Mosaic är ett norskt spel från samma gäng som skapade ”Among the Sleep” – ett skräckspel där du upplever världen från en tvåårings perspektiv. Denna gången utspelar sig det hela i en dystopisk framtidsvärld där vi får följa en deprimerad pendlare som helt tycks ha tappat livsgnistan. Varje dag är en kopia av den andra, där varje ritual från tandborstning till att rätta till samma gamla svarta slips måste utföras till varje pris. Det enda som sticker ut är högen av obetalda räkningar på köksbordet som ständigt ökar i mängd.
Allt tyder på en människa som känner sig fast i ett hjulspår som aldrig ändrar riktning, där du som individ inte är mer än en kugge i ett industriellt kooperativ av själlösa slavar. Ditt värde avspeglas endast mot huruvida du kommer i tid till jobbet och kan leverera din dagliga kvot.
Mosaic känns på många sätt mer som en filosofisk resa än som ett regelrätt spel. Ens valmöjligheter är väldigt begränsade och spelmomenten mer till för att poängtera och förstärka känslan av det du ser och hör. Samma sak gäller det grafiska uttrycket – där allt illustreras i skarpa polygonfattiga former med blekgrå färgtoner ackompanjerat av dystra musikaliska strofer.
Ditt jobb illustreras av ett enkelt spel där du ska fördela och leda resurser i form av prickar genom olika noder till en huvudcentral. Allt är medvetet monotont för att ytterligare förstärka känslan som uppstår när saker och ting plötsligt inte följer sitt vanliga mönster och hela ens värld rubbas.
Denna rubbning börjar med att en talande guldfisk i glimrande brandgula färger dyker upp i ditt handfat och frågar om det inte är dags att ändra på saker. Där och då förändras plötsligt allt och du påbörjar en resa som lika mycket utspelar sig i huvudpersons inre som i världen runtomkring honom.
Med små medel lyckas den cirka 30 minuter långa demon måla upp en intressant kuliss för resten av spelet. Där främst den utsökt stilistiska grafiken träffar mitt i prick, med sina svala toner där andra mer bjärta färger känns som små emotionella explosioner när de dyker upp och bryter det dystra grå färgtemat. Nästan varje bildruta från Mosaic skulle kunna ramas in och hängas upp på vägen – så vacker är grafiken.
Men även om spelet är vackert och stämningsfullt en halvtimme in i historian betyder det inte att slutresultatet håller måttet. Men det är en stark början som ger en lust efter mer Mosaic.
Spelaren tar kontroll över karaktären Fliss som tillsammans med den nyligen bekanta Brad blir fösta genom skeppets källarutrymmen av deras tillfångatagare Danny. Fliss har på vägen möjlighet att stanna upp och undersöka olika föremål i omgivningen. Allteftersom de går längre ner i skeppet blir Danny mer och mer nojig och springer plötsligt iväg i panik. Brad och Fliss fortsätter själva vidare längsmed skeppets dunkla korridorer. Ibland får Fliss möjlighet att välja vilka vägar de ska ta vidare ner i skeppet, samt hur hon ska agera gentemot Brad, som verkar bete sig alltmer underligt.
Så jag beger mig ut i den dunkla, nedgångna byggnad jag placerats i. Lamporna blinkar sporadiskt och rören läcker där jag ser mig omkring och försöker orientera mig. Mycket snart är jag beredd att skita knäck när jag introduceras för spelets kanonmat: zombier. De dyker helt plötsligt bara upp, springande mot mig genom den korridor jag befinner mig i. Jag samlar mig och tar mig vidare genom byggnaden.
Sammanfattningsvis är 2084 i nuläget på sin höjd mediokert. Förvisso är det ännu inte ett färdigt spel men jag tror inte heller att jag kommer att återvända till det längre fram. De gubbsjuka mellansekvenserna lämnar en dålig smak i munnen, och de huvudsakliga spelmomenten ger mig inte tillräcklig mersmak för att jag ska vilja testa mina färdigheter i det endless-läge jag låser upp genom att spela klart storyn. Så har du en timme över skulle jag varmt rekommendera dig att dammsuga eller städa på toaletten – för du kommer få ut mycket mer av det än av 2084.
Mutant Year Zero: Road to Eden handlar om Bormin och Dux, två så kallade stalkers, en form av äventyrare vars uppdrag är att samla in användbart gods från tiden före allt gick åt skogen. Duon är mutanter och har en del unika förmågor, det mest påfallande är dock att Dux är en anka-människa medans Bormin är en vildsvins-människa. Det ger dem en unik och i mina ögon väldigt cool look.
Alla områden har rikligt med saker att upptäcka och det lönar sig alltid att ta omvägar och leta igenom omgivningarna. Det mesta du hittar är scrap som också råkar vara spelets valuta och används när du ska köpa utrustning. Med lite tur kan du också hitta kistor med schyssta vapen eller värdefulla klenoder från en svunnen tid.
Efter en lyckad strid tjänar du poäng som kan låsa upp mer hälsa eller mutationer av olika slag. Strategiska möjligheter är A och O för den här typen av spel, så fler vapen och färdigheter är viktigt för att hålla kvar intresset för spelet. De som finns i den förhandstitts-betan som jag och övrig press fått spela känns genomtänkta om än inte ymniga. Samma sak gäller vapen, men det är som sagt bara en liten del av spelet jag fått lira.
Det lilla jag sett och hört av storyn bådar gott, med en hel del snygga mellansekvenser i en slags skissad stil och intressanta karaktärer. Den vackra grafiken drivet av Unreal Engine 4 målar upp vackra men farliga skogar, fyllda med vrak och övergivna hus som verkligen inbjuder till att utforskas. Allt flyter på fint och funkar lika bra med en gamepad som med mus och tangentbord.