Kategoriarkiv: Recensioner

Zarvot

När jag sätter mig ner för att spela något där stora delar av karaktärsensemblen består av olikfärgade kuber infaller naturligtvis en del förutfattade meningar. Trots att Zarvot från snowhydra games är en rolig, charmig och visuellt imponerande affär hade jag inte förväntat mig någon betydande handling. Men mitt ibland intensiva strider och påhittiga plattform-sektioner finner vi en känslosam historia om vänskap och psykiskt ohälsa, listigt förklädd i en svid av kubrelaterad humor.

LÄS FLER RECENSIONER: WWE 2K19

Zarvot erbjuder flera sätt att uppleva dess handgjorda kub-action. Mest iögonfallande är spelets handlingsläge, där du ger dig ut i den vackra världen för att samla kompenenter till en födelsedagspresent till din kompis. Det är här spelet faller mina handlingstunga preferenser i smaken, även om flera olika flerspelarlägen också bjuder på god variation och fantasi. Här ges du möjligheten att uppleva striderna från Zarvot i flera olika skepnader tillsammans med vänner. Men vi börjar med en titt på spelets handlingsläge.

Det råder ingen brist på charmiga interaktioner under mitt kubäventyr.

Det finns spel som försöker få oss glömma bort att vi faktiskt spelar ett spel, genom en varierande uppdragsstruktur eller realistiska interaktioner med karaktärer. Zarvot slänger ut allt det genom fönstret. Ibland bryts fjärde väggen genom kommentarer på boss-stridernas konstanta återkommande. Ibland driver till och med spelet med klassiska inslag i speldesign, som att karaktär A håller fiender borta medan karaktär B hackar en dator. Detta kombinerat med den gulliga humorn och den känslomässiga övergripande handlingen leder till en härlig kontrast i spelets ton.

I spelets handlingsläge blandas härligt arkadiga strider med varierande plattform-bitar tillsammans med en oväntat känslomässig berättelse om vänskap. Rent spelmässigt bjuds vi på ett tillfredsställande upplägg om än något repetitivt efter en tid. Spelets komponenter bjuder på en fantasifull variation även om det återkommande mönstret blir tydligt väldigt tidigt. Efter en stund kände jag att det var spelets handling hellre än själva spelandet som fick mig att fortsätta avancera genom banorna. Det är även värt att poängtera hur oerhört vackert Zarvot är. Spelet blandar en härligt arkadig stil med realistiska inslag. Inte minst i form av ljussättning och vädereffekter.

En ljussättning som får det att börja vattnas i munnen.

Det är även imponerande hur naturligt det känns att slåss mot olika typer av robotar när du bara är påväg till affären för att köpa en gummianka. Fiender kan dyka upp när som helst, men tack vare spelets lättsamma och självmedvetna ton känns det nästan alltid som ett trovärdigt inslag. Det är en imponerande bedrift när spelets boss-strider utgörs av bland annat bananer, mjölkpaket och färgkritor. I en realistisk värld är det helt absurt, men här känns det bara underbart konstigt.

LÄS FLER RECENSIONER: Achtung! Cthulhu Tactics

Utöver handlingsläget bjuds vi på en härlig blandning spellägen för den enskilde eller för upp till fyra personer. Spelets arkadläge låter dig besegra gradvis svårare vågor av fiender i flera av spelets miljöer. Det är ett något enformigt och välbekant koncept, men likväl ett trevligt tillägg för den som vill finslipa sina färdigheter. Upplevelsen förhöjs något av de urläckra banorna som hämtats från spelets handlingsläge.

Intensiva och ursnygga strider är alltid bara ett knapptryck bort.

Zarvot är minst lika underhållande tillsammans med vänner som på egen hand. Spelets flerspelarläge bjuder på klassiska spelregler såsom en vanlig lagbaserad dödsmatch blandat med mer progressiva spelregler. Det är dock svårt att hoppa direkt in i ditt flerspelaräventyr då de olika spellägena låses upp genom att utforska banorna under berättelsens gång. Jag såg dock inget problem med att behöva spela igenom handlingen innan jag på allvar kunde börja utmana mina kubkompisar, även om många andra säkerligen kan finna det något mödosamt.

Zarvot är en härlig bedrift och något skaparna snowhydra games bör vara stolta över. Du kommer för de snygga miljöerna och den charmiga berättelsen men stannar för det fantasifulla flerspelarläget. Zarvot är ett spel om kuber, med alla härligheter och konstigheter det medför. Och även om handlingsläget upplevs något enformigt är det en mindre kritik mot ett spel jag skulle rekommendera till de allra flesta.

Betyg: 8/10

Achtung! Cthulhu Tactics

Det är sällan jag blir så besviken på ett spel som jag blev på Achtung! Cthulhu Tactics. Som fan av strategispel och skräck kändes detta som en ”match made in heaven” på pappret. XCOM möter Cthulhu är känslan jag fick av trailers och i intervjuer med utvecklarna. I realiteten är det nästan en bedrift att inte lyckas göra mer av ett så spännande koncept. Redan i introt börjar jag ana oråd när prologen är gjord av stillbilder från andra världskriget och lite blyertsteckningar. Visserligen ramas det in av en berättarröst, men någon spänning skapar det inte direkt.

Efter några sekunders laddning målas ett stycke skog upp framför mina ögon och de två första av totalt fyra hjältar dyker upp på skärmen från det i strategispel klassiska fågelperspektivet. En skylt berättar att jag ska hitta resten av de som ska bli min trupp framöver. All förflyttning utanför strid sker i grupp, vilket tar bort möjligheten att skapa bakhåll eller skicka någon att spana. En eventuell karta lyser med sin frånvaro men behövs ändå inte, för även om området verkar öppet och redo att undersökas är det bara en illusion. Främst då där inte finnas något att se eller hitta, men också då allt är avgränsat och egentligen bara är en snitslad bana mot nästa strid.

LÄS OM ETT BÄTTRE SPEL: Forza Horizon 4

Efter någon minut av ”fritt” vandrande är det dags för strid, vilket signalernas av lite ”Cthulhu-viskande” och en skylt. Fienderna är i början lite olika varianter av tyska Nattvargar – en form av ockulta SS-soldater men vilken typ vet du inte då de döljs av ett litet grått gasmoln, samma typ som döljer en stor del av den omgivande terrängen. Först när du fått syn på eller träffat en fiende avslöjas det vilken slags soldat det är.

Striderna bygger på aktionspoäng, där man börjar med 12 stycken. Allt du gör kostar poäng, så efter en lång förflyttning kan det mycket väl vara slut på det roliga för den omgången. Allt är turbaserat och varje sida gör samtliga drag under sin omgång. Det som är lite nytt är att man alltid väljer var ens enhet ska titta när de avslutat sin manöver. Fyller nästan enbart en funktion för att man ska upptäcka fiender så snabbt som möjligt.

Hjältarna såväl som fienderna har en del ockulta/magiska förmågor som frontas i reklamen för spelet, tyvärr är de inte alls speciellt spännande i praktiken. Hade nog väntat mig något mer intressant än lite ”life drain” och ”miasma” som då är en farlig gas som kan göra motståndarna knäppa/sega. Lite mer häftiga förmågor och långt fler coola monster skulle absolut gjort Achtung! Cthulhu Tactics till något minnesvärt. Nu får vi lite gasmasks-nazister, generiska Cthulhu-soldater samt några stora och feta svarta-lila slemklumpar som inte gör mycket mer än att ligger och dräller.

Spelförloppet ovan återkommer sedan med små variationer i lika tråkiga och likgiltiga miljöer tills spelet tar slut. Achtung! Cthulhu Tactics är ett ganska kort spel som ändå tar lång tid, främst då striderna är sega och ingen tycks någonsin ha övat prickskytte. Jag har ibland haft tre av mina gubbar stående typ en meter från en standardfiende och alla tre missar samtliga skott. Sådant gör att ens nerver sätts på prov på fel sätt.

Det enda avbrottet är de korta sekvenser mellan varje område där du får uppläst en kort text om vad som ska göras härnäst samt lite möjligheter att uppgradera. Uppgraderingarna består av lite nya talanger och är unika för varje hjälte. Men inte ens när du når de sista förmågor utmynnar det i något speciellt intressant. Tyvärr gäller det även din utrustning. Glömt allt om att hitta nya vapen eller annat skoj, varje hjälte är låst till sina vapen. De kan visserligen modifieras en aning, men känns ändå fattiga.

Nu har jag i princip beskrivit hela spelet! Allt är visserligen välgjort – men ack så slätstruket och tomt. Och där finns absolut inget annat att göra än detta, inga extra spellägen eller något annat som kan motivera en att spela mer än den förhållandevis korta kampanjen. Med tanke på att det bygger på ett brädspel från början borde ett multiplayer läge vara givet. Kanske kan man bygga ett schysst Achtung! Cthulhu Tactics 2 på denna grunden, men som det är nu räcker det inte.

Betyg: 5/10

WWE 2K19

Amerikansk fribrottning eller wrestling som jag själv kallar det för, är grunden i det som utgör 2Ks andra stora sportserie  WWE 2K19. Personligen har jag alltid varit förtjust i denna ”over the top” sport som utgörs av ungefär 50% teater och 50% sport. Som barn förundrades jag alltid över hur brottarna kunde överleva alla dessa sparkar, slag och grymma kast. Lika imponerande var alla häftiga dräkter eller hur matcherna ibland urartade helt och stolar och bord användes som tillhyggen.

Det var först långt senare som jag blev varse om att matcherna var uppgjorda i förväg och regisserade in i minsta detalj! Just detta brukar folk vara snabba på att nämna om man råkar komma in på ämnet, för att sedan avsluta med att det minsann inte är någon sport. Naturligtvis har de helt fel, för det är ytterst få sporter som är farligare och mer krävande än wrestling. Brottarna leker ständigt med döden, där minsta lilla fel vid de lite mer avancerad avslutningsmanövrarna kan resultera i svåra skador eller döden. Därför tränar de alla rörelser minutiöst med sin/sina motståndare innan matcherna, men trots alla förberedelser händer det ändå många olyckor och alltför många brottare tvingas sluta med permanenta skador i rygg och nacke.

Därför är det långt säkrare att utöva denna sport i form av ett TV-spel som WWE 2K19. Årets upplaga är den femte sedan 2K Sports tog över serien 2014, men det första spelet släpptes redan år 2000. Precis som för andra årligt utgivna titlar krävs det något för att locka folk att köpa det senaste tillskottet. När det gäller WWE 2K har fokuset de senaste åren legat på att förbättra animationerna, grafiken och antalet spelbara brottare. I årets upplaga finns det över 230 olika superstjärnor från alla fem showerna som WWE sänder varje vecka. En kul grej sedan några år tillbaka är att många legendariska brottare från 70-talet och framåt dyker upp i spelen. I WWE 2K19 bjussar 2K Sports på stjärnor som Andre the Giant, Big Boss Man, Macho Man Randy Savage och Ultimate Warrior och många andra.

LÄS FLER RECENSIONER: Fist of The North Star: Lost Paradise

Men utan bra grafik, ljud, ljussättning och animationer är det inte mycket värt med mängder av coola brottare. Och framförallt animationerna som är extremt viktiga för spelkänslan, har varit lite av en akilleshäl för serien de senaste 3-4 åren. Enkelt uttryckt var spelen för stela och man såg tydligt pausen från att man tryckt på någon knapp tills din brottare började utföra animationen. Detta och lite andra saker har resulterat i låga betyg för en serie som traditionellt sett legat i den övre delen av betygsspektrumet.

I år är det andra bullar, nu känns äntligen matcherna rappa och animationerna långt mindre ”uppspelade” vilket höjer spelkänslan enormt mycket. Lägger man till bättre pin och submission mini-spel så är nu matcherna en fröjd att spela. När nu grunden finns där och funkar blir det enorma utbudet av saker att göra långt mer värt. Och ger dessutom en spelserie som börjat stagnerat nytt liv och hopp för framtiden.

Av alla de olika sakerna som finns att göra i WWE 2K19 är karaktärseditorn den absolut roligaste! Här finns nästan obegränsade möjligheter att vara kreativ oavsett om du vill göra en hunk, diva, utomjording, politiker, dig själv en någon kompis. Kontrollen du har är oöverträffad och sträcker sig till och med ner till hur sömmarna ser ut på dina kläder. Och när du fått din brottare precis som du vill kan du ägna lika mycket tid till på att skapa egna avslutningsmanövrar, välja kläder du ska ha när du brottas och vilka du har på väg till ringen, typen av kast, slag och sparkar, ljussättning, videoväggar, musik, vad du gör när du kommer upp i ringen och en massa annat. Finns faktiskt en hel community som bara sysslar med denna biten.

Den här gången valde jag att skapa ett riktigt snyggt muskelpaket på 2.20 meter med helskägg och en drake tatuerad på ryggen, som fick smeknamnet ”The Barbarian” och har Transsylvanien som sin hemvist. Min ståtliga barbar fick sedan leva livet i årets Story mode. Det spelläget är ett bra ställe att börja med då du får en hyfsat introduktion till spelets grunder och sporten i allmänhet. Årets upplaga är den bästa hittills då allt är röstsatt och dessutom spelas alla de riktiga brottarstjärnor av sig själva i mellansekvenserna.  Under de 10-15 timmar som det tar att spela igenom hela storyn får du följa hur din brottare kämpar med att slå sig upp från indiebrottningsvärlden till WWE. En kul detalj som fanns i nya NBA 2K19 var att kommentatorerna pratade på sitt hemspråk vid spel i Kina, det fenomenet återkommer också här i form av mexikanska kommentatorer när man brottas i Mexiko.

Självklart kan du också välja ett gäng av dina favoritbrottare och släppas lös dem under valfria former i Exhibition mode eller kämpa dig genom Tower mode som är en av årets bästa nyheter. Här väljer du fritt bland dina egna kreationer och WWE Superstjärnor för att sedan bli utmanad på en mängd olika sätt av en strid ström av motståndare, där reglerna ständigt ändras och även så förutsättningarna.

De flesta av spellägena kan spelas online eller lokalt med en kompis och för de som känner sig manade hålls ett speciellt ”WWE 2K19 MILLION DOLLAR CHALLENGE” med final i början av 2019. Vinnaren kammar hem hela 1 miljon dollar och massor av ära. Tyvärr inte öppen för oss svenskar, men nog vill jag allt tro att ”The Barbarian” hade klarat sig fint även i så mördande konkurrens!

MER SPORT: FIFA 19

Grafiken är på typiskt 2K Sports maner både riktigt snygg men ändå lite småful ibland. Stjärnorna ser oftast väldigt äkta ut och rör sig på rätt sätt, men så plötsligt blir de en robot och uppför sig lite skumt under någon sekund. Men som helhet är det absolut det snyggast WWE-spelet hittills och ibland ser det nästan ut som en TV-sändning. Ljud och musik är genomgående av toppklass och ger spelet ännu en push uppåt på betygsstegen. Det sista klivet mot toppskiktet är helt och hållet de förbättrade animationerna och spelkänslans förtjänst.

Om du kan göra dig fri från eventuella fördomar och ta fram barnet inom dig så kommer du ha kungligt roligt med WWE 2K19.

Betyg: 8/10

Fist of The North Star: Lost Paradise

Fist of The North Star såg dagens ljus som manga-serie redan 1983 men det var först i början på 90-talet som jag upptäckte den för första gången. På den tiden var japansk tecknad film väldigt ovanligt och i Sverige var tecknad film i princip alltid ämnad för barn. Men Fist of The North Star  är allt annat än barnvänlig och skulle nog i det närmaste kunna kallas tecknad splatter-film. Manga-serien är för övrigt en av historiens mest framgångsrika med över 100 miljoner sålda exemplar.

Fist of The North Star: Lost ParadiseSerien bygger på den mäktige krigaren Kenshiros äventyr i en framtida värld där ett kärnvapenkrig ödelagt stora delar av vår planet och endast lämnat ett ökenliknande landskap efter sig. Världens befolkning är starkt decimerad och resurserna att leva på är ytterst begränsade. Det har resulterat i att brutala och skoningslösa gäng styr och ställer över nästan alla resurser på jorden. De som tror på fred och rättvisa har sällan kraft eller möjlighet att stå upp mot förtrycket och tvingas leva som slavar eller ständigt fly för sina liv.

MER VÅLD: Russian Subway Dogs

Det är här Ken kommer in i bilden som enda arvtagare till den extremt kraftfulla kampsporten Hokuto Shin-Ken. En stil baserade på tryck eller slag mot olika vitala punkter på kroppen som både kan läka och döda.  De som är dumma nog att ge sig på oskyldiga människor i Kens närvaro går oftast en brutal död tillmötes.  Samtidigt fungerar hans mäktiga krafter även åt andra hållet och kan bota dåliga ryggar eller olika former av värk med några snabba tryck på rätt nerver.

Handlingen är ganska simpel och bygger på att Kenshiros flickvän är försvunnen. Som den gode pojkvän han är ger Ken sig naturligtvis ut på en resa runt land och rike för att återfinna sin käraste. Under resans gång möter han människor som är långt intressantare än honom själv och de vävs sedan ihop till en riktigt intressant historia.

Fist of The North Star: Lost ParadiseFist of The North Star: Lost Paradise är gjort av samma gäng som står bakom Yakuza-serien och det märks verkligen i allt från strider till hur du uppgraderar dina förmågor. Något som faktiskt är en fördel då det är ett beprövat upplägg och passar som handen i handsken även här.

Ingen form av förkunskaper krävs för att hänga med i historien, men om du har läst mangan eller sett TV-serien kommer du le förtjust när historiska scenarier dyker upp och låter sig spelas. Som du säkert redan gissat är kampsport det tongivande elementet och som tur är finns det oändligt med otäcka skurkar att ”tillrättavisa”. Stridssystemet bygger på olika kombinationer av knappar och timing. Målet är alltid att utföra olika brutala tekniker på sina motståndare som med rätt förbehandling exploderar i en ”köttfontän” eller liknande blodig förödelse. Och precis som i skolan erhåller man ett betyg på hur effektivt man gjort slarvsylta av sitt motstånd.

Fist of The North Star: Lost ParadiseStriderna har ett schysst flyt och med mängder av uppgraderingsmöjligheter blir variationen bra. Sedan tillkommer talismaner som man kan använda för att ge extra fördelar och som i sin tur kan uppgraderas. Allt introduceras efterhand som man spelar och förklaras hyfsat pedagogiskt i textform.

Även om striderna får stort utrymme finns det ändå tid för en hel del berättande i form av olika röstsatta mellansekvenser av bra kvalitet. De första timmarna är allt väldigt styrt och linjärt, men sakta men säkert öppnas det hela upp och valfriheten ökar markant. När man lägger ihop alla sidouppdrag, samlarprylar, uppgraderbara fordon, huvudberättelsen och finslipande av stridstekniker får du ett maffigt äventyr som lätt kan underhålla en i 30-50 timmar.

Grafiskt är det gjort i en stil som ska likna sin tecknade förlaga och allt är välgjort, även om variationen på fiender kanske inte är den bästa. Extra komiskt blir det när de ska ”variera” genom att förminska överkroppen på en fiendetyp eller krympa huvudet på en annan. Rent personligen undrar jag stilla varför Kens röv nästan är obefintlig, medan resten av kroppen är ett hav av muskler. Men svaret på den frågan lär jag aldrig få!

Fist of The North Star: Lost ParadiseMusikaliskt är det mestadels japansk hårdrock som gäller och det skapar en bra inramning till det hårdkokta innehållet. Ljudeffekterna är till god hjälp med timingen av slag och sparkar, men är annars inget att ropa hej över.

MER VÅLD: Destiny 2: Forsaken

På det stora hela är Fist of The North Star: Lost Paradise ett riktigt dugligt spel som gör rättvisa åt källmaterialet och bjuder på en riklig mängd fan service.

BETYG: 8/10

Om recensionen eller spelet väcker ditt intresse för TV-serien rekommenderar jag ett besök på Crunchyroll, där kan du njuta av hela den tecknade serien från 80-talet. OBS! Att det krävs att du använder en service som gör att det ser ut som du kommer från USA!

Russian Subway Dogs

För något år sen gick spelstudion Spooky Squid ut med en kampanj på Kickstarter för sitt kommande spel Russian Subway Dogs, ett snabbt arkadliknande spel inspirerat av just hundarnas liv i Moskvas tunnelbanesystem. Tyvärr nådde kampanjen aldrig sitt mål, men spelet släpptes ändå, och det tycker jag att vi kan vara glada för. Det är ett härligt litet spel med mycket humor och flörtande med våra fördomar om Ryssland. För visst har vi alltid tänkt oss att det finns arga sill-kastande babusjkor på T-banestationerna i Moskva?

Målet är att skaffa mat och göra kaos, men även att akta sig för alla de faror som kan tänkas finnas på en tunnelbaneperrong som till exempel snömassor, ilskna björnar och vodkadrickande herrar i stora pälsmössor. För att stjäla mat smyger du upp bakom en passagerare och skäller ut dem rejält, men se upp så att ingen annan hund kommer och tar det byte ifrån dig.

Russian Subway Dogs

Pudlarna ska man passa sig för extra noga, de är snabba små rackare som stjäl maten från dig.  Skäller du på en gubbe som bär på vodkaflaskor tappas dom och exploderar när dom faller till marken. Lyckas du få en vodkaflaska att explodera på mat som tappas blir maten grillad (flamberad?) och du får extra poäng. Ett annat trick den duktiga lilla hunden kan göra är att få bort andra hundar genom att få vodkaflaskorna att landa på dom så dom sprängs. Bort med konkurrensen om maten! Ät! Ät! Ät!

LÄS MER:De bästa matnivåerna i spel

Glada kattungar.

Ju längre in i spelet du kommer desto fler tunnelbanestationer och spelbara karaktärer låser du upp. Har du tröttnat på att spela som hund kan du alltid välja att spela som katt eller kanske som tvättbjörn eller rosa drake. Spooky Squid har valt att lägga in s.k. Guest dogs, som dom kallas, från deras tidigare spel men även diverse andra spel där det finns spelbara hundkaraktärer. Vad sägs om att spela som Fidel från Dungeon Rescue eller Rad Shiba från VA11-HA11-A? Alla gäst-hundarna skäller på ditt eget språk och med eget typsnitt. Charmigt och väl genomtänkt.

Prolitaricat bestämmer.

Själva spelmekaniken är mycket enkel, kanske till och med ännu enklare med en kontroll och inte tangentbord som jag hade. Hoppa, spring, och skäll är allt du behöver kunna (precis som vilken hund som helst). När man närmar sig slutet på varje bana börjar det hända väldigt mycket saker samtidigt, elaka hundar och explosioner blir svåra att undvika när allt kommer på en gång. Det kan bli lite mycket att ha koll på och det gör det lite stressigt i vissa lägen. Det blir svårt att kontrollera exploderande flaskor och samtidigt fly från brinnande björnar och älgar som stångas. Klarar man banan kommer meddelandet ”The Kittens are pleased” och du åker vidare till nästa station och mot nya utmaningar. T-banestationerna som låses upp efter hand ju längre du spelar är kopior av de verkliga stationerna som finns i Moskva. När man spelat färdigt spelet kan man nästan skryta med att man sett dessa berömda och prisade arkitekturer med kristallkronor i taken och konstverk på väggarna.

Russian Subway Dogs är ett charmigt och gulligt litet spel som jag rekommenderar varmt till vem som helst som gillar lite annorlunda spel eller vill ha avkoppling från de större speltitlarna. Ett väldigt bra tidsfördriv med humor och glimten i ögat.

BETYG: 7/10

Forza Horizon 4

När jag skriver det här är det höst. Regndroppar strilar försiktigt nerför mitt fönster, temperaturen kräver att jackan tagits ner från sin galge och löven har bytt färg. Jag har sett varm torr sommar transformeras till blöt kall höst.

Det är samma väntetid varje nytt Forza-spel haft, det är nämligen 3 till 4 månader från E3-debut till lansering. Det har krävts ett tålamod att sommar skall skifta över till höst. Detta faktum gör detta år speciellt för mig, det är nämligen året då mitt tålamod tillika nyfikenhet hållit sig stark hela vägen. Tidigare år har Horizon-serien alltid väckt min undran, men när hösten och release anlänt har intresset svalnat. I år sitter jag istället i ett vrålåk fyra månader senare och kryssar genom ett trolskt Storbritannien där utmaningarna travas uppe på varandra i ett vettlöst tempo.

LÄS MER RECENSIONER: CrossCode

När introduktionsdelen av Forza Horizon 4 är över och man testkört alla fyra säsonger en kortare period blommar Playground Games bilspel ut på allvar. Likt tusenskönor på ett fält spirar uppdrag och utmaningar upp ur marken, och fler skall det bli, många fler. Det här är en ny begynnelse, en start på ett nytt spel och min personliga Horizon-debut.

Variationen i Forza Horizon 4 är chockerande, rentav överväldigande. Uppfinningsrikedomen är stark och kan med lätthet jämföras med den man finner i populära sandelådespel som utforskas till fots. Här blandas klassiska lopp i stad och natur med mer extrema koncept som att jobba som stuntman och komma över mållinjen före ett ånglok. Alla event är högst minnesvärda, för att inte tala om de lopp som hedrar andra kända spelserier med bilar i huvudrollen. Forza Horizon 4 Att gasa över stock och sten i off-road- och cross-country-lopp blir aldrig tröttsamt och vill jag ta det lugnare kan jag samla bilar genom att hitta gömda lador eller helt enkelt köra på outforskade vägar, göra hastighetsrekord och utföra längdhopp med bil. Klassisk racing utgör såklart stommen i Horizon, men det finns mycket att hämta för den som bara vill köra och leka runt i Playgrounds miniatyr-England.

Det är här Horizon-serien skiljer sig från sin storbror Forza Motorsport. Även om det går att spela seriöst och trimma bilar så finns det något i Horizons blodomlopp som skriker åt spelaren att ta livet med en klackspark. Det passar mig utmärkt, för ibland vill man bara ha kul.
Den största bidragande faktorn till Horizons feedgood-känsla beror dock inte enbart på den enorma frihet spelet erbjuder, dess sköna flow eller de perfekta sommarhits som flödar ut ur olika radiokanaler, kanaler vars radioprat dessutom bidrar med en närvaro- och helhetsupplevelse som tidigare bara varit reserverad för fotbaserade sandelådespel.

Nej, feelgood-vibbarna kommer från ett belöning- och progressionssystem som är ett aldrig sinande ymnighetshorn av uppmuntran och poäng. Man får poäng för allt man gör, hur man än kör och hur man än går i mål. Det har ingen betydelse om du kör perfekt, rispar lack eller jämnar en stenmur med marken, du får likväl poäng, ingalunda avdrag. Kör som du önskar. Horizon 4 hämmar inte din progression eller dömer dig för din körstil.

 Uppdragstyper levlar upp var för sig och varje enskild bil har sitt eget färdighets- och perks-träd. Min kollega Martin räknade ut att det finns minst 28 olika poängsystem. Det är nästan löjligt. I Forza Horizon 4 samlar du på dig XP likt snäckskal på en vit sommarstrand där det aldrig slutar skölja in nya skal från det blåskimrande havet. Det här är ett spel som vill göra livet lätt för dig, i synnerhet när du behöver det och ber om det. För som alla vet är livet alltid lite lättare när dansen sker på ovanpå rosor. Ibland vill man bara ha kul.

MER RECENSIONER OM RACINGSPEL: Onrush

Årets stora nyhet och det främsta skälet att mitt intresse höll fram till release är att det innehåller säsongskiften. Torr sommarasfalt är perfekt för skrytiga sportbilar medans höstens vackra lövskimmer uppmuntrar mig att med rallybilen plöja genom lervälling och vattenpölar. När vintern anländer fryser vägunderlaget och skapar halkrisk medan alla isiga sjöar blir körbara. Samtidigt täcks trädtopparna och bergen i norr av gnistrande pudersnö. Sen töar allt, gröna färgerna hittar tillbaka och vårdagg täcker både väg och TV-skärm. Solen bländar på det mest magiska av sätt och det är på nytt dags att avgöra vilken bil som passar bäst för det nya vädret.

Allt detta skapar en ny form av varierande körning. Varje torsdag byter spelet säsong för alla spelare i världen som genom ett trollslag. Är det något jag gillar i spel så är det igenkänning, alltså känslan att bekanta sig med områden genom ständiga återbesök, men jag gillar det ännu mer när det ges en liten skruv i formen av att dessa ytor ges nya spelregler och former. Att köra i Horizons utopiska engelska landsbygd eller snirkla sig fram genom de skotska högländerna känns genuint särpräglat beroende på vilken säsong det är för stunden. Särpräglad är även körkänslan, då Forza Horizon 4 bjuder mig på en unik form av körupplevelse än många andra bilspel jag spelat tidigare. Jag är inte mycket av en simulator-person men däremot har jag kört otaliga spel av arkadracing-typ. Jag är därmed van att köra plattan i mattan så att säga. Horizon 4 tvingar mig att tänka om denna taktik, för om gasen är i botten konstant slutar det med att jag hamnar i ett dike eller kör karossen i ett robust träd. Körupplevelsen är sladdrig men likväl tilltalande. Jag kan måhända inte ta kurvor med samma enkelhet och elegans som i Burnout men glidet är ändå skönt.

Här krävs mer träning än jag är van vid, men den fingerdans Horizon 4 tvingar mig utföra mellan gas-, broms- och handbroms-knapparna är oerhört tillfredställande och fylld med finess och djup. Att i full fart slå i handbromsen, sladda runt och smula sönder en stengärdsgård med bagageutrymmet likt en lastbil i Blast Corps är inte bara kul, det känns rätt. Och skulle jag istället dunka rätt in i ett solitt mysigt stenhus kan jag alltid aktivera spelets spola bak-funktion. Helt utan dåligt samvete, för ibland vill man bara ha kul.
Forza Horizon 4 inte bara proppfullt av utmaningar utan även saker att pyssla med. Precis som när det blir så kallt att man inte vill vistas utomhus så stänger vi in oss i värmen och sysselsätter oss med något i hemmets trygga vrå. Bland Horizons förvillande många menyer kan man pilla med saker i evighet. Justera fjädring, växlar, bromsar, däck och mycket mer. Dekaler och färger kan förvandla din alldagliga Volvo till något som får huvuden att vrida sig när någon kör förbi dig på vägen. En nyhet i år är att man kan skräddarsy sin avatars look och beteende när man besöker en av de många hus man kan köpa under sin Horizon-karriär.

Självklart kan man även köpa nya fartvidunder eller designa egna körbanor med Horizons karta som underlag, för att sen utmana sina vänner och rivaler online. Smälter du samman din värld med andras kan ni ta del av varandras skapelser, se varandras upptåg på landsbygden i realtid och köra lopp tillsammans. Jag tänker avsluta med att belysa en av Forza Horizons starkaste egenskaper - dess flöde. Det finns ett skönt flow mellan event, och eftersom ingen utmaning är alltför långt ifrån en annan slinker de naturligt in i varandra. En sån liten detalj som att musiken fortfarande pumpar medan uppdrag laddar, vinster delas ut och ges ökad volym vid målgång bidrar och förstärker detta otroligt välgjorda flöde som gör att man aldrig vill släppa ratten utan snarare ge sig ut på nya äventyr.

Jag är otroligt imponerad av Playground Games lekpark. Det här är den upplevelse jag ville ha utav Test Drive Unlimited för 15 år sen. Det är svårt nog att bygga bilspel där banorna är väldesignade, och det är minst lika svårt, om inte svårare att konstruera en roande sandlåda. Därför blir jag extra förstummad när jag inser att Playground skapat en detaljerad värld där helheten styckats upp till väl fungerande och roliga individuella utmaningar. Det är ett hantverk som är värt beundran.

Forza Horizon 4 finns där för dig. Där du, och i det här fallet dina vänner väljer vad som är kul för er. Det är ett spel som uppmuntrar och bjuder in dig till att göra vad som känns rätt för stunden. Ibland vill man trimma motorer till leda, andra gånger är man ute och river skyltar, och vissa dagar vill man bli den vassaste och mest professionella bilisten online. Sen finns det också de där stunderna då man oavsett väder, vind och säsong bara vill gasa runt i en öppen värld utan lagar och konsekvenser där inget dömer en. För ibland vill man bara ha kul.

Och kul är precis vad Forza Horizon 4 är.

Betyg: 9/10

FIFA 19

Min relation till fotbollsspel är ganska komplicerad. Jag vill gärna säga att jag gillar dem. Några av mina finaste spelminnen inkluderar långa pass av FIFA med kompisarna. Samtidigt har min tvivelaktiga skicklighet i genren ofta begränsat mitt utforskande av de mer krävande delar som introducerats under senare år. Bestämmer jag mig för att utmana en annan person via online-spel eller ge mig på de högre svårighetsgraderna är risken för förlust ganska stor, något mitt tävlingsinriktade sinne kan ha väldigt svårt för. Om du känner igen dig i min beskrivning har jag goda nyheter, FIFA 19 uppnår en nästintill perfekt balans mellan arkad och simulator, mellan skoj och allvar. Detta tillsammans med ett sylvasst skådespel på planen samt ett brett utbud av nya och gamla spellägen ger oss ett av de absoluta bästa FIFA-spelen någonsin.

LÄS FLER RECENSIONER: Transference

FIFA 19 har minst sagt något för alla smaker, förutsatt att du gillar fotboll såklart. Den mest inbitna spelaren kommer känna igen sig i det allra mesta, även om några små förändringar gjorts här och där. Det finns dock några nyförvärv. Ett av de mer intressanta tillskotten inför årets upplaga är det som rubriceras under ”Egna regler”. En förlängning av den vanliga avsparken men med olika justeringar. Kortfattat innebär spelläget att matcher spelas under något annorlunda villkor. Exempelvis innebär det lätt Mario Kart-inspirerade spelläget ”Vinna eller försvinna” att du tappar en spelare från uppställningen för varje mål du gör. Detta leder till ett spelsätt där du inte belönas för varje mål utan istället får en svårare väg mot segern, vilket kan bidra till en betydligt jämnare batalj. Andra spelvillkor inkluderar matcher utan regler, matcher där långskott ger dubbla poäng och där endast mål på nickar och volleyskott räknas.

Titta åt vänster, skjut åt höger.

De olika varianterna under ”Egna regler” visar FIFA från en sida som är betydligt vanligare i ”FIFA Street”-serien. Det är ett välkommet tillskott för den som ogillar hur upplevelsen i tidigare upplagor börjat luta mer och mer åt en så realistisk återgivning av sporten som möjligt. Personligen hade jag inte sagt nej till ytterligare spellägen som anammar sportens mer lekfulla sida. ”Egna regler” är dock onekligen en bra start och ett ypperligt tillskott för spelets party-inriktade publik.

Är du den typen av människa som spelar FIFA för spelets realistiska och trovärdiga gestaltning av fotboll och världen som omringar sporten kommer inte heller du bli besviken. Alla de spellägen vi känner igen från förr i form av karriärläget, turneringar och Ultimate Team är kvar och gestaltar sig lika bra som alltid. Några världsomvälvande nyheter går dock inte skymta här, åtminstone inte för en lekman. De som specialiserat sig och lagt avsevärt mycket tid i något av spellägena kommer säkerligen märka av de små tillskotten som gjorts. Men utåt sätt är grundupplevelsen relativt oförändrad här.

LÄS FLER RECENSIONER: CrossCode

Något årets FIFA skyltat mycket med inför lansering, inte minst under årets E3, är inkluderingen av Europas (eller till och med världens) tveklöst största klubblagsturnering: Champions League. Införandet av turneringen innebär att den integreras i flera av spelets existerande spellägen, såsom karriärläget och ”The Journey” (mer om det senare). Även om presentationens förtjusning avtar något med tiden är det ett imponerande fyrverkeri av grafik, tifon och den signifikativa hymnen som inleder varje turneringsmatch. Turneringens medverkan fyller även ett trovärdighetssyfte då matcherna ser mer ut som riktiga TV-sändningar än någonsin tidigare. Allt från spelarpresentationer till nationalsånger görs på ett snyggt och välanpassat sätt.

Spektaklet som är Champions League översätts väl till FIFA 19.

Presentationen är minst sagt imponerande, men inte helt perfekt. Spridda insatser från kommentatorerna känns stundvis opassande och ur synk. Som att exempelvis expertkommenatorn uttrycker sin undran över hur det fortfarande kan vara mållöst när vi spelat 4 minuter och inte sett ett skott på mål. Eller att ett målreferatet kommer långt efter bollen gått i nät på grund av tidigare händelser i spelet som triggade igång en annan monolog. Det är såklart småsaker som likväl kan påverka inlevelsen negativt. Även publikbilder vid mål och dylikt känns stundvis repetitiva och oinspirerade, som om det ofta är samma åskådare som bara köpt nya halsdukar.

I självande spelandet känns FIFA 19 bättre än någonsin. Tillskottet av avancerade tillslag- och mottagningsanimationer bidrar ytterligare till den redan väl fungerande fotbollssimulatorn. Spelarna känns flexibla och rör sig på ett smidigt och trovärdigt sätt. Det är sällan FIFA får beröm för sin grafiska prestation, men det är verkligen anmärkningsvärt hur snyggt spelet är. Allt från spelarnas igenkänningsfaktor till hur målet lämnar marken för en kort stund när bollen rasslar in i nätet. FIFA har aldrig sett bättre ut än i FIFA 19.

LÄS MER: Att (inte) identifiera sig med en spelkaraktär

Den delen av FIFA 19 som direkt fångade min uppmärksam är också där jag lagt mycket av min tid med spelet. ”The Journey” (eller ”Resan” som det heter på svenska) är den tredje upplagan av spelseriens relativt nya handlingsläge. För optimal upplevelse bör du spela motsvarande resa i FIFA 17 såväl som FIFA 18, eftersom detta är en direkt fortsättning på handlingen. Jag hade dock inga större problem i att hänga med i svängarna trots min begränsade kunskap om tidigare händelser. Förutom numera världsstjärnan Alex Hunter tillåts vi även axla rollen som systern Kim Hunter samt kompisen och tidigare rivalen Danny Williams. Som nykomling till ”The Journey” hade jag lättare att identifiera mig och bry mig om de två nytillkomna karaktärerna. Samtidigt kommer säkerligen erfarna spelare känna raka motsatsen. Hursomhelst bjuder samtliga huvudrollsinnehavare på intressanta historier mellan matcherna.

TV-sändning eller TV-spel?

För en som föredrar en lagom dos handling och rollspelsmekaniker i sina spel är ”The Journey” är välkommet inslag. Även om resan lämnar en del att önska gällande olika konsekvenser i handlingen och fler val i dialoger är det en intressant spin på FIFA. Fotbollsmatcher blir bra mycket mer intressanta för undertecknad med en kontext bestående av tränarbråk, festkvällar och presskonferenser. Det är ett koncept som jag hoppas utforskas ytterligare i kommande FIFA-spel med bredare och djupare inslag av rollspelande. ”The Journey” plockar dessutom några enkla pluspoäng genom att anlita en av världens största aktiva kompositörer, Hans Zimmer, till att skriva musiken till spelläget.

Sammanfattat är FIFA 19 en utmärkt utgåva av EA Sports årliga fotbollsfest. Det bevarar vad som gjorde föregående årgångar bra samt utforskar och utvecklar nyare inslag. Fotbollsmatcherna utspelar sig mer trovärdigt än någonsin samtidigt som några arkad-inspirerade alternativ finns att tillgå för de som önskar. ”The Journey” fortsätter där föregående utgåva slutar och lämnar en mersmak för mer nyanserade versioner av spelläget i framtiden. FIFA 19 har något för alla, vare sig du är en världsspelare eller nybörjare. Oavsett om du efterfrågar en realistisk simulator eller ett bra underlag för en partykväll kan jag lova att du inte kommer bli besviken.

Betyg: 9/10

CrossCode

Om jag skulle fråga dig “Vad är ett action-RPG spel för dig?” skulle du tänka på en mängd olika spel. Kanske skulle du tänka på de radioaktiva städerna i Fallout 3, Link som skjuter magi ur sitt svärd i The Legend of Zelda eller kanske de många timmarna du spenderat på fetch quests i World of Warcraft. Vi har alla olika historier och upplevelser när det kommer till action-RPG, men själv visste inte jag vad jag skulle ge mig in på när jag startade CrossCode för första gången. Att försöka kombinera ett action-RPG och ett pusselspel som utspelar sig i en sci-fi-miljö med retrografik är något som jag var mycket nyfiken på hur det skulle fungera och det blev en resa fylld med både skratt och frustration.

Spelet utspelar sig i en framtida värld där MMO-spel (Massively Multiplayer Online) är en del av den riktiga världen där personer möter varandra genom sina avatarer och kan uppleva spelens värld genom sina sinnen, ungefär på samma sätt som i filmen Ready Player One. I CrossCode spelar vi protagonisten Lea som spenderat lång tid i spelet CrossWorlds men har som nergraderats under mystiska omständigheter till ruta ett. Förutom att hon tappat sina förmågor har hon även mist delar av sitt minne, delvis sin förmåga att prata och glömt vem hon är och vad hennes plats i världen är.

LÄS MER: Vikten av städer i öppna världar

Spelets huvudsakliga uppdrag är därmed att vi ska guida Lea att återfå sin plats i världen genom olika utmaningar som spelet lägger framför henne. På sin resa möter Lea många färgstarka personer och flera av dem har uppdrag att utföra som handlar om att t.ex. hitta en speciell planta eller att du ska döda ett speciellt djur som i sin tur ger Lea erfarenhetspoäng, guld och föremål. Alla nya upptäckter som Lea stöter på uppdateras i din personliga encyklopedi inne i spelet. Detta system hjälper till att hålla reda på spelvärldens innehåll, eftersom det finns ett brett utbud av både växter och djur.

CrossCode
CrossWorlds värld är väldigt fin att titta på!

CrossCode bjuder in oss till en stor och expansiv värld, fylld med vackra miljöer och intressanta individer. Då är det tur att utvecklarna gjort det enkelt och smidigt att transportera dig sig genom CrossWorld både genom snabbtransport men framförallt tack vare hur smidig Lea är. Hon är rask som en vessla och kan ta stora skutt över stup och nerför backar som gör  rörelse genom CrossCode till en ren fröjd.

Spelet använder många element som “typiska MMO” har, såsom spelarprogression i form av färdighetsträd, mörka grottor, raids och gå med i guilder. Världen är full med NPC-karaktärer men det finns andra, som Lea, vanliga spelare att hitta som både är artiga och inte lika trevliga. Precis som i andra MMO-spel innehåller spelet även PvP (Player versus Player) och därmed vill många av CrossWorlds spelare utmana Lea på dueller.

Striderna i CrossCode är snabba, engagerande och spännande. Spelaren kan både slåss i närstrid och skjuta projektiler, beroende på vilket vapen man har. Om spelaren har ett projektilvapen så kan Lea sikta och skjuta små energibollar och skjuta starkare projektiler om hon laddar upp ett skott genom att hålla ner musknappen. En annan användbar förmåga är en dash-attack, speciellt om spelaren har ett närstridsvapen. Dash-attacken kan hjälpa till att snabbt föra Lea till en annan närliggande position och är mycket användbart när du befinner dig inklämd i ett hörn och behöver göra en snabb undanmanöver. Striderna är väldigt utmanande, kinetiska och därmed roliga, men det krävs väldigt mycket musklickande i varje strid, så gör både din mus och ditt finger redo för en rejäl workout.

En av många bossar du finner i CrossCode.

CrossCode handlar dock inte bara om strider utan också om att lösa pussel. Det handlar om att ta sig tid att räkna ut hur man går vidare till nya rum eller nivåer genom att flytta block, aktivera spakar eller till och med spränga blockerade passager. Ens vapens ricochet-förmåga bidrar också en stor del av pussel och lösningar. Detta är väldigt uppskattat och även fast jag till en början inte begriper vissa utmaningar, har utvecklarna gjort ett bra jobb med att hitta en bra balans mellan pussellösning och strid i spelet.

LÄS MER: Mer gameplay från Red Dead Redemption 2

I CrossWorlds värld kommer du att ta dig igenom ett antal nivåer. Var och en är utformade på olika sätt och har sina egna utmaningar som behöver klaras av och pussel som behöver lösas innan du kan fortsätta till nästa nivå. Varje nivå har sen enligt tradition en slutboss som alla har unika rörelser och förmågor. De besegras också på olika sätt, ibland behöver du bara vara skicklig på att förflytta dig snabbt och attackera hela tiden, men i somliga fall behöver du använda nivåns miljö för att besegra bossen, t.ex. aktivera golvpaneler som finns utspridda i rummet. Även fast bossstriderna är svåra och får mig frustrerad ibland är de extremt snygga rent visuellt sett och känns hemma där de huserar.

CrossCode har ett ljudspår som påminner om musiken från SNES-eran, vilket kompletterar den övergripande retroestetiken. Spelets visuella stil påminner om SNES-klassiker såsom Chrono Trigger, medan striderna påminner om Secret of Mana och tempot är uppskruvat till en Ys-nivå. Det är ganska fantastiskt vad utvecklarna kan göra med pixelgrafik och det är en del av spelets charm. Karaktärerna har inga röstskådespelare, men de är fortfarande väldigt uttrycksfulla även i pixelform. Det hjälper verkligen till att visa hur stämningen är i olika scener.

CrossCode
Karaktärerna har inga röstskådespelare, men de visar tydligt sina känslor!

Det här är ett spel för oss som älskar spel i retrostil och välbyggda sci-fi-världar. Musiken och ljudeffekterna är väldigt retro men ack så ljuva och pusslen i spelet är där för att utmana spelaren samt ge variation från allt skjutande, vilket jag välkomnar! Det märks att utvecklarna har lagt många år och kärlek på sin skapelse eftersom det är väldigt välpolerat och innehåller många extra detaljer, såsom att de övertygande skapat illusionen att man befinner sig i en multiplayer-värld likt i de gamla .hack-spelen. Det finns många dolda hemligheter i hela spelet som är värda att hittas.

Om du som älskar att utforska världar, delta i engagerade strider, lösa utmanande pussel och spel med en mycket fängslande historia som kommer att hålla dig fascinerad i timmar, så kan CrossCode vara ditt nästa spel att införskaffa. Var dock beredd på att lägga en stor del av din tid på det här titeln, för det krävs många timmar att nå berättelsens slut. Det enda jag tyckte var någorlunda irriterande är att det är väldigt mycket “grinding” i spelet och det kan ta lång tid att gå upp en level, speciellt i när man har kommit en bra bit in i spelet.

CrossCode är ett kalasbra spel med en intressant huvudkaraktär och dialoger som roar och fängslar. Radical Fish Games har verkligen lyckats fånga känslan att spela action-RPG på 90-talet med otäck hantverksmässig precision, samtidigt som enormt många komponenter är uppdaterade för att passa en modern spelstandard. Jag ser redan fram emot de äventyr som Radical Fish Games planerar åt oss i framtiden.

Betyg: 9/10

MagiCat

Från kuststaden Surabaya i Indonesien kommer utvecklarna Kucing Rembes. Och när jag säger utvecklarna menar jag egentligen ordet i singular. Kucing Rembes består nämligen bara av en endaste person som på egen hand format det som kallas för MagiCat. Ett plattformsäventyr i retrotappning. En minst sagt imponerande bedrift. Sorgligt nog är det också det som är mest anmärkningsvärt när det gäller MagiCat. Trots att banorna bjuder på en underhållande utmaning med god variation känns det aldrig som mycket mer än ett spel i mängden.

Först och främst, MagiCat är inget dåligt spel. Det är välgjort, charmigt och utmanande. Ett spel höjer sig dessutom automatiskt i mina ögon när jag tillåts spela som en katt. Spelaren bjuds på ett 60-tal olika banor med tillhörande boss-strider. Boss-striderna känns ofta härligt utmanande och tvingar spelaren lära sig fiendens mönster för att avancera. Även vanliga fiender har varierande attacker och taktiker. Varje bana förser dessutom en del återspelningsvärde i form av samlarobjekt och olika utmaningar. Ofta introduceras nya regler för att förse dig med varierande utmaningar.

Där tar det tyvärr slut på positiva anmärkelser angående mitt kattäventyr.

LÄS FLER RECENSIONER: Shadow of the Tomb Raider

Medan jag flög igenom diverse hinder med hjälp av höga hopp, rusningar och eldbollar utspelade sig tydligen någon form av parallell episk handling. Det är åtminstone vad som står i spelets beskrivning. Jag själv kan inte påstå att jag la märke till någon vidare berättelse. När det väl sker någon interaktion mellan spelets karaktärer är det mest tre rader nonsens innan en strid inleds. Banorna visar inte heller någon som helst indikation på en värld full av liv och intressanta berättelser. Förändringar i miljön har endast ett speltekniskt syfte för att förse spelaren med nya utmanande hinder.

En annan aspekt som drar ner min upplevelse av MagiCat är den generellt tunna kontexten för vad som sker. Allteftersom jag skrider framåt bland världarna samlar jag på mig allt från diamanter till trolldrycker och mynt. Någon form av kodex hade varit önskvärt här eftersom jag har väldigt svårt att veta vad allting kallas och vad jag ska ha det till. Jag kan använda diamanterna till att köpa nya förmågor, men har ofta svårt att förstå hur och varför jag ska använda dessa. Om min livmätare blir tom erbjuds jag möjligheten att återupplivas till priset av två… någonting. Misslyckas jag ännu en gång kostar det fyra av detta någonting som dessutom fylls på med tiden. Hur och varför detta sker har jag inte heller lyckats räkna ut.

PÅ TAL OM FÖRLORA: Spelare, det är okej att bli arg

Jag kanske låter ganska korkad nu. Självklart finns det en logisk förklaring till alla mina frågetecken. Jag tycker dock att otydligheten i spelets utformande riskerar bidra till en förvirrad spelare som i förlängningen kan innebära att personen väljer att lägga sin tid på något annat. Det är flera små irriterande detaljer som tillsammans bildar en ganska ordentlig minuspunkt.

Normen i den här typen av spel brukar vara en naturlig progression i såväl stilen som svårighetsgraden på de olika banorna. Så är dock inte fallet här. För det första är det inte ens ett krav att du klarar alla banor innan du kan börja utforska nästa spelvärld. En stund in i min genomspelning insåg jag att jag helt och hållet missat flera banor eftersom jag helt enkelt inte såg dem. Även svårighetsgraden på banorna och tillhörande boss-strider kändes ojämn. En boss-strid kan kännas fantasifull och precis lagom frustrerande i sin svårighetsgrad medan en efterföljande mest verkar slö och likgiltig i sitt utformande.

MagiCat är inte ett dåligt spel. För de som är på jakt efter ett retro-inspirerat plattformsspel med en charmig huvudkaraktär kan detta mycket väl vara något som passar väl. Men det finns alltför många små skavande detaljer som tillsammans leder till ett relativt platt intryck. MagiCat är en imponerande bedrift ur synvinkeln att en person utvecklat det hela på egen hand. Väljer vi istället att se det som ett spel som ska ställas mot andra aktuella tungviktare i liknande genre blir det tyvärr inte mycket mer än en i mängden.

Betyg: 6/10

Shadow of the Tomb Raider

En tunnelseende Lara greppar tag om dolken hon så länge sökt efter, och plötsligt står hon i epicentret av en världsomvälvande kris. Det är med tungt hjärta hon inser att världens undergång nu med stor sannolikhet är hennes fel, och att ansvaret härmed ligger på hennes axlar. Framför sig har hon nu en resa fylld av självinsikt, desperation och svåra beslut. Är Lara verkligen den hjälte hon målats upp att vara?

I det avslutande kapitlet Shadow of the Tomb Raider sätts nu punkt för de till synes ändlösa öknar och karga vinterlandskap ovan polcirkeln som de tidigare spelen tagit oss igenom. Laras jakt efter den antika sekten Trinity tar henne den här gången in i Perus djupaste djungler. Omringad av berg, vilda djur och dödliga infödingar tävlar nu vår hjältinna i kampen för att finna den gömda staden Paititi bland de frodande, förrådande bergsmassiven. Med sig har hon sin jordnära bundsförvant Jonah, kopiösa mängder av akrobatiska underverk och lika mycket tur som Fru Fortuna självt.

Jag ska vara ärlig, Tomb Raider har känts nästan rutinenligt. Spring hit, hämta det, krossa alla krukor i hela den här enorma gravplatsen när du ändå är på väg. Inte för att det är något dåligt, jag älskar det. Men att konceptet börjar bli en smula repetitivt måtte jag inte vara ensam om att tycka. Så vad skiljer då Shadow of the Tomb Raider från alla andra Tomb Raiders?

I mina ögon är den absolut bästa upptrappningen i Shadow of the Tomb Raider Laras karaktär. Hon har alltid varit envis, modig och stark. Drag som anses vara typiskt feministiskt bundna, sånt som säljer i dagsläget. I Shadow of the Tomb Raider visas nu istället vad som sker när allt dras till sin spets. Lara är nu envis till besatthet och modig till dumdristighet. Istället för att flyga över svårigheterna hon möter utan att röra en min, får hon nu sin styrka motbevisad vid varje vändning. Hon känns mänsklig, och igenkänningsfaktorn är så stor att det gör ont i bröstet.

Spelet är självklart inte bara en känslosam berättelse om Laras mentala resa. Den är även smockfull av action och gränslöst vackra miljöer. Vad Square Enix, med all rätt, har marknadsfört som bäst, har varit den makalösa grafiken. Det första som slog mig vid start av spelet var det grafiska djup de lyckats skapa. Som en film i 3D utan de töntiga glasögonen. Detaljerna är där och de är viktiga, allt runt omkring känns levande, språk och kultur är genuin till det land och stad hon befinner sig i. Under fyra intensiva speldygn har jag krampaktigt hållit spelkontrollen i min hand under intensiva flykter från fara, jag har vrålat mig hes genom skräckinjagande sekvenser i underjordiska grottor, och jag har blivit så förtjust äcklad av de mer gore-kantade delarna av spelet att jag varit tvungen att pausa och samla mig. Alla som varit inblandade i skapelseprocessen av detta spel borde få en enorm eloge, för allt sitter mitt i prick.

LÄS MER: Ny Resident Evil 2 gör oss nostalgiska

Att gå runt i världen är en fröjd, speciellt nu när allt är anpassningsbart till spelarens egna spelstil. Tomb Raider är trots allt lika mycket action som det är pussel och äventyr. Jag har till exempel alltid haft en förkärlek för de klurigaste delarna av dagens äventyrsspel – de där stunderna där ingenting går ihop och huvudet börjar värka för att pusselbitarna inte faller på plats vad jag än gör. Nu kan man alltså göra detta ännu svårare för sig. Dra upp svårighetsgraden på pusseldelen, och helt plötsligt sitter du en halvtimme extra för att Lara inte kommer med några hjälpsamma kommentarer längre. Är du också som jag och förfäras över kontrollstyrda vapenstrider på konsoler, så går det nu också att förenkla striderna avsevärt. Prisa skyarna!

En punkt som jag tycker känns viktig att poängtera är också den stigande trenden bakom skapandet av en bra antagonist. Utbytt är den giriga prisjägaren, eller den hutlöst onda psykopaten med endast makt bakom sina handlingar. Istället presenteras en helt vanlig man med ambitioner som ofta kan ses i protagonisten av alla historier som någonsin skapats, skrivits och filmats – en man med målet att beskydda och försvara någonting han tror på och älskar över allt annat. Lite som politik. Lika mål, men med helt olika tillvägagångssätt att uppnå detta gemensamma mål. Trinitys ledare blir helt plötsligt relaterbar, och bidrar till en välgrundad berättelse.

LÄS MER: Bli skribent hos oss!

Lara får känna av de katastrofala konsekvenserna av sina handlingar, och se sin världsbild raseras. Hon har alltid levt för att göra sin far, sin vän, vem som helst runt henne i ögonblicket, rättvisa. Shadow of the Tomb Raider tar istället sikte mot att låta Lara ta sitt öde i sina egna händer. Lara måste finna sig själv – bli gravplundraren vi älskat i över två decennium. Och självklart, rädda världen i processen. Hade detta varit en bok hade jag kallat det för den perfekta coming-of-age-prosan, där huvudkaraktären åker på resa för att finna sig själv. Kanske bara med 100% mer ond bråd död till både höger och vänster samt hundratals fler explosioner längs vägen.

Det finns många fantastiska saker att säga angående den tredje installationen i den nya Tomb Raider-sagan.  Jag fortsätter ändå vara både som mest inspirerad och imponerad av karaktärsutvecklingen. Utan att kännas krystad eller självmedveten lever Lara Croft upp till alla de förväntningar dagens samhälle har på hur en självständig kvinna ska framföras. Hon lägger ribban högt, och jag hoppas fler går i mål efter det här spektakulära vidundret.

BETYG: 8/10