligen aldrig händer när jag spelar TV-spel: jag blir stursk. Jag blir kaxig. Jag känner mig oövervinnerlig och kan inte komma till slutbossen snart nog. Här ska det bli slutboss-smisk!

Äntligen är jag hos slutbossen. Och striden börjar också väldigt bra. Förutom mina två saftiga attackkort, som jag alltid får i första omgången, drar jag även mitt tredje saftiga attackort i den första omgången. Med alla första omgången-bonusar jag har, så raderar jag en tredjedel av slutbossens hälsa i en enda omgång. Boom, crash, pang, bara! Sedan följer striden samma förlopp som tidigare. Jag blockar och blockar och blockar och förgiftar bossen så sakteliga när jag kommer åt. Dock får jag mest bara blockkort på hand och nästan inga förgiftningskort. Så det går långsamt, långsamt, långsamt, omgång på omgång, block, block, block, men sakta men säkert sjunker bossens hälsa, medan den inte får in speciellt mycket attacker alls på mig, för jag blockar ju nästan allt. Och jag har två återupplivningsflaskor som ess i rockärmen, så jag känner mig väldigt trygg.

I slutet av kortleken kommer äntligen alla mina bästa förgiftningskort, i en och samma omgång, plus ett par kort med bonusar som ökar på min förgiftning, och äntligen kan jag förgifta bossen så det står härliga till. Jag har nästan all hälsa kvar, medan bossen bara har 100 HP i hälsa kvar, och jag har förgiftat den så mycket att den förlorar 50 HP per omgång! Det krävs ingen avancerad matematik för att inse att segern snart är i hamn. Och som löken på laxen har jag två flaskor som kan återuppväcka mig. Och bossen tänker inte ens attackera mig den här omgången! Den tänker bara ge någon slags boost till sig själv. Det här är ingen strid, det är en ren kross. En förnedring. ”Lycka till, bossen!” skrattar jag.

Då från ingenstans utför bossen någon slags magi som tar bort all förgiftning ur kroppen, och i de nästa två omgångarna har jag först ingen block alls på hand och sedan bara ett enda stackars litet blockkort, och bossen drar iväg två superattacker som tar båda mina återupplivningsflaskor. Plötsligt har jag så lite hälsa kvar att jag inte ens skulle klara en attack från en vanlig fiende, alla mina bästa attacker är förbrukade, och bossen har inte ett gram av förgiftning i sig. Nu är det inte så kul längre. 

Vad som sedan händer är jag inte riktigt på det klara med, för jag blev så nervös här att mitt minne av de kommande omgångarna är helt suddigt, men jag får blanda om min lek och lyckas på något sätt dra flera av mina bästa förgiftningskort på en gång så jag lyckas förgifta bossen igen. Och jag lyckas precis förgifta den så mycket att i samma omgång som den ska utföra det sista hugget mot mitt skräckslagna försvar, tar min förgiftning dess sista 30 HP, och den dör. Jag skakar av nervositet och kan knappast fatta att det som har hänt har hänt. Jag har klarat Slay the Spire med The Silent på första försöket. Och jag har tre HP kvar av min hälsa.

Speciella stunder: Another World och den nya vännen

Det har nog vid det här laget framgått ganska tydligt att jag är ett fan av spelutvecklaren Eric Chahi och hans spel. Vad jag glömde att berätta under veckan då jag var som mest Chahi-fokuserad var att jag faktiskt även har ett av hans spel att tacka för att jag mötte en ny vän en gång i tiden.

EN ANNAN SPECIELL STUND: Animal Crossing: New Horizons som pizzatopping

Vår spelförening, Terebi Ge-mu, idag känd som MEGA, hade det lite som tradition i sina tidiga dagar att vinka av medlemmars lägenheter genom att under helgen före flytten flytta dit TV-apparater och spel och hålla en mysig liten spelträff. Denna specifika utflyttningssamling tror jag skedde på Nydala i Malmö 2005. Jag satt i ett svagt upplyst rum inpå småtimmarna i en lägenhet som var tom på möbler och vid det här laget även liv och rörelse.

På en av TV-skärmarna spelade någon Another World, och eftersom jag hade barndomsminnen av Amiga-spelande satte jag mig bredvid och tittade på. Det var så länge sen jag sett spelet så nostalgin slog emot mig som en våg mot en klippa. Som alltid leder den här typen av speltittande till att jag börjar prata med folk. Så jag började snacka om spelet och vad jag gillade med det. Då inflikade plötsligt en tredje person egna erfarenheter och tycken. Detta inflik ledde till att vi satt sent in på natten och inledningsvis snackade om Another World men sen även om andra äldre spel, bland annat Chrono Trigger och Earth Worm Jim.

Fredrik som han hette hade stor och bred kunskap om spel och blev därmed en superkul och trevlig konversationspartner den där natten medan Eric Chahis mästerverk och även Chrono Trigger spelade i bakgrunden. Spelen hamnade dock i skymundan, för nu var det plötsligt mycket mer intressant att växla ord och få en givande konversation än att aktivt följa ett gammalt spel. Fredrik var så lätt att snacka med, vi bollade ämnen enkelt sinsemellan så vi kände väl omgående att vi hade mycket gemensamt och var på samma våglängd.

Faktum är att jag faktiskt redan hade bekantat mig med honom i 2003 när min första spelsajt Nintendo on Net skulle byggas om till en multiformatsida och bli GAMEcore.se. Då sökte vi jättemycket nya skribenter och Fredrik hade blivit tipsad av min lillebror (de gick på samma gymnasium) att bli en del av vår Playstation-avdelning. Han sökte och fick positionen men blev tyvärr inte långvarig p.g.a. studier som gjorde det svårt att hänga med i skolgången och dessutom skriva om spel. Så han slutade bara en sommar senare. Han dök också upp på mötet när vi bildade spelföreningen senare på hösten samma år.

Fredrik Knight, Alexander Cederholm (a.k.a. jag själv), Christoffer Bask (tekniker och medvärd). Det ursprungliga Radio Format-teamet. Fotot är förmodligen från 2006.

Men då, cirka två år senare, satt vi i det här rummet och upptäckte varandra på nytt, och på riktigt för första gången. Efter ytterligare sex månader med liknande konversationer visste jag utan tveksamheter vem jag ville skulle bli medvärd i mitt kommande poddradio-projekt som var tänkt att landsättas tidigt 2006.

Det kändes nervöst att fråga Fredrik att bli min poddradio-partner men jag minns tydligt hur jag lade korten på bordet, var ärlig och berömde hans förmåga att föra en intressant konversation. Han tyckte det lät kul och Radio Format blev därmed inte bara en av Sveriges första poddradios om TV-spel, det blev också katalysatorn för en fortsatt förstärkt bekantskap. 

I tio år träffades vi i föreningen men vi satte oss även i lugn och ro på kaféer och planerade Radio Format-manus som vi sen spelade varannan vecka. Även om vi fick utlopp för våra tankar så var även planeringsstadiet en viktig del av processen men i synnerhet för vår växande vänskap.

Jag och Fredrik med några av våra mest återkommande Radio Format-gäster Fredrik Wellman, Nebez Kassem och Mika Leth. Fotot är från 2013.

Nu är tyvärr den underbara poddradiotiden förbi för mig och honom, livet tillåter oss inte att ha tiden att samtala, spela in och producera avsnitt på konsekvent basis. Men Fredrik är fortfarande en av mina bästa vänner och min absoluta favoritperson när det kommer till att konversera om dator- och TV-spel. Vi talar såklart om allt annat också i dessa dagar där ämnen sträcker sig från annan populärkultur till politik och livet i allmänhet. Men djupgående diskussioner om spel är hur vi upptäckte varandra och det är så vi fortsätter utmana och egga varandra till våra bästa samtal.

Bara för poddandet tagit slut betyder det inte att det nördiga meningsutväxlandet gjort det. Så fort något stort hänt i spelbranschen eller när vi bägge spelat något av intresse så ser vi till att hitta tid för en kaffe och konversation för att ventilera våra tankar och åsikter. Jag vet inte hur Fredrik känner exakt men själv blir jag entusiastisk när jag vet att vi delat en spelupplevelse på olika håll och blir lätt otålig tills jag får dela med mig av mina tankar och höra hans funderingar om samma spel.

Jag är så tacksam att ha en vän som Fredrik som inte bara delar min passion för spel utan även för konversationens ädla form. Man vet aldrig var en bekantskap kan dyka upp och vart den kan leda, men i det här fallet blev det början på en vänskap och en konversation som efter 15 år ännu inte fått slut på ämnen.

Speciella stunder: Animal Crossing: New Horizons som pizzatopping

Jag hade väntat på den här dagen i över en månad. Äntligen skulle Animal Crossing: New Horizon lanseras. Och nej, det beror inte på att jag personligen väntat olidligt på denna nya del i Animal Crossing-serien. Skälet beror framförallt på att min partner vankat av och an i väntan på detta spel då Animal Crossing tillhör hennes absoluta favoritspelserier.

FÖRRA VECKANS SPECIELLA STUND: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Jag hade redan bokat spelet och hade planer att köpa det åt henne sen säkert en och en halv månad tillbaka. Under den tiden har jag tvingats se henne vara deppig över att hon inte var säker på om hon skulle ha råd med det och därmed inte få ta del av det på lanseringsdagen. Veckan före lansering var verkligen hjärtskärande för mig som bryr mig om min flicka väldigt mycket, MEN saken är den att jag bryr mig om överraskningar ännu mer p.g.a. deras förmåga att glädja.

Slutligen anlände dagen då spelet släpptes. Efter jobbet gled jag iväg och hämtade ut mitt bokade exemplar och tog mig hemåt. Men min plan var alltid att överraska Nathalie på ett kul sätt och inte bara ge henne spelet i handen så min tanke var att gömma spelet i något hon naturligt behövde öppna under kvällen. Under veckan hade jag försökt slå in Switch-spel i Marabou-kakomslag eller gräva ner det i lösviktsgodis. I slutändan hamnade hennes Animal Crossing i en fryspizza-förpackning som jag köpt för vi skulle ha middag. Det var inte ursprungsplanen men det skulle visa sig bli den perfekta leveransmetoden.

Eftersom jag kom hem sent och hade lovat att fixa mat så var det fullständigt naturligt att komma hem med exempelvis en fryspizza. Det skulle därför inte heller dröja länge innan planen äntligen kunde sättas i verket.

Jag har som sagt väntat i över en månad på att få överraska henne och därmed kunde det inte blivit mer perfekt när hon plötsligt från ingenstans ledsamt började tala om hur hon troligtvis inte kommer ha råd att skaffa sig spelet även efter löning. Jag trodde knappt mina öron och blev sedan ruskigt förväntansfull då jag visste vad som var på väg att ske.

Detta ämne lyfter hon alltså under samma minut som hon tar upp sin fryspizzakartong, öppnar sidan och låter pizzan med spelet uppe på sig glida ut mitt under sin pågående klagan. Sen blev det knäpptyst i några sekunder. Jag ser hur hon bara glor på spelet som ramlade fram från ingenstans. Jag kunde verkligen se i hennes förvillade ögon hur hon försökte processera vad som precis hände och vad hon tittade på. 

Sen kom reaktionen som jag väntat på i över 30 dagar. Det blev en underbar kombination av tårar och skratt då vi bägge tyckte det var helt ofattbart tajmat och roligt hur detta hände exakt under hennes lilla monolog. Ögonblicket kunde inte blivit bättre regisserat. Vi kramade varandra, skrattade och jag kunde verkligen se och känna hur lycklig jag gjort henne.

Mitt hemlighetsmakeri har varit svårt att hålla med en nedstämd sambo runt mig en längre tid men det var värt allt med tanke på hur perfekt sanningens ögonblick till slut blev. Jag kunde inte bett om en bättre tajmad situation och en lyckligare flickvän till följd.

Nu lever vi lyckligt på Ore Island som grannar bara ett stenkast ifrån varandra och även där fortsätter intimiteten och kärleken frodas genom brev och presenter.

Jag älskar att överraska mitt hjärtas dam och jag kommer fortsätta göra det för gud vad jag älskar att se henne när hon i såna här stunder verkligen inser hur mycket jag älskar henne och vill göra henne lycklig så många dagar i livet som möjligt. Många överraskningar väntar även i framtiden, min älskade.

Speciella stunder: Ensam och utlämnad i Resident Evil

Som liten grabb gjorde en vana av att spela så mycket jag kunde när jag var hemma hos folk som hade spelkonsoler. Inte så konstigt kanske, med tanke på att jag under min uppväxt aldrig fick äga en dagsaktuell konsol (buhu, cry me a river, osv). Därför såg jag till att maximera speltiden hemma hos andra när tillfälle gavs. Kalla mig rutten och utnyttjande, men jag var svältfödd på kontemporära spel som barn.

En av de personer som föll offer för min list var min tio år äldre kusin. Han var en Sega-kille och hade under en period både en Mega Drive och en Saturn uppe på sitt rum. Båda dessa konsoler var mycket exotiska i mina ögon och pockade ständigt på min uppmärksamhet när jag hälsade på hos min fasters familj.

FLER SPECIELLA STUNDER: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Som av en händelse var jag, mina föräldrar och min lillasyster vid ett tillfälle hemma hos nämnda familj på middag. Min kusin var dock inte hemma just den här gången. Desto bättre, tänkte jag, då kunde jag ju få ännu mer speltid själv. När middagen var över hade jag såklart ingen anledning att sitta kvar för att konversera, utan sprang så fort som möjligt upp på hans rum.

Här ska jag erkänna att jag inte riktigt minns hur det gick till. Antingen bläddrade jag igenom hans spelsamling och tänkte ”Resident Evil? Hmm, det verkar coolt.” Alternativt var jag så utsvulten på spel att jag bara startade upp Saturn-konsolen utan att ens bry mig om att kolla vad som satt i. Hursomhelst var det Resident Evil som dök upp där på skärmen när jag satte igång spelenheten.

Låt mig ta en kort paus för att måla upp en tydlig bild för dig. Jag var helt själv. Rummet var kolsvart, sånär som på den flimrande tjock-TV-skärmen. Jag var en hel våning ifrån alla vuxna som skulle kunna rädda mig om någon bakom skärmen ville mig illa. Där och då hade jag inte en tanke på hur illa genomtänkt detta var. Helt bekymmerslös greppade jag handkontrollen och gjorde mig redo för en trevlig spelstund.

Här blir det lite suddigt med detaljerna igen, men jag minns att jag ganska snart fick kontrollera en karaktär. Jag styrde denne längsmed en korridor i vad som tycktes vara någon form av herrgård. Byggnadens interiör var brun och tråkig, inredningen sparsmakad och belysningen dunkel. Detta var uppenbarligen inte ett trevligt ställe. Men jag lät det inte stoppa mig – jag var minsann ingen mes! – utan fortsatte med bestämda steg genom korridoren. När jag kom fram till en dörr i dess ena ände tvekade jag inte ens. Jag gjorde det enda självklara och öppnade den.

På andra sidan mötte mig en makaber syn. Någon satt hukad med ryggen mot mig. Det lät som att den åt på något. När den uppmärksammade min närvaro vände den sig långsamt om, lyfte sitt huvud och spände blicken i mig. Framför mig var en gråhudad människa, fast ändå inte riktigt en människa. Det var en varelse som jag idag direkt hade identifierat som en zombie, men som för mitt pojkjag var ett relativt obekant begrepp. Med blodet fortfarande rinnande från sin mun och ner längsmed hakan såg den på mig med ett rosslande andetag. Det var en av de mest skräckinjagande syner jag någonsin sett!

Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades jag stänga av både konsol och TV-skärm och, med benen på ryggen, ta mig ner till bottenvåningen helt oskadd. Jag var i säkerhet! Dock hade jag ingen aning om att minnena av den här stunden skulle klösa sig fast i mig, även i vuxen ålder.

MER OM RESIDENT EVIL: Förändringarna som förädlade Resident Evil 2

Men var det verkligen så här det faktiskt gick till? Är det jag precis beskrivit så som de inledande minuterna av Resident Evil ser ut? Det kan jag inte svara på. Det enda jag vet är att det är dessa bilder som etsat sig fast på min näthinna och gett mig ett minne för livet. Oavsett om det överensstämmer med verkligheten eller är helt fabricerat är det så här jag minns min allra första upplevelse av Resident Evil-serien.

Hursomhelst kan jag med säkerhet säga att jag den dagen lärde mig en värdefull läxa. En läxa som jag håller som ett mantra än idag. Nämligen följande:

Spela aldrig skräckspel själv.
I ett nedsläckt rum.
Mer än två sekunder från närmaste vuxen.

Det, och att inte snylta på andras TV-spelskonsoler i onödan.

Speciella stunder: Livrädd för takskäggen i Arkham Knight

Jag fixar inte skräck. Jag kan överleva en och en annan skräckfilm om jag tillåts täcka halva ansiktet med en kudde, men där går gränsen. Det som är så bra med filmer och serier är att handlingen fortskrider oavsett vad jag håller på med. Hjälten bränner spökets kvarlevor och räddar dagen vare sig jag gömmer mig bakom ett mjukt skydd eller ej, i spel är det däremot inte riktigt lika enkelt. Det är just därför jag har ett väldigt bra knep när det kommer till skräckspel: jag undviker dem likt pesten. För det mesta fungerar det väldigt bra, åtminstone fram till den stunden då ett till synes tryggt och trevligt spel kastar obehagliga scener mot en ovetande Andreas.

Alla som spelat den utomordentliga Arkham-serien vet att det knappast handlar om några läskiga spel. Visst finns det obehagliga inslag här och där, men de är mer psykologiskt obehagliga och inte riktigt ”flyga upp ur soffan”-läskiga. Därför väntade jag mig inte heller något sådant sommaren 2015 när det efterlängtade Arkham Knight trillade ner i brevlådan. Det jag då inte visste var att spelet skulle innehålla ett fruktansvärt sidouppdrag som skulle göra mig evigt osäker och skraj varje gång Batman susade mot hustaken i Gotham City.

MER BATMAN: Speciella stunder: När Arkham Asylum bröt den fjärde väggen

Har ni inte spelat Arkham Knight bör ni veta att en stor del av speltiden går åt till att flyga runt i den nyligen evakuerade staden i jakt på brottsligheter. Spelet har förädlat det alldeles lysande transportsystemet från föregångaren Arkham City där takskäggen används för att ge Batman ytterligare glidfart när han susar över hustaken med hjälp av sin änterhake. Glidandet över staden var en av de största dragkrafterna för egen del innan Arkham City släpptes och detsamma gällde för uppföljaren. Därför känns det extra sorgligt att spelet utsatte mig för detta svek.

En stund efter de första uppdragen hamnat bakom oss öppnas världen upp och vi får tillgång till Batmans uppdragslogg. Det är också här du som spelare uppmuntras utforska staden från ovan. Jag var en av många som gjorde just detta samtidigt som jag njöt av det ljuvliga transportsystemet. Jag började sakta närma mig marken och letade hastigt efter en byggnad att dra mig mot. Rätt som det var dök en passande takkant upp och jag tryckte på RB-knappen för att skicka iväg min änterhake. Medan jag akrobatiskt flög mot den höga byggnaden började kameran sakta zooma in, jag skulle precis kasta mig över kanten och glida vidare mot nya äventyr och… BAM.

Hastigt och plötsligt ställdes jag inför en lika delar oväntad som skräckinjagande syn i form av den enorma hybridskurken Manbat, en obehaglig fladdermus i mer än mänsklig storlek. Ett hårresande vrål och ett våldsamt slag mot min hjälte senare flög varelsen iväg och kvar stod jag på taket. I vanliga fall hade detta varit slutet. Här hade jag stängt av TV-apparaten och tittat på något snällt och mysigt på Netflix, men detta var ju inget vanligt fall. Jag var fast besluten om att se allt som spelet hade att erbjuda, jag hade ju sett fram emot det så länge, och denna traumatiska upplevelse hade nu förvandlats till ett sidouppdrag. Så det var bara att ge sig iväg på fladdermusjakt, trots att jag var tvungen att kisa med ögonen varje gång jag drogs upp mot de suspekta hustaken.

Även efter att uppdraget var avklarat och Manbat var neutraliserad hade jag svårt för att glida runt i staden på samma vis som förr. Arkham-spelen är knappast kända för sin förutsägbarhet och vi vet att det allra mesta kan hända (jag tittar på dig, Scarecrow), så en liten del av mig var länge säker på att ytterligare läskigheter väntade uppe på de mörka hustaken. Men tack och lov så klarade jag mig. Åtminstone till den allra första sekvensen i spelets ”New Game Plus”-läge, men det är en annan historia.

LÄS MER: Backspegeln: Batman: Arkham Asylum

Jag har som sagt väldigt svårt för skräck, och extra svårt blir det när jag själv måste styra kosan mot läskigheterna. Arkham Knight tog en aspekt som jag älskade med spelen och förvandlade det till något osäkert och spänt. Så småningom gick det såklart över, men om vi skulle bjudas på ytterligare äventyr i Batmans värld kommer jag återigen sitta där och vara livrädd för takskäggen.

Speciella stunder: Huset som aldrig byggdes i Forza Horizon 4

Oktober 2019 är en spelmånad jag sent kommer att glömma. När den nya säsongen i Overwatch började placerade spelet mig betydligt längre ner på online-rankingen än jag brukade spela. Detta trots att jag vann alla fem placeringsmatcherna. Så plötsligt fick jag spela i betydligt sämre lag än jag brukar. Bara att bita ihop och kämpa sig uppåt rankingen, tänkte jag. Varpå spelet började att disconnecta mig innan matcherna började och mellan ronderna. Så jag störtdök ännu längre ner på rankingen som straff. Då jag bara disconnectade innan matcher och mellan ronder så kunde det knappast vara mitt internet som krånglade, utan snarare någon bugg i spelet.

Jag kontaktade Blizzards support, men de hade bara tips i form av ”kolla ditt internet” att bidra med. Till slut lyckades jag lista ut att det var nätverksinställningarna i min Playstation 4 som hade ballat ur. Men Overwatch straffade mig inte bara för alla disconnects genom att jag sjönk på rankingen för mina ofrivilliga disconnects, jag fick dessutom under några dagar enbart spela i en form av icke-lag, där jag gissar att alla fuskare hamnar. Mina medspelare var helt ointresserade av att samarbeta för att vinna. De stannade kvar och sprang omkring i hemmabasen trots att matchen hade börjat eller hoppade av så fort motståndarlaget hade tagit ledningen. Jag var väldigt positiv när Blizzard lanserade Role Queue till spelet. Men nu blottlades problemet med att support, tank och DPS har var sitt eget rankingsystem i spelet. Hamnar du för långt ner på rankingen som support är det i princip omöjligt att ta sig upp igen, speciellt som du spelar som Mercy. För vad är det för mening med att vara support och hela eller boosta spelare som inte ens försöker spela för att vinna?

Det är alltid tufft när det går dåligt online, men det är extra tufft när man själv inte har någon del i det som gått snett. Trots att jag älskar Overwatch så orkade jag inte med att bli oskyldigt bestraffad längre, och jag gjorde vad man brukar göra när man vill slicka sina sår: jag sökte mig till en säker plats.

Du har förmodligen också ett sådant spel, en tryggt hamn dit man kan söka sig när man mår dåligt, en säker plats dit man alltid är välkommen. För min del är det spelet Forza Horizon 4. Det är en färgglatt spel, det är ett välkomnande spel, det finns alltid massor att göra, och man blir belönad för precis allting man tar sig till. Visst har även Forza Horizon 4 ställt till krångel ibland, framför allt är det spelets notoriskt opålitliga achievements som är boven. Ibland har jag inte fått achievements som jag faktiskt har uppfyllt och ibland har jag fått achievements för saker jag inte ens har gjort ännu. Även spelets veckouppdrag brukar kunna bjuda på strul ibland när de instruktioner som spelet ger dig inte stämmer med verkligheten. Men i det stora hela är inte Forza Horizon 4 mer buggigt än något annat storspel, snarare är det ett under av spelarvänlighet.

I våras blev Forza Horizon 4 det första fullprisspel som jag tagit alla achievements i, när jag uppnådde 2000/2000. Under sommaren lade spelmakarna lagt till ytterligare 750 poäng, så för att skölja den dåliga smaken av förnedringen i Overwatch ur munnen beslutade jag mig för att åter satsa på att ta alla achievements i Forza Horizon 4. Att uppnå 2750/2750. Det var dags att bli stolt över sig själv igen!

Jag vände mig direkt till spelets andra expansion, Lego Speed Champions, som stod för 500 av dessa nya poäng. Då jag bara hade testat den som hastigast i somras när den släpptes, så hade jag massor av skoj som väntade på mig med alla uppdrag som den nya Lego-dalen hade att erbjuda. För några timmar sken solen över mig och mitt spelande igen. Det skulle inte vara länge.

Upplägget i Lego Speed Champions är att genom att vinna lopp, utföra uppdrag och uppfylla prestationer så får du legobitar. När du har samlat nog många legobitar så kan du återvända till ditt legohus och bygga ut huset. Och varje gång du bygger ut huset så låser du upp nya uppdrag. Vilket förstås leder till ännu mer legobitar och ett ännu större hus. Och en och annan så hett eftertraktad achievement på vägen. Mitt problem? Hur många legobitar jag än samlade så vägrade någon att bygga på mitt hus.

Var det något jag hade missuppfattat? Jag försökte med allt för att få igång byggandet, men inget fungerade. När jag kollade Let’s Plays på Youtube såg jag att de andra spelarna bara behövde köra bilen till huset så började det byggas automatiskt. Men när jag kom till huset så hände ingenting. Verkligen ingenting. Jag kontaktade Forza-supporten och fick en lång lista på åtgärder, inklusive att avinstallera spelet och installera det igen. Jag testade allt. Ingenting hjälpte. Supporten tackade mig för att jag hade rapporterat buggen, och de lovade att göra allt vad de kunde för att åtgärda den. Sedan dess har ingenting hänt.

Så nu kan jag inte nå 2750/2750 i Forza Horizon 4, hur bra jag än spelar. Det är helt enkelt omöjligt, för de uppdrag som ger achievements låses inte upp om ingen bygger på huset. Så medan jag väntade på att Playground Games (kanske) fixar den förbaskade buggen, så fick jag vända mig till ett annat spel. Kanske skulle jag återvända till Overwatch trots allt?

Men innan jag hann återvända till Overwatch, så avslöjade Blizzard att de hatar demokrati och frihet och älskar diktaturer och förtryck, så allt mitt intresse för det spelet försvann. Men jag kände mig sugen att spela Super Smash Bros Ultimate igen. I somras blev jag tvungen att sluta spela det, då jag hade väldigt svårt att hitta några onlinematcher. Men det hade ju gått några månader sedan dess, kanske hade det blivit bättre nu? Spoiler: det hade det inte. Det var helt dött i onlineläget. Spelet hittar inga matcher alls. Jag kanske ska ta och kontakta Nintendos support? Kanske kan de hjälpa mig…

Speciella stunder: Humorn som tog död på NHL 2002

Hajpen kommer alltid att övergå förståndet, längtan alltid att överträffa sans och vett. Efter vad som NHL 2001 utsatte mig och min kompis Daniel för på våren såg vi inte fram emot NHL 2002 under sommaren, men när spelet släpptes på hösten fanns ändå begäret där. Begäret efter mer hockey var lika starkt som alltid. Så jag köpte det ändå, och snart satt Daniel och jag framför min stora TV, förväntansfulla och skakiga av upphetsning. Ännu en gång skulle vi få återvända till den magiska amerikanska hockeyvärlden som vi älskade så mycket. Föga visste vi att det här inte bara skulle bli första kvällen med NHL 2002, det skulle också bli den sista. Ja, det skulle bli den sista kvällen vi spelade TV-spel ihop. Någonsin.

Det går inte att neka till att NHL 2002 på flera sätt var en uppenbar förbättring av NHL 2001. Det mest iögonfallande var att spelet äntligen började att bekräfta vad som faktiskt hände i matcherna. I tidigare spel kunde ett lag göra 5-0 i första perioden, utan att det fick kommentatorerna att reagera. Men i NHL 2002 spelades små filmsekvenser upp när ett lag dominerade eller en spelare gjorde bra ifrån sig. Precis som i riktig en TV-sänding alltså. Denna bekräftelse gjorde massor för inlevelsen i spelen. Tyvärr bjöd också spelet på en annan nyhet, något som skulle bli början på slutet för min och Daniels vänskap: humor.

LÄS ÄVEN: Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Humor är ett känsligt ämne. Det den ene skrattar åt tycker den andre inte är det minsta kul. Men sedan finns det humor som verkligen inte är rolig hur man än vrider och vänder på det. Som humorn i NHL 2002. Här är ett typiskt skämt från NHL 2002: är det lika efter första perioden berättar huvudkommentatorn att matchen är oavgjord – det vill säga ”tied” på engelska, varpå han berättar att bisittaren också är ”tied” i kommentatorsbåset, varpå vi får höra bisittaren försöka prata genom en munkavle. Ha. Ha.

Det stora problemet var inte att humorn var katastrofalt dålig, utan att det var någon humor med i spelet överhuvudtaget. Det här var meningen att vara en seriöst hockeyspel. Spelet var en vild dröm som ett par ungdomar i en svensk småstad kunde använda för att få uppleva hur det vara att spela i världens främsta hockeyliga. När man spelade ensam gick väl humorn att acceptera, men spelade man co-op så var den fullständigt katastrofal.

Jag hade aldrig tänkt på det förrän den kvällen, men när jag och Daniel spelade tillsammans, så var våra spelsessioner reda komedisessionerna. Vi hånade motståndarna och hyllade våra egna spelare. Vi skrattade åt de tokiga händelserna i matcherna, och vi blandade det med roliga anekdoter från våra unga liv. Det här var en tid innan Youtube, så jag hade aldrig betraktat en spelsession ”utifrån”. Först nu blev jag medveten om vad som egentligen hände när vi spelade TV-spel. Våra spelsessioner var en fest av berusade skrämt, som säkerligen var hemskt dåliga även de, men det var våra skämt. När vi spelade NHL 2002 den kvällen satt vi alldeles tysta. Efter den inledande förvirringen över de dåliga skämten i spelet, sade vi knappt ett ord på hela kvällen. För varje gång någon av oss försökte dra iväg en dålig kommentar, så slog spelet tillbaka med ett opassande skämt. Så spelet höll låda den kvällen istället för oss båda. Det kändes kallt. Det kändes obehagligt att spela.

När kvällen var över tackade Daniel för sig, och vi visste båda att det var över. Det var förstås inte bara NHL 2002:s fel. Vi hade börjat att växa ifrån varandra. Vi hade börjat få olika intressen. Daniel sålde snart sitt Playstation 2 och slutade med TV-spel och jag lämnade hockeyn och blev spelfantast istället. Daniel och jag skulle fortsätta att träffas då och då, men vi blev aldrig mer de där båda riddarna vi var när vi spelade NHL. Ett par år senare förlovade han sig med en tjej och flyttade från stan. På något sätt visste vi redan den kvällen att det här var sista gången vi spelade TV-spel tillsammans. Med ett dåligt skämt så tog allting slut.

Speciella stunder: Sega Rally 2 och förutfattade meningar

Året var 1998 och jag var helt nyinflyttad till Göteborg. Jag var på det där stället som man lätt blir när man är ny i en stad, lite vilsen och nästan yr av allt nytt. Jag hade dessutom bott på landet i många år och var aningen berusad av nymodigheten i att faktiskt kunna ta en promenad till det mesta man skulle kunna behöva. Vänner, nöjen, affärer. Allt var nära till hands.

ANDRA SPECIELLA STUNDER: Speciella stunder: Svensk matchmaking i Left 4 Dead 2

När då ett par polare till min dåvarande pojkvän ringde och sa: ”Ska ni inte följa med och spela biljard?” verkade det som en dunderidé. Nya människor, lite öl och lite biljard. ”Topp”, sa vi och slängde på oss skor och jackor för att dra ner på stan. Väl där spelade vi biljard på det där sättet som folk oftast gör. Man försöker se ut som om man vet hur det går till men har egentligen inte har någon som helst aning hur man faktiskt borde göra. Vi hade helt enkelt väldigt kul.

Efter en stund sa någon: ”Vi går ner i källaren!”. Källaren visade sig innehålla flipperspel och några arkadspel. Jag minns inte exakt vad de hade förutom själva huvudattraktionen. De hade nämligen ett Sega Rally 2, med fyra länkade maskiner och som var snudd på självlysande med sina vita chassin i det dunkla utrymmet. ”Ska du vara med?”. Har påven en lustig mössa? Givetvis var jag på.

LITE ANNAN RACING: Recension: Dirt Rally 2.0

Vi slog oss ner i varsitt säte och den hjälpsamma killen bredvid mig börjar, med en mjuk och snäll ton, förklara hur saker fungerar. Man måste vrida på ratten för att göra de olika valen. Automat eller manuell, Toyota Celica eller Lancia Delta. Jag lyssnade tålmodigt och följde instruktionerna han gav mig. Jag ställde in stolen så mina korta taxben nådde pedalerna. Och kort därpå var loppet igång.

I ärlighetens namn minns jag inte det exakta loppet, men jag vet att jag körde en Lancian. Jag minns också att en speciell typ av energi drev mig, en energi jag har haft mycket nytta av i mitt liv. Jag beskriver det som ”Nu jävlar”-energi.

GIRLPOWER: River City Girls

När loppet väl var klart var det tyst en lång stund. Min hjälpsamme vän var den första som bröt den, när han harklade sig och sa: ”Eh, du kanske har.. spelat Sega Rally 2 förut?”. ”Jo, ”sa jag och tittade på texten ”1st place” på skärmen framför mig, ”Det har jag.”

Speciella stunder: Svensk matchmaking i Left 4 Dead 2

Det är i början av november 2009, och jag kommer hem till lägenheten efter ännu en dag på jobbet. Under sommaren har Battlefield 1943 blivit det första onlinespel som jag verkligen lagt ner tid i. Kväll efter kväll har jag deltagit i den dramatiska striden mellan amerikaner och japaner på öarna i Stilla Havet. Det är det första spelet som jag regelbundet röstchattar i. Det ska snart också bli det första spelet någonsin som jag blivit riktigt bra på. Men ikväll är det något annat som lockar. Idag har nämligen demot till Left 4 Dead 2 släppts.

Under det senaste året har jag och mina vänner haft riktigt kul med att skjuta zombies tillsammans i det första Left 4 Dead. Förväntningarna är således höga på uppföljaren, även om det samtidigt finns en del oro över att spelet släpps bara ett år efter föregångaren. Men vi litar på Valve. Mina kompisar är dock inte tillgängliga ikväll, så jag går ut online för att testa demot. Det är första gången jag spelar ett co-op spel för fyra spelare online.

Vid den här tiden hette jag inte ”Albumpojken” på Xbox Live, utan ”LeorioSWE”. Under mina månader i Battlefield 1943 har flera spelare frågat om Sverige på grund av mitt namn, men det har bara hänt en enda gång att jag fått spela med en annan spelare som faktiskt pratat svenska. Således blir det en glad överraskning när det första som händer när jag inleder det första uppdraget i Left 4 Dead 2 att en av de andra spelarna utbrister ”Nej men, LeorioSWE, är du också från Sverige?”

LÄS ÄVEN: Speciella Stunder: Diablo 3 och romantik

”Ja, visst, jag är från Sverige,” säger jag. Jag är fortfarande blyg online, men att prata svenska gör det hela lite lättare. Och döm om min förvåning när den tredje spelaren säger. ”Vad, är ni båda från Sverige?” Vi har alltså hamnat tre svenskar i samma lag. Vi är alla tre lite häpna i början, men i resten av banan så skrattar vi och pratar svenska med varandra. Jag minns inte vad vi pratade om mer än att vi pratade om vilka kommande spel som vi var mest sugna på, vilket borde ha betytt Mass Effect 2 för min del, då den hett efterlängtade uppföljaren bara var två månader borta vid det laget.

Plötsligt tystnar vi närmast på samma gång. Alla tre inser vi att det vi håller på med är aningen respektlöst mot den fjärde spelaren. Här pratar vi svenska och skrattar och har oss, och utlämnar helt den fjärde spelaren. Något trevande diskuterar vi om vi ska övergå till engelska eller inte. Det har varit jättekul att prata svenska med varandra medan vi pangat zombies och räddat varandra, men vi vill ju inte ge den fjärde spelaren en dålig upplevelse av spelet. Så vi diskuterar fram och tillbaka och till slut kommer vi fram till att vi ska övergå till engelska. Då säger den fjärde spelaren:  ”Haha, det är okej, jag är också från Sverige.”

Det var första gången jag spelade i ett lag med bara svenskar. Tyvärr var det aldrig hänt någon fler gång sedan dess.

Speciella stunder: Bortom Johto i Pokémon Silver

Jag vet, jag har redan skrivit om Pokémon i ett annat inlägg av Speciella stunder. Men jag tror inte att ni riktigt förstår hur stor denna spelserie var för mig under åren kring millennieskiftet. Få spelrelaterade saker har haft en lika etablerad roll i mitt liv och varit en så stor del av min identitet – något ni kanske också kommer märka nu under vår temavecka här på Player 1.

I två år efter att jag julen -99 fick Pokémon Blue ägnade jag stora delar av min lediga tid åt att fånga alla 151 Pokémon i den första generationens spel. Jag spelade om spelet otaliga gånger, valde olika start-Pokémon, testade nya formationer i mitt party och utforskade skrymslen och vrår efter de glitchar och fusk som det viskades om på skolgården. Till min stora glädje dök det sedan helt sonika upp två nya spel som skulle bygga vidare på världen från de första spelen. Denna gång med två nya, aningen ädlare färger: guld och silver.

FLER SPECIELLA STUNDER: Mästarens antiklimax i Pokémon Blue

Detta innebar en ny värld att utforska och hundra nya Pokémon, utöver de från de första spelen, att söka rätt på, fånga, träna och utveckla. Jag uppslukades i precis samma grad av Pokémon Silver som av Blue. Otaliga timmar ägnades åt att tillsammans med min Chikorita resa igenom Johto-regionen och upptäcka alla dess hemligheter och nya spännande Pokémon – däribland de två legendariska fåglarna som prydde spelkassetterna.

Jag minns inte exakt varför jag så småningom återvände till New Bark Town, den by där hela spelet börjar. Kanske fick jag någon fingervisning om att det var därifrån jag kunde ta mig vidare till Pokémonligan – den sista anhalten för en aspirerande Pokémon-mästare. Hursomhelst tog mig mitt äventyr tillbaka till min fyra hus stora hemby, den här gången med en vatten-Pokémon med tekniken Surf i mitt party. Detta innebar att jag för första gången kunde bege mig ut på den lilla sjön i utkanten av byn.

Jag förstod inte riktigt vad detta skulle resultera i, för kartan tog ju slut någonstans strax öster om sjön. Men troligtvis var det något viktigt som dolde sig där ute på vattnet, och vem var jag att ifrågasätta mitt på den tiden mesta favoritspel? Så jag gav mig ut på de stilla vågorna och satte av mot sjöns bortre ände. Dock verkade inte allt stå helt rätt till. På något sätt kändes det som att jag liksom simmat lite för långt. Så här långt borde det inte gå att simma utan att stöta på någon form av för speltypisk barriär: exempelvis en tät skog eller ett berg. Kartan tog ju som sagt slut här. När jag sedan öppnade upp kartan för att undersöka saken och insåg var jag befann mig blev jag fullständigt mållös.

Det här var ju Kanto, den region där Pokémon Red och Blue utspelar sig, och som jag rest igenom otaliga gånger. Jag befann mig alltså tillbaka i nästan samma område där min första Pokémon-resa börjat för ungefär två år sedan. Helt ofattbart! Visste utvecklarna om det här?

LÄS OM MARTINS SPELÅR: Ett spelår i mikrobloggformat

Ganska snart kvästes dock min uppspelthet när jag upptäckte att jag på vägen till Pokémon-ligan och den nya Elitfyran inte kunde göra så mycket mer än att följa en snitslad bana. Barriärerna jag hade förväntat mig i vattnet utanför New Bark Town kantade här min väg och ledde mig mer eller mindre spikrakt mot Pokémon-ligan. ”Nåja, det var i alla fall en trevlig liten blinkning”, suckade jag uppgivet. Jag passerade vid ett tillfälle en korsning där två av fyra riktningar var blockerade av vakter, vilket inte gav mig mycket annat val än att traska vidare norrut mot Pokémon-ligan.

Först när Elitfyran efter mycket om och men var besegrad och jag trodde att mitt äventyr började barka mot sitt slut upptäckte jag att en av vakterna vid den tidigare blockerade korsningen var borta. Med rusande hjärta vek jag av österut och fann mig snart i Veridian City. Jag hade äntligen tillåtits att återigen träda in i Kanto! Nu kunde jag nästintill fritt resa mellan de många olika städerna och utmana ytterligare åtta gymledare som spelet hade att erbjuda. Glädjen var total!

Ytterligare överraskningar skulle vänta efter att de åtta nya gymledarna var besegrade…

Detta är inte bara ett trevligt litet påskägg och en flört med de spelare som spelade de första två spelen, utan också ett fint sätt att erbjuda en ytterligare utmaning för de som hungrade efter mer. Efter att ha besegrat den nya Elitfyran väntade alltså nu en helt ny – men för de flesta välbekant – lika stor region att utforska. Oavsett om det här var en ursprunglig del av utvecklarnas vision eller bara ett billigt sätt att förlänga speltiden så slukade jag det med hull och hår och kunde inte vara gladare för att jag fick återvända till Kanto en gång till.