6 minuter lästid

Fabler finns i alla möjliga former. Precis som jag har du som läser det här troligen ända sedan barnsben upplevt många olika sorters berättelser om djur som beter sig eller ser ut som människor. Ett koncept som åtminstone jag inte sett mycket av när det kommer till fabler är däremot film noir – eller spel noir som i det här fallet.

Chicken Police hämtar hela sin estetik och berättarstil från de svartvita kriminaldraman som även efter sin storhetstid i Hollywood mellan 20- och 50-talen har fortsatt att influera olika former av populärkultur. Det här spelet är precis som att spela igenom en gammal svartvit polisfilm från mitten av förra sekelskiftet – med undantaget att alla ser ut som djur.

Vi befinner oss i staten Clawville, i ett slags fiktiv USA-pastisch, under vad som bör motsvara 1940-talet. Både Clawville och resten av världen – eller the Wilderness som det kallas här – befolkas av antropomorfa djur. Människor som vi känner till dem är bara en legend i den här världen. Istället har dessa karaktärer människokroppar med djurhuvuden (och ibland även päls eller svans, beroende på art), likt hur de egyptiska gudarna ofta porträtteras. Spelet har en tämligen strikt tvådimensionell vy där karaktärerna rör sig som klippdockor, vilket ger ett lätt barnsligt intryck. Men en får inte låta sig luras av den gulliga djurytan! Samhället som porträtteras i det här spelet är skitigt, rått och våldsamt.

Vår protagonist heter Santino ”Sonny” Featherland och är en tupp. Sonny är en luttrad gammal snut och utgjorde en gång i tiden ena halvan av ”the Chicken Police”. Denna duo var ökänd bland samhällets skurkar och hyllad av den stora massan. De blev så pass berömda att det till och med skrevs en serie romaner om dem. Dock fick deras partnerskap ett abrupt slut en kväll för tio år sedan, medan de jobbade på ett fall under vad som skulle komma att kallas ”the Bloody New Year”. Något mycket allvarligt hände, och det hela slutade med att Sonny blev skjuten i magen av sin partner Marty McChicken.

När spelet börjar har Sonny för en tid sedan blivit avstängd från sin tjänst vid poliskåren, och har 121 dagar kvar till pension. Av administrativa anledningar är han dock fortfarande polis på papperet och har således rätt att bära vapen.

Det är nyårsafton och Sonny driver omkring i sin hyresbostad. En kvinna vid namn Deborah dyker plötsligt upp och vill anlita honom som privatdetektiv. Hennes arbetsgivare, Natasha Catzenko (ni får EN chans att gissa vad hon är för djur), har mottagit skriftliga hotelser under en tid och vill ha hjälp av Sonny med att snoka rätt på upphovspersonen. Natasha är vida känd i stan, kanske mest för att hon tillsammans med Ibn Wessler, en av stans mäktigaste gangsters.

MER OM POLISER I SPEL: Spelens ansiktslösa polissubstitut 

Sonny inser att det här fallet nog är mer komplicerat än vad man skulle kunna tro, och inser att han kommer behöva sin gamla partner för att lösa det. Det är uppenbart att det fortfarande finns en hel del ouppklarat mellan Sonny och Marty, men de bestämmer sig för att begrava stridsyxan och jobba tillsammans återigen.

Vad som sedan följer är i mångt och mycket ett buddy cop-äventyr i noir-tappning. Sonny och Marty är en charmig duo att följa, med på ena sidan en alkoholiserad, råbarkad karlakarl och på den andra en skjutgalen lustigkurre. Sonny agerar ofta berättarröst och beskriver allt från miljöer och väder till sina onda aningar om vad som komma skall. Hans röst är raspig, rökig och sönderdrucken och passar väldigt bra för att sätta rätt stämning.

Merparten av spelet spelas som en visuell roman med regelbundna inslag av peka-klicka-element. Medan tyngden ligger på interaktion med andra karaktärer förekommer det också en hel del moment av att undersöka saker i omgivningen. Sonnys bär med sig en anteckningsbok där han samlar all info om folk de båda poliserna möter, platser de besöker, ledtrådar de samlar, bakgrundsinformation om olika platser i Clawville eller händelser från deras förflutna.

Flera av karaktärerna detektivduon stöter på delar inte lättvindigt med sig av den information de sitter på, vilket sporrar Sonny att förhöra dem. Här får jag välja bland olika dialogalternativ för att mjuka upp förhörspersonerna genom att spela på deras specifika karaktärsdrag. Så småningom gör Sonny ett litet uppmärksammande på huruvida det går bra eller dåligt, och om jag kan byta spår. I slutet av förhöret får jag ett slags betyg och en procentsats som visar hur träffsäker jag var i mina frågeställningar. Skulle jag misslyckas eller helt enkelt inte är nöjd med mitt resultat kan jag spela om förhöret direkt.

ÅRETS MEST OMFATTANDE DEKTEKTIVSPEL: Paradise Killer

Med jämna mellanrum behöver Sonny och Marty rensa skallarna och bena ut vad det är de faktiskt vet. Vid dessa tillfällen blir det ett spelmoment av att koppla ihop olika personer med händelser och föremål, för att på så sätt resonera sig fram till vad som måste göras härnäst.

Spelets bästa beståndsdel är utan tvekan röstskådespelarna, vars samtliga insatser känns stabila och inlevelsefulla. Det är friskt blandat med för genren typiska dialekter, som maffiabossen med italiensk brytning eller underhuggarna med bred östkustbrytning. Medan handlingen inte bjuder på några direkta överraskningar känns den detaljerad och omfattande. De många karaktärerna spelar alla en viktig roll, deras relationer är fint sammanflätade och världen känns trovärdig för vad den är. Musiken sätter verkligen pricken över i:et i detta ’spel noir’. Det är högst genreenlig lounge-jazz av ofta tungsint och dystert slag.

Inledningsvis såg jag mest på valet att porträttera karaktärerna som olika djurarter som något egendomligt och lite smålustigt. Spelet igenom strösslas det nämligen frikostigt med ordvitsar som anspelar på vilken art karaktärerna tillhör: ordet ’fucking’ är utbytt mot ’clucking’ och fraser i stil med ’håll tassarna borta’ och ’en dam med klös’ kan förekomma.

EN ANNAN SORTS DETEKTIV: Klart du hinner spela Detective Grimoire

Men efter att ha spelat igenom spelet misstänker jag att detta designval har ytterligare en viktig funktion: att maskera rasism. Djuren är ett sätt för utvecklarna att låta vissa karaktärer vara öppet rasistiska och samtidigt ducka för konsekvenserna av att skriva sådana karaktärer. Istället för att ge en karaktär en viss hudfärg eller brytning blir denne istället tilldelad en viss djurart. Ett smart upplägg i min mening, med tanke på att denna typ av antagonism och främlingsfientlighet tyvärr är vanligt förekommande i noir-genren. Med det inte sagt att även användning av stereotypa brytningar och dialekter inte är framträdande i Chicken Police. Som jag nämnde tidigare anspelar vissa av karaktärerna väldigt tydligt på verkliga nationaliteter eller etniciteter.

Jag skulle absolut vilja påstå att jag gillar det här spelet, men ett par saker hindrar det från att nå hela vägen upp. Delvis tror jag det beror på att den övergripande berättelsen inte känns särskilt nyskapande, även om manuset i sig är mycket välskrivet. Dessutom är nästan samtliga karaktärer stereotyper, något som visserligen hör genren till, men jag hade önskat att de var en smula mer nyanserade.

På tal om nyansering upplever jag förhörssekvenserna som lite otydliga. I stil med många av dialogalternativen i Mass Effect-spelen kan jag aldrig vara helt säker på hur en replik kommer levereras och således hur den kommer att uppfattas eller mottas av förhörspersonen. Men det går som sagt alldeles utmärkt att göra om förhören precis så många gånger som jag vill för att nå önskat resultat. Denna funktion känns dock egentligen ganska överflödig, för jag får sällan under 80 procents träffsäkerhet.

FLER RECENSIONER: The Pathless

Jag upplever både spelet överlag och dess pussel som väldigt lätta. Jag behöver i princip aldrig använda mig av det som skrivs ner i anteckningsboken. Trots att Sonny successivt fyller på med ledtrådar och information om både platser och karaktärer behöver jag aldrig läsa dem för att lösa pusslen eller genomföra förhören. Det känns mest som att det finns där om jag skulle bli nyfiken på att fördjupa mig i världen, vilket jag förvisso blir.

Som spel är Chicken Police inte något direkt anmärkningsvärt; merparten av speltiden klickar jag mig mest igenom dialoger. Dess visuella stil, manus och röstskådespeleri håller förvisso en väldigt hög nivå, men jag hade gärna sett att det fanns många fler och mer komplicerade pussel. Medan det är underhållande skrivet samt en fin hommage till noir-genren lyckas det inte helt och fullt fånga den här gamle rävens hjärta.