Kategoriarkiv: Läsning

Veckans spelmelodi: Actraiser – Birth of the People

Det är sällsynt att se spel hantera olika typer av genrer i ett och samma spel och fortfarande presentera en kvalitetsprodukt. Actraiser, utvecklat av Quintet, på Super Nintendo är en sådan produkt. Det var ett spel som kombinerade sidscrollande reflexkrävande action med ett mer lugnt tillbakalutat spelläge där man på Sim City-vis kunde hjälpa sitt folk att bygga en stad i egenskap som den gud man spelade som. Utöver det gedigna spelet är Actraiser även känt för sin fenomenala musik.

Musiken är skriven av branschveteranen Yuzo Koshiro som agerat kompositör ända sen han var 18 år. Det var spel som Space Harrier och Gradius som enligt honom själv inspirerade honom att börja komponera spelmusik. Han började arbeta på Falcom (vars musik jag nämnttidigare i denna artikelserie) där han arbetade mellan 1986 och 1988. Han lämnade sen Falcom bakom sig och började frilansa hos Sega där han skrev musiken till bl.a. Shinobi- och Street of Rage-serien. Idag är han mest aktuell med musiken från Etrian Odyssey-spelen.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI: Bastion – Setting Sail, Coming Home

Sega var dock inte de enda som anlitade Koshiros talanger utan även Enix gav honom en uppgift och det var att komponera musiken till Actraiser. Spelet var ett av de första Super Nintendo-spel som var tidigt ute med att demonstrera vilken kapacitet och potential konsolen hade när det kom till att skriva och spela upp musik. Det släpptes till och med en CD med spelets soundtrack under 1991 i Japan döpt till Actraiser Symphonic Suite, där bl.a. dagens melodi finns representerad.

Birth of the People är musikstycket som spelas under spelets strategi- och simulatorfas. Det är den här rofyllda melodin man får höra när man sveper över landskapet och tar beslut om nybygge, monsterdräpande och hur man skall tillämpa magi för att bäst hjälpa sitt folks expansion. Det är ett stycke som känns väldigt medeltidsinfluerat och det är betydligt lugnare än resten av spelets soundtrack. Actraiser Symphonic Suite är ett album som har energi, skönhet, kraft och känsla. Birth of the People kunde knappast bli mer vacker.

I vanlig ordning har ni stycket direkt från spelet här.

Den exceptionellt bra versionen av Birth of the People från Actraiser Symphonic Suite.

Den stora E3-podden 2018 – avsnitt 3

Välkomna till den stora E3-podden! Alexander och veckans gästskribent Samuel satte sig ner en hel dag för att tala om händelserna och framförallt spelen vi såg under E3 2018. Detta är tredje delen av en fyra program lång podcast-serie där varje avsnitt är en lättsmält timme av spelprat där de två går igenom samtliga presskonferenser och spelen däri. I detta avsnitt diskuteras Electronic Arts, Ubisoft och Bethesdas matiga visning.

MISSADE DU AVSNITT 2? LYSSNA HÄR: Den stora E3-podden 2018 – avsnitt 2

Electronic Arts bjöd som vanligt på spännande Originals-innehåll och berättade mer om Anthem medan Ubisoft mest serverade skåpmat från förra året med undantaget av Assassin’s Creed Odyssey. Programmet avslutas med en konversation kring Bethesdas många nyheter där Fallout 76 tillägnas lite extra taltid.

Musiken vi använder till vårt intro är från artisten TheFatRat.

Eftersom Player 1 för stunden inte har ett existerande podcast-konto på iTunes går det inte att finna showen där. Till vidare får ni lyssna här eller använda denna länk för att ladda hem en MP3-version av programmet. Det gör ni genom att föra in denna länk på föregående hemsida.

Den stora E3-podden 2018 – avsnitt 2

När det är E3-tider är det också podcast-tider! Därför doppar Player 1 för första gången sen vi öppnade tårna i podcast-inspelning för att utförligt kunna tänka och tycka till om årets E3-mässa. Välkomna till den stora E3-podden! Alexander och veckans gästskribent Samuel satte sig ner en hel dag för att tala om händelserna och framförallt spelen vi såg under E3 2018.

Detta är andra delen av en fyra program lång podcast-serie där varje avsnitt är en lättsmält timme av spelprat där de två går igenom samtliga presskonferenser och spelen däri. I detta avsnitt delar de med sig av sina intryck från presskonferenserna från Square Enix och Devolver Digital för att avsluta med Sonys Playstation-presentation.

MISSAT AVSNITT 1? LYSSNA HÄR: Den stora E3-podden 2018 – avsnitt 1

Square Enix ges en axelryckning, Devolver Digitals absurda konferens bjöd på några spännande titlar och utöver att tala om The Last of Us: Part 2, Ghost of Tsushima, Death Stranding samt Spider-Man belyser vi även titlar som Control, Dreams och Concrete Genie.

Musiken vi använder till vårt intro är från artisten TheFatRat.

Eftersom Player 1 för stunden inte har ett existerande podcast-konto på iTunes går det inte att finna showen där. Till vidare får ni lyssna här eller använda denna länk för att ladda hem en MP3-version av programmet. Det gör ni genom att föra in denna länk på föregående hemsida.

Starlink: Battle for Atlas – ett girigt, fantastiskt rymdäventyr

Ett av de mest intressanta spelen på årets E3 var Ubisofts Starlink: Battle for Atlas. Det var också det med god marginal det mest giriga spelet på mässan.

Spelets upplägg är tydligt: ett öppet solsystemen med sju unika planeter som du kan åka fritt emellan i ditt rymdskepp och som du fritt kan flyga över. På planeterna kan du upptäcka, utforska, lösa pussel och strida med de stygga uråldriga rymdskum som tänker ta över hela systemet. Det skepp du spelar med i spelet är en kombination av riktiga leksaker som du köper till spelet, i form av skeppskroppar, vingar, vapen och piloter. Plocka sönder och kombinera ditt skepp hur som helst medan du spelar, och resultatet dyker direkt upp på skärmen. Alla piloter, vingar och vapen har olika egenskaper och fördelar, så det gäller att plocka och pyssla för att sätta samman rätt kombination för den aktuella striden i det aktuella uppdraget.

Man kan tycka att Ubisoft är några år för sent ute med leksaker-som-du-köper-och-som-sedan-dyker-upp-i ditt-spel-trenden. Den drog med buller och bång genom spelvärlden för ett par år sedan. Å andra sidan har inte spelet några direkta konkurrenter i höst, och Nintendo säljer fortfarande amiibos i drivor.

Något av det mest intressanta och lovande med spelet är att två spelare kan spela tillsammans på delad skärm. Då spelet framför allt riktar sig till yngre spelare är det förstås viktigt att föräldrar och barn kan spela tillsammans. Tanken är även att när två vänner spelar tillsammans kan båda spelarna köpa olika skepp och piloter för att sedan byta och dela dessa med varandra hur som helst medan man spelar.

Det känns också bra att spelmakarna inte lagt allt krutet på spelets grafik. Det är inte så att spelet ser fult ut på något sätt, men man har även prioriterat andra saker, som hur livet i solsystemet fungerar och reagerar på hur du spelar. Varenda en av de uråldriga robotvarelserna, som är dina främsta fiender i spelet, lever sina egna liv med sina egna mål, oberoende på vad du hittar på. Om du lägger ner handkontrollen och sedan inte gör något alls kommer dina fiender att ha tagit över alla de sju planeterna till sist. Ser du till att bygga upp ett försvarssystem på en planet och sedan åker därifrån fortsätter försvarssystemet att försvara planeten även i din frånvaro, medan du drar runt på de andra planeterna. Det är oklart hur mycket av de här visionerna som är PR-snack och vad som fungerar i praktiken i spelet, men det låter onekligen mycket spännande.

Nintendo Switch-versionen av spelet ser extra intressant ut. Fox McCloud från Star Fox-spelen gör ett uppmärksammat inhopp. Till skillnad från många liknande gästspel i spelens värld passar hans medverkan utmärkt med upplägg och stil i Starlink: Battle for Atlas. Fox pilotleksak och klassiska skepp fungerar precis som alla de andra piloterna och skeppen i spelet. De går att plocka sönder och kombineras med de andra skeppen och piloterna hur som helst, så du kan sätta Fox i ett annat skepp om du vill, eller så kan båda spelarna spela med Fox samtidigt på delad skärm. Dessutom innehåller Switch-versionen ett par exklusiva uppdrag, där även Fox vänner dyker upp på ett hörn.

LÄS MER: Nintendo tjänar (tyvärr) inte på att charma oss fans på E3

Jag har aldrig spelat något av Star Fox-spelen, så det blev ingen nerdgasm för mig från vid just det avslöjandet, men av reaktionerna att döma har Fox medverkan öppnat mångas ögon för spelet. Är det något som Starlink: Battle for Atlas saknat är det hajp. När det avtäcktes vid förra årets E3 flög det nästan helt under radarn, och jag var en av få spelskribenter som skrev något positivt om det. I år har snacket mest handlat om Fox McCloud, men nu är spelarna i alla fall uppmärksamma på att spelet existerar.

För den som undrar hur man ska kombinera alla leksakerna med Switchens bärbarhet, så finns det en enkel och praktisk lösning på det. Varje leksak som man köper och registrerar i spelet låser även upp en digital variant. Så man kan spela hemma framför TV:n med leksakerna i högsta hugg och sedan ta med sig Switchen ut och fortfarande kunna välja alla piloter och vapen med ett enkelt knapptryck i spelet.

Det går dock inte att komma ifrån att tjusningen med spelet är just samspelet mellan gediget konstruerade och snygga leksaker och en öppen spelvärld att upptäcka och äventyra i precis som man vill. Även om spelet framför allt riktar sig till unga spelare, har spelskaparna satsat hårt på att spelet ska kunna tilltala spelare i alla åldrar. Till exempel är den öppna spelvärlden och ett djupt system av RPG-uppgraderingar ett sätt att locka erfarna gamers till spelet. 

LÄS MER OM E3 2018: En next generation-konferens i förklädnad från Microsoft

Att man även kan köpa alla delar till skeppen digitalt, utan att blanda in riktiga leksaker, känns mer girigt. Poängen med samlarleksakerna är dels spänningen och den fysiska upplevelsen av hur leksakerna man håller i handen kommer till liv på skärmen, dels att piloterna och skeppen även fungerar helt skilda från spelet. Det är viktigt att de är roliga att leka med, är snygga eller trevliga att ha på hyllan. Spelar man bara digitalt är plötsligt stora delar av spelet låst bakom en cynisk betalvägg.

Grundpaket kommer att kosta cirka 800 kronor. Då får du med själva spelet, en pilot, ett skepp och några vapen. Du kan sedan köpa till piloter och skepp för ungefär tvåhundra kronor styck. Tvåhundra är ju vad en amiibo kostar, men det är ingen hemlighet att det här spelet kan bli ett dyrt köp för en förälder. Det är fortfarande oklart hur många skepp och hur många piloter som kommer att finnas tillgängliga till premiären för spelet – blir det en succé släpps det naturligtvis ännu fler leksaker längre fram. Men ett komplett spel med samtliga piloter, skepp och vapen kommer att gå på tusentals kronor.

Mina förväntningar på Starlink: Battle for Atlas från förra årets E3 blev inte lägre efter årets show. Att utforska en öppen världsrymd på delad skärm med en vän är naturligtvis alltid lockande, och alla rapporter tyder på att såväl spelmekanik som leksaker är gediget konstruerade. Jag är i alla fall redo att rädda världsrymden i hös, eller åtminstone när hela kalaset kommer på rea.

Jag tror på Assassin’s Creed Odyssey

Assassin’s Creed-spelen har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det började med att jag spelade det första spelet jättetidigt eftersom jag fick med det när jag köpte min Xbox 360, jag hade således inget annat att spela. Svårt var det, vill jag minnas. Men till slut släppte nybörjartendenserna och jag plöjde igenom hela spelet trots min ringa ålder.

När sedan tvåan kom var jag förväntansfull. Jag åkte samma dag som det släpptes till Karlstad och köpte det på Siba. Dagen efter spelade jag nonstop från 07:00 på morgonen till klockan 23:00 på kvällen. Assassin’s Creed 2 hade låtit sina klor sjunka djupt in i mig. Det var när jag spelade igenom det som min kärlek för den långlivade lönnmördarserien tog fart. Sedan dess har jag spelat samtliga spel i serien (ja, även högst mediokra Unity).

Andra spelet i serien och en av de mest hyllade

När Origins utannonserades och vi fick mer detaljer om spelet blev jag fantastiskt förväntansfull samtidigt som jag nästan var säker på att det skullle bli hur bra som helst. Det blev det också. Jag älskade varenda minut av Origins och jag hade kommit 25 timmar in i Bayeks resa efter hämnd när min klump till fot råkade stänga av Xboxet och hela sparfilen försvann vipsåthelvete (saker i rummet kan ha kommit till skada efter upptäckten). Sedan dess har jag inte orkat spela om det. Men suget återvände samtidigt som vi fick se gameplay från spelet jag nu ska prata om: Assassin’s Creed Odyssey.

Visst, det är likt Origins, det är det, men om vi tänker på hur lika spelen har varit innan Origins tycker jag inte det gör någonting om vi får ett eller två till som liknar varandra. Så länge det finns tydliga förändringar rör det mig inte i ryggen.

MER ODYSSEY: Assassin’s Creed Odyssey – gameplay

Origins sniffade redan friskt på rollspelsgenren och var mer som The Witcher 3 än ett gammalt hederligt Assassin’s Creed. Vilket jag älskade, och som de lyckades med kanonbra även om sidouppdragen kan varit lite väl repetetiva av sig. Men det kändes aldrig riktigt som ett fullblodsrollspel, därför är jag glad över att Ubisoft verkar ha gjort det med Odyssey.

Enligt mig är dialogval nästan ett måste i rollspel, just på grund av att man skall kunna rollspela med sin karaktär. Välja om man vill vara vardagshjälten eller om man vill gå för den mer douchiga karaktären (jag brukar alltid gå för sistnämnde men sluta på förstnämnda på grund av dåligt samvete). Utöver att ge spelet mer rollspelande tycker jag även det bidrar till bättre inlevelse som är ack så viktigt i ett rollspel enligt mig. Man ska vilja sjunka in i världen och insupa varje liten dialog, hur meningslös den än må vara. Det är det, som i min mening, lite definierar rollspel (bland annat, såklart).

Här kan du se dialogvalen, något som är helt nytt i Assassin´s Creed-följetongen

Oftast i Assassin’s Creed har vi bara fått se en protagonist, som oftast är manlig (om man bortser från Syndicate). Därför tycker jag det är fantastiskt kul att vi kommer få valet mellan två protagonister, en kvinnlig (Kassandra) och en manlig (Alexios). Det ger lite nödvändig jämställdhet som jag vet många kvinnor (och män) längtat efter i spel. Något som jag förstår helt, eftersom man alltid relaterar bättre till en karaktär om den delar ditt kön (i alla fall enligt mig).

MER FRÅN E3: Nintendo tjänar (tyvärr) inte på att charma oss fans på E3

Det som oroar mig något är dock kartan vi kommer få spela som dessa karaktärer i. Det ryktas att kartan är dubbelt så stor som Origins, och den var enorm. Visst lyckades Ubisoft med att inte få världen att kännas tom, men det var till priset av alldeles för repetetiva sidouppdrag. Därför hade jag gärna sett en lika stor, eller till och med lite mindre karta än Origins för att fylla den med kvalitativt innehåll.

De två väljbara karaktärerna i Odyssey

Assassin’s Creed har varit synonymt med lönnmördarhuvor och smyg, men det känns som det vände i och med Origins och kommer vända ännu mer när Odyssey når spelhyllorna. Jag har kikat en hel del gameplay inför denna text, och hade jag inte vetat att det hade varit ett Assassin’s Creed hade det lika gärna kunna varit en ny IP. Något jag tycker är bra. Bort med de tråkiga, gamla och dammiga lönnmördarhuvor och in med lite spartahjälmar! Huvor förekommer garanterat i spelet, men att det inte är fullt fokus på dem glädjer mig. Tänk bara hur mäktigt det kommer vara när vi kommer där med våran guldskimrande spartautrustning med röd tuppkamm på hjälmen när vi skall leva ut vår inre 300-dröm i Odysseys gigantsiska slag.

Det jag egentligen vill ha sagt är att det gör inget om det är lite för likt Origins, kolla bara, Odyssey bjuder oss på flertalet förändringar ändå och Ubisoft har mitt fulla förtroende för att kunna leverera ett massivt, välgjort Assassin’s Creed i oktober.

Den stora E3-podden 2018 – avsnitt 1

När det är E3-tider är det också podcast-tider! Därför doppar Player 1 för första gången sen vi öppnade tårna i podcast-inspelning för att utförligt kunna tänka och tycka till om årets E3-mässa. Välkomna till den stora E3-podden! Alexander och veckans gästskribent Samuel satte sig ner en hel dag för att tala om händelserna och framförallt spelen vi såg under E3 2018.

Detta är första delen av en fyra program lång podcast-serie där varje avsnitt är en lättsmält timme av spelprat där de två går igenom samtliga presskonferenser och spelen däri. Vi trodde vi skulle hinna med fler ämnen i premiäravsnittet men i detta avsnitt ligger allt fokus på Microsofts presskonferens eftersom de hade så jäkla mycket att visa upp.

MER OM E3: 2018 var året då PC Gaming Show fann formen

Vi pratar utförligt om framtiden för Halo, Gears och Forza och lägger även krut på de studioinköp Microsoft avslöjade under veckan. Utöver detta diskuteras den uppsjö spel som presenterades under Xbox-presentationen.

Musiken vi använder till vårt intro är från artisten TheFatRat.

Eftersom Player 1 för stunden inte har ett existerande podcast-konto på iTunes går det inte att finna showen där. Till vidare får ni lyssna här eller använda denna länk för att ladda hem en MP3-version av programmet.

Nintendo tjänar (tyvärr) inte på att charma oss fans på E3

Trådar på Reddit, Twitter och diverse forum debatterar just nu ovanstående fråga varv på varv på varv. Svaret är i dag ännu enklare att ge än det var 2013, när jag skrev ungefär den här texten första gången samtidigt som Nintendo å sin sida för första gången inte körde en klassisk livesänd presskonferens utan spelade in en Nintendo Direct:

De har inget att tjäna på att bomba oss med överraskande nyheter. Tyvärr.

Strategin Nintendo kört med tre E3 i rad – att fokusera på ett enda spel och verkligen hamra hem budskapet om det – fungerar mycket bättre än att lägga alla kort på bordet för att nördar som jag och du ska bli nöjda.

Vi kan tycka att det är tråkigt, men Nintendo är smarta. Som så många andra varumärken vet de att det är svårare och svårare att nå igenom det sorl som ständigt råder på internet. E3-veckan gör det inte precis lättare för ett spel att få uppmärksamhet; många utannonseringar sker och glöms bort. Å andra sidan: För den som bryter igenom bruset och fångar rubrikerna finns potentialen att nå en större publik än någonsin. E3-trailern för CD Projekt Reds Cyberpunk 2077 har till exempel hittills håvat in knappa 11 miljoner visningar och 256 000 tummar upp. Så de ger oss några små utannonseringar som ändå bara charmar nischpubliken samt satsar tungt på att Smash Ultimate ska nå igenom det där bruset.

Nintendo

Internet vs. verkligheten
I de nördiga kretsar där du och jag hänger sprids fort narrativ som inte riktigt matchar verkligheten. Vi kan titta på Nintendos line-up för resten av det här året och säga att det ser öde ut. Var är Animal Crossing? Var är Pikmin 4 som sägs vara klart? Vad fasiken håller Retro Studios på med? Och varför fick vi inte se Metroid Prime 4? Och så vidare.

Vi kan också gnälla över att Fornite inte räknas som ett avslöjande eftersom utannonseringen läckte några dagar innan. Tråkigt, men för Nintendo som just fått marknadens hetaste spel på sin plattform är det bara att skratta hela vägen till banken. När sedan 2 miljoner Switch-användare laddar ned spelet inom de första dygnen, så ja … verkligheten har talat.

I den verkligheten säljer Switch fortsatt mycket stabilt. Gamestop rapporterade i veckan i samband med deras senaste finansiella rapport att de ser en stadig efterfrågan på Switch och att gamla titlar som Zelda: Breath of the Wild säljer kontinuerligt. Tittar vi på senaste statistiken från Japan var Splatoon 2 (11 månader gammalt) det tredje bäst säljande spelet i landet förra veckan; Mario Kart 8 Deluxe (14 månader gammalt och en portning av ett flera år gammalt spel) var det sjätte bäst säljande. Super Mario Odyssey, Zelda och Kirby tuffar på även de, där Zelda nyligen nådde över 1 miljon sålda exemplar – bästa siffran för ett Zelda på år och dar. Och från Frankrike rapporterades i dag att Switch säljer i stora volymer och att spelförsäljningen i år är högre än förra året.

Med den grymt stabila grunden går Nintendo mot ett andra halvår som innehåller ett nytt Pokémon och ett nytt Smash Bros. Så nej, de behöver inte utannonsera mer än vad de gjorde på E3. De hade inte behövt göra någonting mer än att visa Smash, faktiskt.

Microsoft var i en helt annan position inför E3, jämförelsevis. Deras line-up av exklusiva spel har sett så tunn ut att folk elakt spekulerat om de tänker överge Xbox One och kanske på sikt hela konsolindustrin. Ingen trodde nog det på allvar, men att tankarna ens luftas tvingade Phil Spencer och hans Xbox-team att sätta ned foten – rejält (vilket jag tycker att de gjorde och skrev om här).

Är det tråkigt att Nintendo har råd att vara så defensiva? Japp, sjukt mycket så för oss fans som ser E3 som nästa helgdag som borde bli röd i kalendern och laddar upp inför presskonferenserna i väntan på att bomber ska droppas. Jag minns utannonseringen av Twilight Princess på E3 2004 och nostalgikern i mig längtar alltid efter att någon av presskonferenserna ska leverera ett sådant ögonblick.

Å andra sidan innebär Nintendos strategi att vi får små utannonseringar här och var under året; jag utesluter inte att de har någon halvstor förstapartstitel innanför västen redo för hösten som de kommer att utannonsera i en Nintendo Direct i augusti eller september. Till Nintendo Everything säger Nintendo of America-bossen Reggie Fils-Aime att Nintendo har mycket mer att visa “under de kommande veckorna och månaderna”.

Sony testade ett lite annorlunda upplägg på sin presskonferens i år, troligen baserat på samma analys som Nintendo har gjort i några år. De byggde sin (mycket märkliga) presskonferens runt fyra huvudsakliga PS4-titlar och strösslade in lite tilltugg däremellan. Jag hoppas att de putsar på själva formatet till nästa år, men just fokuset på färre titlar tror jag kommer att återkomma.

Så: Låt oss spekulera!
Jag tror jag hamrat hem poängen, så låt oss kasta den vuxna, affärsmässiga kostymen åt sidan en stund och ta på de färgglada spekulationshattarna. Mitt tips är:

– Ryktet om att Star Fox: Grand Prix är under utveckling hos Retro Studios stämmer och spelet släpps i höst i samband med eller strax efter att Nintendos betaltjänst för online lanseras. En Nintendo Direct om onlinetjänsten + Star Fox kommer i juli eller augusti.

– Pikmin 4 är närmre än vi tror, utannonseras till hösten och släpps i januari eller februari nästa år.

– Nästa år förvandlar Nintendo sin E3-monter till den planet Metroid Prime 4 utspelar sig på och har det som sitt fokusspel.

Vad tror du att Nintendo sitter inne på för överraskningar? Är du besviken på det upplägg Nintendo funnit för E3 eller räcker det med nyheter under veckan ändå?

/Skrivet av Samuel Stenberg

2018 var året då PC Gaming Show fann formen

Älska eller hata dem, men det går inte riktigt att neka till det faktum att presskonferenserna alltid varit det mest intressanta eller spännande att följa under E3. Inget skapar mer känslor än dessa shower. De största plattformshållarna har enligt tradition alltid haft en given plats på mässan men På senare år har de fått sällskap av mindre och större utgivare som Bethesda, Konami, Square Enix och Devolver Digital.

Det fanns dock alltid någon som stod utanför och det var PC-spelarna. Detta var något som publikationen PC Gamer ville ändra på så de tog uppgiften i egna händer och skapade PC Gaming Show i 2015 för att ge datorn en plats att hävda sig även om det alltid varit i skuggan av konsoltitanerna.

LÄS MER OM E3: Sony chockade mig med Resident Evil 2 Remake

PC har ett problem på E3. Det är inte så att plattformen i sig lider brist på intressant och häftigt innehåll. Problematiken härstammar från något så enkelt som att ingen äger hårdvaruplattformen och rätten att hantera licenser på samma sätt som till exempel Sony äger Playstation och därmed har ett investerat intresse i att hårdvaran och mjukvaran möter framgång. När det kommer till PC är det på gränsen att var och en får klara sig själv. Därför är det bra att PC Gamer valde att axla rollen som språkrör för PC-spel.

Det har dock inte varit utan växtvärk och barnsjukdomar. Många uttråkade suckar av ointresse har dragits genom åren. Detta har varit en E3-show som behövt några år på sig att växa i sin roll som representant för PC-spel under E3. I sin grund gör PC Gamer exakt samma sak som de alltid gör. De gör ett urval om vilka spel de vill visa upp men eftersom de inte erbjuder samma lyster som att visa upp sitt spel på någon av de stora konferenserna har de haft väldigt svårt att övertyga utgivare och utvecklare att delta i deras show. Sen skall vi absolut inte blunda för att många av spelen som visas rentav sponsrar programmet. Men skall jag vara ärlig tycker jag PC Gamer lyckats dölja detta faktum mer och mer. Det är inte lika uppenbart att något är en ren reklam-spot som på t.ex. Video Game Awards. Och vem försöker vi egentligen lura? Allt på E3 är en enda lång reklamkavalkad.

LÄS MER OM E3: Ghost of Tsushimas lövverk och grönska tog mig med storm

Nu är alltså PC Gaming Show inne på sitt fjärde år och detta är första gången som jag kände mig genuint nöjd efter streamen var över. De två första åren var nämligen horribla. Programmet hade ett allvarligt problem med sitt tempo. Intervju- och talkshow-formatet har bestått genom åren men förr var dessa intervjuer för tok för långa. Man tappade mycket ånga när man satt ner i en kvart och pratar om samma spel eller datorhårdvara. PC Gaming Show brukade vara en ruskigt seg soppa. Det släppte försiktigt förra året och framförallt började man presentera ett större utbud av spel, något som började nå en riktigt respektabel mängd i år.

Jag har sett på samtliga shower av ren nyfikenhet men det har inte varit en direkt angenäm upplevelse, fram tills i år. I 2018 fann programmet en fin balans mellan spelmängd, sköna programledare, roande komik och framförallt ett betydligt mer raskt tempo. Inget spel gavs mer än några minuters prattid, vilket kändes precis lagom. Absolut viktigast var dock att årets utbud inte bara var kvantitativt bättre utan också kvalitativt. PC Gaming Show presenterade med enkelhet några av de mest spännande titlarna jag sett under årets E3. 

Oculus Rift-titeln Stormland från Insomniac är ett ambitiöst VR-försök, Sables belgiska serieuttryck väckte nyfikenhet och pixelhärligheter som Overwhelm och i synnerhet Noita bjöd på en low-fi-look med mycket stil samt imponerande pixelfysik. Den som ville ha något mer lättsamt charmades av Two Points Hospital och Ooblets, för att inte tala om en av årets höjdpunkter för mig – hajäventyret Maneater som starkt påminner mig om Jaws-spelet på Playstation 2. 

Sökte man spännande äventyr kändes både The Forgotten City och The Sinking City som tänkbara alternativ. Kickstarter-evighetsprojektet och grafiska kraftpaket Star Citizen gjorde besök medan svenska Coffee Stain Studios presenterade ambitiösa Satisfactory, ett Factorio-inspirerat spel sett ur förstaperson. Sen får vi inte glömma det lustiga att två spel var noiraktiga spel med taxichaufförer i huvudrollen och att vi bjöd på hela tre Battle Royal-spel där Explosm-relaterade Rapture Rejects såg mest unikt ut.

Det fanns som sagt ingen som helst brist på spännande spel under detta års PC Gaming Show. Det känns som PC Gamer hittat formen nu. De har fått medvind och nästa år sätter jag mig med glädje för att följa deras program. Det kan såklart inte jämföras med de tre stora utgivarna men vad gäller ren flärd och produktion men så länge man tar programmet för vad det är, är det svårt att inte komma iväg från det nöjd, belåten och sugen på kommande PC-spel. Och då har väl ändå programmet uppnått sitt tilltänkta syfte?

Reflektioner från årets E3

Årets E3 en av de mest splittrade på flera år. De stora företagens presentationer pendlade mellan insiktsfulla och spännande (Microsoft) till förvirrade och meningslösa (Square Enix). Det visades trailers som var imponerande, våldsamma, genrebrytande, platta, innovativa och fullkomligt magiska.

Framför allt verkar alla vi som såg spektaklet från de hundratals streams som sändes från E3 vara delade i vad som var bäst. Det fanns ingen självklar “vinnare” som det ofta gjort tidigare år (om man nu kan hävda att någon vinner på ett reklamjippo förklätt till branschtillställning).

Men som någon som bevakar spelbranschen fanns det en hel del intressanta reflektioner att hämta från evenemanget, här är några av dem:

Red Dead Redemption 2:s skugga

Om det var något spel som kom att definiera årets E3 mer än något annat så var det Red Dead Redemption 2 – och inget av spelet visades ens under mässan. Istället var det svallvågorna av dess releasedatum 26 oktober i år som märktes överallt.

Ingen vill tävla mot Rockstars västern-epos så alla spel har fått releasedatum antingen senare under vintern eller ännu hellre i februari och mars nästa år. Då får de fortfarande ett släpp innan alla företagens årsbokslut för 2017 (sista mars) men slipper hantera den populärkulturella bomb som Red Dead Redemption 2 kommer vara.

LÄS MER: Vår E3-hubb med alla texter och trailers

The Division 2 kommer 15 mars, Crackdown 3 och Trials Rising i februari. 22 februari kommer bli ett tungviktarfajt utan nåde med releaser av Anthem, Metro: Exodus och Days Gone – alla tre är stora och efterlängtade titlar. Sannolikt kommer några titlar få flytta på sig. Verkar inte osannolikt att Anthem puttas några veckor framåt till exempel. Men våren 2019 kommer bli galen.

Östeuropa is back

Av de titlar jag fann mest intressanta kom många av dem från östeuropa. Framför allt Polen har alltid varit grymma på att göra TV-spel, och årets E3 bjöd på både CD Projekt Reds Cyberpunk 2077 och den efterlängtade uppföljaren till Dying Light från Techland. Några journalister har redan fått se gameplay av Cyberpunk 2077 och meddelat att det ser toppen ut, och personligen blev jag oerhört imponerad över vad Techland gör med Dying Light 2. Får även inte glömma ukrainska 4A Games kommande Metro Exodus som äntligen verkar få den uppmärksamhet som spelserien alltid förtjänat.

Spelen som saknades

Förutom Red Dead Redemption 2 som jag hade förväntat mig skulle få lite tid på Sonys presentation var det några andra titlar som förvånade mig att de inte syntes till. Borderlands 3 har varit i utveckling ett bra tag nu och jag hade i alla fall hoppats på en liten teaser. Kanske har de inte kommit så långt i utvecklingen som jag trott. Också förvånande är att Ubisoft inte visade någonting från Watch Dogs 3. De verkar annars vara bra på att avsluta sina presentationer med något helt nytt, men i år var första gången på länge vi inte fick se något som vi inte sett förut. Och vad händer egentligen med Final Fantasy VII-remaken?

Battle Royale-smittan var kraftigt överdriven

Inför E3 spekulerades det vilt i vilka företag som skulle hoppa på Battle Royale-vågen, och visst fanns några nya deltagare (Battlefield V framför allt) men generellt tuffade spelbranschtåget på ungefär som vanligt. Battle Royale är speciellt eftersom det inte är lika mycket en genre i sig (som till exempel simulatorspel eller bygg- och sandlådespel som Minecraft) utan mer ett specifikt spelläge. Jag tror att de flesta utvecklare inser att ett sådant spelläge faktiskt måste passa deras specifika spel och inte bara slängas in och hoppas på det bästa. Dessutom: Fortnite finns nu på Nintendo Switch.

Microsoft tog luften från alla andra

Xbox var på ordentligt revanschhumör och ville smocka till alla rejält med allt de kom åt. Och de lyckades faktiskt ganska bra. Jag skrev en längre text om deras presentation här, men det jag inte skrev med där var hur deras presentation verkade suga luften ur alla andras. Både Bethesda, Square Enix och Ubisoft led av att deras titlar redan hade visats i någon form på Microsofts presentation. Värst var det för Square Enix som mest ringde in deras halvtimmeslånga presentation med i princip samma trailers som på Xbox-presentationen. Det tillsammans med avslöjandet att Microsoft har fem nya spelstudios under sig är kanske det tydligaste tecknet på hur mycket Xbox försöker komma ikapp Playstation.

SÅ MYCKET SUPER SMASH BROS ULTIMATE

Förutom redan nämnda Square Enix höll Nintendo i den sämsta E3-presentation, med en helt omotiverad och alldeles för lång insyn i Super Smash Bros Ultimate. Här fick vi minsann veta på vilket sätt Wii Trainers ansiktsuttryck ändrats och att Link kommer i tre olika versioner. En helt orimlig mängd av Nintendos annars föredömligt korta presentation ägnades åt varenda liten detalj av Super Smash Bros Ultimate. Det hade räckt med “alla karaktärer är med” och en minut lång supertrailer.

Meningslösa teasers till storspelen är tillbaka

För några år sedan började många av företagen på E3 med en ny trend: att inte visa superkorta teasers av spel som är flera år från release. Istället ville man imponera med att släppa spelen så fort som möjligt efter utannonsering, som med Fallout 4 som kom ut bara ett halvår efter att det hade avtäckts. Den tiden verkar vara förbi när till och med Bethesda, den som annars varit bäst på att hålla sina titlar under utveckling, avslöjade både det helt nya Starfield och The Elder Scrolls 6. Båda med typiskt vaga och korta teasers som egentligen inte sa någonting. Det var ändå tillräckligt för att få människor över hela världen att gråta av lycka över löftet att få återvända till Tamriel.

LÄS MER: Ghost of Tsushimas lövverk och grönska tog mig med storm

Att dra ner på hemlighetsmakeriet överlag i spelbranschen är i grunden något positivt, jobbar man på ett spel så kan man väl lika gärna berätta det, men då föredrar jag det avslappnade sätt som EA Play gjorde det på där Respawn Entertainments chef bara rakt upp och ner berättade att de jobbar på ett Star Wars-spel som heter Fallen Jedi Order. Visa något när du faktiskt har något att visa istället!

Det var ett övermäktigt E3 i år. Till och med dagarna efter alla presentationer känner jag mig mätt på speltrailers och utannonseringar. Jag har redan glömt hälften av det som fångat min uppmärksamhet. Samtidigt är jag imponerad över den bredd som finns. Både bland teman i de stora AAA-titlarna och i spelmekanik bland mindre indie-titlar. Dessutom verkar spelföretagen, med några få uppenbara undantag, vara bekväma i vad de kan åstadkomma den här konsolgenerationen. Jag känner mig förhoppningsfull inför framtiden och de titlar vi kommer få spela det kommande året.

Veckans spelmelodi: Super Smash Bros. Ultimate – Main Theme

Om ni trodde att Veckans spelmelodi tog paus eftersom det var E3 trodde ni fel. Jag har nämligen under veckan med mina öron letat efter ett musikstycke från årets E3-skörd som jag kunde presentera i artikelserien. “Någon ny bra spelmelodi måste jag väl ändå kunna hitta under veckan” tänkte jag. Det skulle visa sig att nyannonserade Super Smash Bros. Ultimate var precis vad jag sökte.

Jag har nynnat på den här melodin hela dagen och det är ett ganska bra tecken på att något har melodiösa kvaliteter. Sen kanske det inte är så märkligt att den fastnade då vi under Nintendos presentation då våra öron angreps av stycket i säkert upp emot 20 minuter när Sakurai bombade oss med information medan låten i bakgrunden genomförde komplett hjärntvätt.

Jag är lite fascinerad av Super Smash Bros-teman. För den oinsatte kan det uppfattas som att Smash-serien har ett återkommande tema. Det är inte omöjligt att tro detta för deras sätt att framföras och deras övergripande ton är oftast likartad. Men vi som vet bättre vet att varje nytt spel i serien ackompanjeras av ett nytt pampigt titelspår. Jag gillar hur man lyckats bygga någon form av tonmässig regel hur temat skall låta så saker känns lika nytt som bekant.

Årets tema har komponerats i huvudsak av Hideki Sakamoto. Han jobbar på den japanska musikstudion Noisycroak som fokuserar sig på spelmusik. I hans portfolio finner vi Yakuza-serien, Echochrome och Castlevania Judgement. Han var faktiskt även delaktig i soundtracket för Super Smash Bros. på Wii U och 3DS där han gjorde en rad olika arrangemang. Nu fick han alltså äran att stå för det senaste spelets huvudtema och hans slutprodukt är riktigt imponerande.

FÖRRA VECKANS SPELMELODI:  Bastion – Setting Sail, Coming Home

Det är svårt att avgöra hur bra ett musikstycke är och framförallt är det svårt att avgöra om det har en sån där legendarisk kvalitet som gör det oförglömligt och kan sälla sig till de riktigt stora musikaliska legenderna. Många är fans av det gamla temat från Smash Bros. Melee men personligen är jag svag för Wii U-versionen. Dagens melodi känns dock som det enkelt kan klättra upp i toppen.

Det är något briljant med hur allt kickar igång. Det är omedelbart fanfariskt och pompöst. Orkestern kommer brölande med full styrka på direkten. Framförallt är det en melodiös slinga som är svår att slita ur hjärnbarken. Saker lugnar sen ner sig med lite hastigt marscherande trummor, blåsinstrument som följs av stråkar. Ett lugnt parti med trianglar och efterföljande stegringar växlar sen in i huvudslingan på nytt. 

Det är en pumpande och peppade låt som aldrig riktigt släpper greppet. Allt når kulmen när en kör får gå ut på scen och klämma i så de spricker och avsluta härligheten med en rejält crescendo. Det är inte svårt att se hur introt i Super Smash Bros. Ultimate kommer bli ett häftigt sådant som tveklöst kommer slå knockout på dina öron i december.

UPPDATERING: Det är inte varje dag som jag känner mig tvingad att uppdatera en Veckans spelmelodi men i samband med Nintendos Super Smash Direct från den första november 2018 uppenbarade det sig att det nu finns ännu ett musikaliskt lager i låten, nämligen sång. Här talar vi inte körsång utan solosång, och det fick mina arm- och nackhår att stå högt när kvinnans stämma berättade om förlust och hopp. Därmed förtjänar det omnämnande här och en artikeluppdatering där ni nu kan hitta ännu en video nedanför med denna versionen av låten.

Vad tycker u? Vilken version av melodin föredrar du?

Här har ni originalversionen av huvudtemat.

Och här är den överraskande versionen från gårdagens Nintendo Direct med solosång.