1997 släpptes ett spel som skulle visa sig vara en kultklassiker, och legendariskt omtalat, nämligen Final Fantasy VII. Satt i det steampunkiga Midgar, med en intressant historia med undertoner om hållbarhet och vad som gör en person till den hen är. Fortsätt läsa Veckans spelmelodi: Final Fantasy VII Remake – Midnight Rendezvous
Kategoriarkiv: Veckans spelmelodi
Veckans spelmelodi: The Curse of Monkey Island – Puerto Pollo
Vad tänker du när du hör ordet ”pirat”? Kanske tänker du svärdsdueller, gigantiska fartyg och skatter djupt nere på havets botten. Eller tänker du på grovt tillhuggna träben på dresserade papegojor? Eller kanske till och med oerhört bristfällig tandhygien? Högst sannolikt tänker du nog inte på stillsamma byar, restauranger med bordsbokning och privata badstränder.
Men det är precis vad du får när du lägger an vid fridfulla Puerto Pollo, hamnstaden på ön den karibiska ön Plunder Island, där vi inleder vårt äventyr tillsammans med Guybrush Threepwood i The Curse of Monkey Island. För vad ska en egentligen göra när ens fästmö har förvandlats till solitt guld och blivit stulen av ett gäng ap-pirater? Då är det nämligen hög tid att stanna upp, ta ett djupt andetag och samla tankarna. Vilken tur att vi då befinner oss i den kanske minst ansatta piratbyn, eller borde jag kanske säga pirat-resorten, i hela Karibien.
Här finns all möjligheten i världen att koppla av. Varför inte bara köpa en mugg citronlemonad, boka en behandling hos de lokala barberarna eller helt enkelt slå sig ner på första parkett för att låta sig dras med i en omtolkad Shakespeare-pjäs? Oavsett vad en bestämmer sig för ackompanjeras byns miljöer hela tiden av stycket som delar dess namn.
Puerto Pollo är en lättsam melodi där en träblåsensemble på ett sömlöst vis gifter sig med det tillhörande vågskvalpet och fiskmåsarnas skratt. Styckets melodi är ständigt i rörelse men är trots det inte stressig. Mer som för att spegla att livet och vardagen rullar på i maklig takt utan att låta världsligheter som sjöröveri och förbannelser störa. Slå dig ner, koppla av, och njut!
Stycket i sitt originalutförande.
70-talsrocktappning. Jethro Tull hade varit stolta.
Ett mysigt pianoarrangemang. Med noter (!) för den som önskar lära sig spela stycket själv.
Veckans spelmelodi: Batman – Streets of Desolation
Alla som spelat Batman till NES känner till den här låten. Den är ett praktempel på en låt som tränger sig djupt in i hjärnstammen och tar fäste utav ren envishet eftersom spelets svårighetsgrad tvingar spelare till upprepade omspelningar. Då är det tur att Streets of Desolation är en så pass bra låt att man inte har något emot att höra den några 100 gånger.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Mass Effect 3 – Leaving Earth
Det är en sån där typisk 8-bits-låt som har en försiktig men ändå hektisk inledning så man hinner få upp ångan och sätta fladderfjompen i rörelse innan det är dags att puckla på första bästa vapenbestyckade brottsling, eller droid, jag har glömt vad som dyker upp först. Allt i 8 bits-musik tenderar att vridas upp till 11 väldigt snabbt och Streets of Desolation med sina solklara metal-influenser är inget undantag. Mest tydligt blir det när tonerna stegrar och man till slut kan höra en lång ihärdig ton som avslutar stycket. Det är inga som helst problem att visualisera en elgitarr i spelet framför sig.
Låten är förvisso från spelets första bana och det är oftast just den melodin i spel som folk tenderar att minnas men de som lyckats ta sig längre in i spelet vet också att låten återvänder i spelets sista akt och det är här den för evigt brändes fast i minnet på mig.
Jag har sett så många falla offer för sista nivån i Batman. Jag har sett det ske bland vänner, via Twitch-sändningar och för några år sen, under vår förenings Winter-een-mas-firande, antog en bekant utmaningen men det tog oftast tyvärr stopp vid Jokern. Han är en seg rackare och man får så kort tid att acklimatisera sig till hans attackmönster. Och när man dör landar man i botten av klocktornet och måste göra om processen, om och om igen, till vansinne. Det hela slutade dessutom med att någon slog av enheten av misstag när alla var på lunch efter otaliga timmars försök. Ouch.
Streets of Desolation och musiken i Batman i överlag är komponerad av Naoki “N-Kodaka” Kodaka. Denna herre var även huvudansvarig för Sunsofts fantastiska musik från just NES-perioden, så ni kan räkna med att höra mer från Sunsoft och Kodaka i framtiden här på hemsidan.
Här kan ni höra originalet från NES-spelet.
Mega Drive fick också Batman-spel och bra musik men Streets of Desolation lyser med sin frånvaro så det tog den här personen hand om och skapade en remix inspirerad av ljudchippet i Mega Drive.
Här har vi en lite synt-poppig version av låten.
Veckans spelmelodi: Mass Effect 3 – Leaving Earth
Om någon har missat det så fullkomligt älskar jag Mass Effect-trilogin. Så till den milda grad att jag är tacksam för att jag spelade spelen först tre-fyra år efter att Mass Effect 3 kommit ut och jag hunnit mogna tillräckligt som spelare för att låta mig påverkas känslomässigt. Jag är också en av de få som inte verkar ha något emot treans slut. Eller ja, åtminstone inte de avslutande filmsekvenserna. Däremot har jag åsikter om hur en som spelare måste göra för att ta sig dit (vill du veta mer kan du läsa om det här).
Hursomhelst ska vi nu prata musik och veckans stycke är ett av de i mitt tycke mest minnesvärda från hela trilogin.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: VVVVVV – Pushing Onwards
När kommendörkapten Shepard under det tredje spelets inledande minuter efter en audiens hos alliansens råd återfår sin militära status händer det som alla visste om men inte vågade erkänna – Reapers anfaller. Hon (såklart!) tvingas evakuera jorden och ser från sin skyttel förtvivlat på hur ett illa ansatt Vancouver och dess invånare decimeras brutalt av de mekaniska bläckfiskarna. Bakgrundsljuden börjar sakta tona ut och de inledande pianoackorden i stycket Leaving Earth tar över.
Det ensamma pianot med de dystra ackorden i en låg oktav sätter tonen direkt. Redan efter ett par takter vävs Reaper-maskinernas signaturljud – de elaka båttutorna – in i stycket och gör det hela ännu mer stämningsfullt och ödesmättat. Känslan av tomhet och förtvivlan, samt den lilla, lilla gnutta av hopp som förmedlas i och med ett starkt reverberat kvintsprång, är överhängande från början till slut. Stråk och därefter blås läggs så småningom till och förstärker pianoackorden medan stycket växer i intensitet.
När Shepards skyttel lämnar jorden bakom sig passerar den stora delar av alliansens rymdflotta. Medan stycket tonar ut ser vi hur otaliga brinnande skepp bokstavligen regnar ner mot mänsklighetens utsatta hemplanet. Det sista som hörs är en låg baston på pianot.
Boom, late title card.
Och därmed är ribban för resten av spelet satt. Mästerligt.
Stycket i originalutförande.
Stämningsfull metal-cover.
Och så självklart ett strängarrangemang.
Veckans spelmelodi: VVVVVV – Pushing Onwards
Spelet VVVVVV från 2010 är ett klassiskt tvådimensionellt plattformsspel. Hela världen är uppdelad i ett stort rutnät där man som hjälten kapten Veridian kastar sig fram och tillbaka över, samt igenom, den pixelprimitiva världen i jakten på sin rymdskeppsbesättning.
Det speciella med VVVVVV är just hur det hanterar framfart. Kaptenen kan inte som ordinarie plattformshjältar hoppa över gapande avgrunder utan istället växlar man som spelare mellan två gravitationslägen. Ett läge håller Veridian rättvänd och det andra kastar upp honom i taket hängandes uppochner som en fladdermus. Det krävs lite träning att vänja sig och det krävs stora doser envishet för att bemästra systemet. VVVVVV är en kort men utmanande färd av den irländska indieutvecklaren Terry Cavanagh som på senare år även gjort Super Hexagon och släppte Dicey Dungeon, bägge vars soundtrack till stor del kommer från den kvinnliga chiptunes-artisten Chipzel, som även hon är från Irland.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Fallout 76 – Wastelanders Main Theme
Detta är faktiskt ett skäl till att jag vill belysa VVVVVV. Det ser nämligen inte bara gammalt ut utan det innehåller även ett soundtrack som är häftigt influerat av Commodore 64-enhetens ljudchip. Något vi talat om tidigare på Veckans spelmelodi är spel med en medveten retroframtoning. Många yngre utvecklare idag hedrar äldre dagars dator- och TV-spel genom att låta dem se ut som 8- och 16-bitsspel, något vi ser ske mer och mer det förra årtiondet på indiescenen. Men VVVVVV bär på modern speldesign trots sin i högsta grad visuellt avskalade design.
Alla spelutvecklare och musiker vill inte nödvändigtvis ha orkestrala verk som ackompanjerar deras spel. Så Cavanagh vände sig till en svensk chiptunes-artist, Magnus “SoulEye” Pålsson, för att ge VVVVVV sitt sound. När han skrev musiken för VVVVVV ville Pålsson uppnå “glada upptempolåtar som skulle rota fast sig i huvudet vare sig man ville det eller inte. Förhoppningsvis i den grad att man skulle nynna på musiken när man inte spelade spelet och som i sin tur skulle göra att man ville spela mer.” Resultatet uppnåddes i bl.a. denna melodi som heter Pushing Onwards som bidrar med just känslan att ta sig framåt i ett stegvis stigande tempo. Den som spelat VVVVVV vet hur man slutligen känner sig som en gud när man far tvärs över en skärm efter en annan i ett rasande tempo då man lärt sig allt från karta till gravitationsteknik.
Om ni aldrig varit fan av chiptunes eller s.k. blipblop-musik som är vad spelmusik en gång var känt som kommer inte den här låten att få er att ändra mening men alla vi andra kan glatt tralla med och minnas svunna dagar.
Låten i sitt originalutförande.
En mysig pianoversion av Pushing Onwards men även bitar från stycket Positive Force.
Det kanske inte är den bästa av covers MEN hur ofta får vi höra dragspel-covers? Inte ofta, så varsågoda!
Veckans spelmelodi: Fallout 76 – Wastelanders Main Theme
Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde jag var färdig med Fallout 76. Jag har tidigare skrivit här på sidan att spelet fångade in mig vid lansering med seriens signifikativa utforskarglädje, men efter det har jag spelat mindre och mindre. Åtminstone fram till för några veckor sedan när jag tillsammans med sambon och en kompis började utforska ödemarken på nytt vilket nu kulminerat i senaste expansionen Wastelanders.
Detta är inte första gången jag skriver om musiken i Fallout 76, och när jag dissekerade spelets huvudtema pratade jag om hur musiken var en bekant stöttepelare bland alla främmande nyheter i denna avstickare i Fallout-serien. Nu har det dessutom blivit dags att diskutera det senaste tillskottet i spelets huvudmeny, nämligen huvudtemat för Wastelanders.
När Fallout 4 släpptes innehöll det flera nyheter som många spelare tyckte mindre bra om. Ur flera synvinklar var det ett mer actionbetonat spel än både Fallout 3 och Fallout: New Vegas och innehöll på så sätt färre nyanser ur ett rollspelsperspektiv. Färre siffror och fler knytnävar helt enkelt. Och anledningen till att många spelare såg så mycket fram emot Wastelanders var ett kliv tillbaka till äldre Fallout med sina utförliga dialoger och färdighetskontroller. Anledningen till varför jag tar upp detta är att en släng av äldre Fallout är precis vad vi hittar i detta nya tema.
MER FALLOUT-MUSIK: Veckans spelmelodi: Fallout 76 – Main Theme
Det som alla dessa spel har gemensamt är kompositören Inon Zur, och när jag för första gången hörde Zurs tema för Fallout: New Vegas fick jag en känsla av ovisshet och spänning, inte alls samma storslagna känsla som musiken från Fallout 3 såväl som Fallout 4 gav mig. New Vegas lyckades med sin musik verkligen fastställa den fruktansvärda osäkerhet som det måste innebära att leva sitt liv i ett sönderbombat samhälle som likväl är fyllt av konflikter och politik. Och därför kan det väl knappast vara en tillfällighet att Zur använt exakt samma inledande melodi i sitt Wastelanders-tema. Men medan temat från Fallout: New Vegas använde melodin i fråga som ett ensamt och kallt ledmotiv är versionen från Wastelanders något varmare.
Det är tydligt att Wastelanders är ett försök till att injicera en dos av Fallout: New Vegas i Fallout 76, vilket också är uppenbart i musiken. Man kan fortfarande känna solstrålarna mellan träden i Flatwoods med hjälp av de varma stråkarna, men jag känner likväl att något har förändrats. Fallout 76 är inte samma spel som det var i oktober 2018, och jag hoppas att den här uppdateringen är ett tecken på fler nya inslag i samma anda. Resten av temat i Wastelanders är visserligen mysigt och trevligt, men det är inledningen som väger tyngst här. Och dessutom är det kanske det enda de flesta kommer höra innan de hoppar in i laddningsskärmen och gör sig redo för nya äventyr.
Inon Zurs tema för Fallout 76: Wastelanders.
Musiken från Fallout: New Vegas har uppenbarligen influerat såväl gameplay som soundtrack i Wastelanders.
Veckans spelmelodi: The Outer Worlds – Hope
Det händer ganska ofta att jag fastnar för ett spel. Det krävs egentligen inte mycket mer än ett tilltalande progressionsystem för att jag ska spendera flera timmar framför skärmen. Ibland kan det dock dyka upp ett spel vars värld trollbinder mig helt och hållet och som får mig att spela hela arbetsdagar i taget. Ett sådant spel var Fallout: New Vegas. Jag minns tydligt hur jag spelade det i mitt pojkrum och kunde bevittna hur solljuset passerade förbi fönstret betydligt snabbare än vad som kändes naturligt.
När sedan utvecklarna Obsidian Entertainment avslöjade att de arbetade med vad min hjärna kategoriserade som ”New Vegas in space” var jag troligen mer taggad än de allra flesta. Jag lurade till och med mitt Xbox One att jag var hemmahörande i Nya Zeeland bara för att få tillgång till The Outer Worlds några timmar tidigare. När jag äntligen tilläts dyka in i Halcyon-kolonins fängslande äventyr var jag precis så fast som jag hade trott, och det hela började med ett musikstycke.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Dark Souls – Gwyn, Lord of Cinder
Musiken i The Outer Worlds beskrivs bäst som en vemodig sci-fi-symfoni med inslag av kapitalistiska jinglar. Men medan det finns ett helt gäng vassa stycken i spelets soundtrack finns det ett spår som sticker ut lite extra: nämligen huvudtemat. Hope, som stycket heter, är det första som möter mig när jag startar upp spelet för första gången. Jag sitter redan och flinar av ren lycka. Det jag har väntat på så länge är äntligen här. När jag sedan hamnar i spelets huvudmeny hör jag en mjuk pianoton som startar igång spelets huvudtema. I vanliga fall hade jag snabbt klickat mig in på en ny sparfil och kört igång, men nu var något annorlunda. Jag var som förtrollad av den vackra med samtidigt äventyrliga melodin. Jag ville verkligen sätta igång, men samtidigt ville jag bara sitta där och suga in atmosfären i några minuter till.
När jag skriver om olika spelmelodier här på sidan har jag en tendens att bli ganska musiknördig, men den här gången vill jag hålla mig kvar vid känslan som musiken förser mig med. Hope var ett perfekt ledmotiv första gången jag startade upp The Outer Worlds och kändes precis lika lockande när jag kom tillbaka för dag två. Jag kan inte säga att temat är särskilt uppmuntrande, men det är likväl svårt att klicka sig vidare när det väl sätter igång. Det är episkt och äventyrligt men samtidigt aningen deprimerande och mörkt. Med andra ord passar det den korrupta kolonin alldeles utmärkt.
Originalversionen av spelets tema.
En svängig ragtime-version av temat som spelaren kan stöta på med hjälp av ett självspelande piano.
Veckans spelmelodi: Dark Souls – Gwyn, Lord of Cinder
Jag brukar vanligtvis föredra glada och upplyftande toner men för att hedra alla de envisa själar som kämpat, svurit och svettats igenom From Softwares många utmaningar tänkte jag ge ett musikstycke från Dark Souls en liten stund i rampljuset.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Phoenix Wright: Ace Attorney – Dick Gumshoe
Dagens sorgsna men ack så vackra pianostycke är skrivet och komponerat av spelmusikveteranen Motoi Sakuraba. Denna herre har en hel del spel-, anime- och TV-musik i bagageluckan. Han har komponerat musik till Tales of-, Valkyrie Profile- och Star Ocean-serierna. Rollspelserfarenheten slutar inte där då han även skrivit Baten Kaitos; Eternal Sonata och Golden Suns soundtrack. Utöver detta ligger han bakom musiken till Mario Golf-serien och har även varit delaktig i produktionen av Bravely Default och det senaste Kid Icarus-spelet med undertiteln Uprising på Nintendo 3DS.
Musiken i Dark Souls utgör dock hans mest mörka och dystra arrangemang och kompositioner. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att spelserien är en högst allvarlig och mörk. Dark Souls har onekligen lockat fram en sida från Sakuraba som spelare knappt hört förut. För det mesta innehåller Dark Souls stämningshöjande bakgrundstoner eller en kakafoni av körer som sjunger som om deras liv hängde på det. Därför var det trevligt att finna detta lilla glödande kolstycke till låt – Gwyn, Lord of Cinder, som spelas i duellen mot slutbossen Gwyn.
När man tänker slutboss tänker man sig något pampigt eller hetsigt. Något som får blodet att pumpa. Så är inte fallet med Dark Souls avgörande envig mellan dig och den en gång stolta och mäktiga lorden av solsken. Nu är han bara en uråldrig sönderbränd man som desperat försöker hålla liv i det gamla rikets makt och traditioner genom att hålla den s.k. första flamman tänd. Det är inte konstigt att musiken är dyster, rentav tragisk. Den speglar så väl det sorgliga i Gwyns karaktär, denna halvgud, som nu bara är aska av sitt forna brinnande jag. Om det inte vore för att Gwyn går till angrepp direkt när man träder in i hans domän hade man velat reflektera över situationen och nästan sörja den stackars mannens grymma och hopplösa öde, men det här är Dark Souls, och i Dark Souls dör man om man släpper garden.
Slutbossmusiken i Dark Souls.
Här har ni en version med lite mer metal-Umph!
En orkestrerad variant av samma melankoliska stycke.
Veckans spelmelodi: Phoenix Wright: Ace Attorney – Dick Gumshoe
Ace Attorney-serien träffar i mitt tycke ofta helt rätt vad gäller stämningshöjande musik. Oavsett om en scen i spelen söker förmedla spänning, mystik, överhängande hot, eller munterhet finns det alltid ett musikstycke där för att förstärka känslan ytterligare. Med tanke på att dessa spel dessutom jobbar mycket med sparsamt rörliga, statiska karaktärsanimationer är musiken ännu viktigare för att ge spelen det uttryck de förtjänar.
Apropå uttryck tror jag inte att det undgått någon att den här spelserien är japansk, och japaner gillar verkligen sina arketyper. Dessa har ofta egenartade karaktärsdrag som förstärks till det yttersta för att tydliggöra vilken typ av karaktär detta är. Titta lite närmre på en valfri handfull japanska, storydrivna spel – eller manga-serier för den delen – och jag garanterar att du kommer börja se en röd tråd i deras karaktärsgalleri. Bland dessa kan vi med största sannolikhet hitta någon form av skojfrisk pajas. En oförarglig person med hjärtat på rätta stället.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Ghosts n’ Goblins – The Haunted Graveyard
Självklart finns en sådan även i Ace Attorney-spelen. Nämligen den tankspridde och klumpige, men hjälpsamme och pålitlige, kriminalinspektören Dick Gumshoe. Denne har ett tema som kanske inte nödvändigtvis förstärker hans karaktär, men som hjälper till att förhöja spelets känsla av att nysta i mysterier och ständigt söka sanningen.
Jag älskar det här stycket och hur det förmedlar vad jag skulle beskriva som ett slags uppsluppen dysterhet. Tillåt mig att förklara. Dess molltonalitet bidrar med en nedstämd känsla medan den flitiga rytmiseringen i kompinstrumenten ändå får det att kännas uppåt och i rörelse. Basen rytmiserar genomgående med korta notvärden och ett ettrigt piano puttrar i bakgrunden likt trippande fötter. Som motpol ligger ovanpå detta en långtonig melodi med ett ganska sparsmakat tonförråd.
För mig skildrar Dick Gumshoes tema ett mysterium, en nöt som är svår att knäcka. Det passar den här serien perfekt. Musiken ger mig känslan av att vara där på brottsplatsen och gnugga geniknölarna råa i jakt på viktiga ledtrådar. Det är inget trevligt göromål men det är högst nödvändigt, och att lyckas lösa ett ouppklarat brott är sin egen belöning. I styckets b-del förenas samtliga instrument i en gemensam rytmfigur som upprepas, liksom för att porträttera ihärdighet och att tvingas begrunda samma sak flera gånger.
MER MUSIK FRÅN ACE ATTORNEY: Phoenix Wright: Ace Attorney – Cornered
Som sagt är jag inte helt säker på huruvida det här stycket passar att vara just Gumshoes tema. Medan Gumshoe självklart tillåts vara allvarlig och emellanåt en helt okej polis är han i huvudsak en comic relief. Detta tycker jag inte alls speglas i musiken som bär hans namn. Kanske finns det å andra sidan en tanke med att ge en nästan överdrivet munter karaktär den här låten. Möjligen har utvecklarna velat balansera upp hans glada lynne med detta lite mer tungsinta stycke. Hursomhelst är musiken välkomponerad, välarrangerad och medryckande – och Gumshoe själv borde vara stolt över att ha den sitt ledmotiv.
Stycket i sitt originalutförande.
En omarrangerad version från spin-off-serien Ace Attorney Investigations. Denna representerar karaktären mycket bättre än originalet, enligt mig.
Ett arrangemang för stränginstrument (vilket i princip är garanterat om jag får bestämma).
Här har stycket arbetats om till en tillbakalutad jazz-tolkning som hade passat utmärkt i en något mer jordnära filmatisering av spelserien.
Veckans spelmelodi: Ghosts n’ Goblins – The Haunted Graveyard
När det kommer till att tala om zombier är det lätt att glömma en av de absolut äldsta inom sitt gebit. Ghosts n’ Goblins bjuder på en odödlig musikalisk klassiker i få digitala bitar. Detta är enligt mig vad spelet är känt för, sin musik samt dess vansinnigt höga svårighetsgrad och totala förakt mot spelaren som antar utmaningen. Man ikläder sig rollen som riddaren Arthur som med nöd och näppe ständigt försöker hålla sin boxerförsedda kroppshydda innanför sin sköra riddarrustning i jakten på prinsessan Prin Prin (nej, seriöst, hon heter så!) som blivit kidnappad av demondomänernas herre – Satan. Det ännu av en i raden av Capcoms många spel- och musikklassiker.
FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Veckans spelmelodi: Final Fantasy X – Auron’s Theme
Kompositören heter Ayako Mori och spelmusiken i hennes portfolio består av bl.a. 1942, Gunsmoke och Trojan. En kul detalj att veta är att Mori är en av de första kompositörerna som Capcom anställde och året var 1984. Temat från Ghosts n’ Goblins får man dock påstå är hennes mest kända verk, det var också hennes sista inom Capcoms led.
Det är en väldigt upprepande och enkel liten melodi men som är en riktig öronmask som krälar sig in i din hörselgång och inte släpper taget. De flesta som spelat 8-bitsspel är bekant med den här trudelutten vare sig de vill eller inte. Det är de inledande slingorna som är de mest kända men det är tveklöst den andra delen av musiken som är dess höjdpunkt då musiken lugnar sig försiktigt, tar sin tid att stegra för att slutligen återgå till den superbekanta musikloopen. Vi talar om något som låter som en brygga men som ramlar in ynka 20 sekunder in i stycket, men så var det på 80-talet. Kort, catchy och envist skulle det vara.
Zombierna är de första fiender man möter i Ghosts n’ Goblins och de har lyckats bli rätt ikoniska med spelet, förmodligen för att man dött av dem om och om igen. Man stöter på dem på den gravplats där man några sekunder tidigare haft picknick med sin prinsessa, något som kan tyckas vara lite av ett udda val för en romantisk mysstund men jag levde inte på medeltiden så vad vet jag? Gravar var kanske hett på den tiden? Det jag gillar med zombierna är hur det faktiskt bildas jordhögar på marken där varelserna kravlar sig upp för att sen omedelbart styra kosan mot Sir. Arthur och hans dåliga ursäkt till rustning, tätt följd av denna oförglömliga melodi.
De må inte vara de mest stämningsfulla levande döda i spel men det är tveklöst några av de mest kända och äldsta inom spelväsendet.
Här kan ni höra hur det lät när musiken strömmade ur arkadkabinettet.
Här är den förmodligen mest kända versionen, den till NES.
Från Ultimate Ghosts ’n Goblins på Playstation Portable kunde man höra denna version.
Slutligen en rätt frän digitalt orkestrerad version med Danny Elfman-vibbar.