I augusti 2019 lyckades jag tjata till mig uppdraget att recensera Control. Den härligt Remedy-märkliga handlingen kombinerat med de superhjälte-liknande striderna hade på förhand höjt mina förväntningar till skyarna, och även fast spelet inte var perfekt var det minst sagt angenämt att spela. Jag nådde då slutsatsen att Control var otroligt underhållande att spela fastän det hölls tillbaka något av ett par tradiga transportsträckor och bitvis otillfredsställande upptäckande. Vill du läsa mer om min ursprungliga spelupplevelse rekommenderar jag att du kollar in min originalrecension, annars är det nu dags att bedöma ifall spelet lyfter till nya höjder i och med sin uppgraderade Ultimate Edition.

Vi bör klargöra att Control Ultimate Edition finns till såväl föregående som nuvarande konsolgeneration. Det som skiljer Ultimate Edition till föregående konsolgeneration från ursprungsversionen av spelet är att Ultimate Edition utöver grundspelet också innehåller spelets bägge expansioner. På nuvarande konsolgeneration blir det däremot lite mer intressant, och det är den versionen jag har testat. Närmare bestämt den till Playstation 5.

LÄS ORIGINALRECENSIONEN: Control

Ultimate Edition bjuder på två olika spellägen. Kortfattat ombeds jag välja mellan ett läge där antal bildrutor i sekunden trycks upp till 60 och ett läge där bildrutorna hålls kvar vid 30 men istället innehåller större grafiska muskler. Det enda som kan tänkas tala för det sistnämnda är väl spelets implementering av så kallad ”raytracing”, något som bättre speglar spelets ljuskällor i reflekterande ytor. Men även om spelet är otroligt vackert i det mer grafiska läget kan jag inte längre leva utan mina älskade 60 bilder i sekunden. När jag nu blivit bortskämd med den lyxen känns 30 bilder i sekunden, som jag tidigare varit van vid, otroligt slött och nästan hackigt. Lite som när vår gamla Windows 95-dator hängde sig och skärmen fylldes med hundratals duplicerade Harpan-fönster. Controls fartfyllda strider med flygande kontorsmaterial till höger och vänster tjänar dessutom hundra gånger mer på en bättre bilduppdatering än vad de gör på finare reflektioner. Jag hade hoppats att Remedy skulle ha tjuvkikat lite på Insomniac som faktiskt lyckades kombinera den där strålspårningen med 60 bilder i sekunden i fjolårets Spider-Man: Miles Morales, men den tekniken är tyvärr begränsad till det aningen slöare spelläget.

Raytracing: av.

Raytracing: på.

Laddningstiderna i Control var inte så himla farliga till att börja med, men de har likväl kortats ner något tack vare de nya maskinernas SSD-hårddiskar. Laddningstiderna är numera så pass långa att jag hinner ta upp telefonen, men också tillräckligt korta för att jag inte ska hinna göra mycket med den. En annan aspekt som är kraftigt reducerad men inte helt borta är det där lagget som dök upp så fort jag lämnade spelets paus-meny. I ursprungsversionen förvandlades spelet bokstavligt talat till en blädderblocks-animation i några sekunder varje gång jag varit inne i inställningarna och pillat, i Ultimate Edition är det inte alls lika farligt. Jag var lite besviken över att det fortfarande var kvar över huvud taget, men det är hur som helst mycket mildare nu.

MER OM BILDRUTOR: De nya konsolerna har gjort mig till en finsmakare av bildrutor

Jag är fortfarande frågande kring huruvida världens spelmakare faktiskt kommer utnyttja nyheterna hos Playstation 5 och konsolens tillbehör, men Remedy har åtminstone gjort ett mer eller mindre framgångsrikt försök. Spelet utnyttjar exempelvis de adaptiva avtryckarna hos nya DualSense på ett liknande vis som Call of Duty: Black Ops Cold War där fingret möts av ett litet motstånd innan den högra avtryckaren klickar in. Jag blev dessutom glad när jag upptäckte att avtryckaren betedde sig annorlunda beroende vilket vapen jag använde. En annan, och något udda, förändring var den subtila vibrationen som dök upp i handkontrollen varje gång spelets hjälte satte en fot i marken. Detta innebar att handkontrollen vibrerade varje gång Jesse gick, sprang och hoppade. Visserligen var detta något jag vande mig vid rätt så fort, men jag kan ändå inte påstå att det på riktigt tillförde någon ytterligare inlevelse.

Ultimate Edition kommer inte bara lastad med en förädlad version av basspelet, vi bjuds även på spelets båda expansioner redan från start. Både Foundation och AWE bjuder på mer av det goda i form av nya krafter och ett gäng riktigt kreativa och utmanande uppdrag. Vi får helt enkelt mer Control, och det är knappast något negativt.

LÄS MER: Assist mode lyfter Control till nya höjder

Control Ultimate Edition är en sanning med modifikation, men om vi förutsätter att du inte har en monster-PC hemma kan jag absolut skriva under på att detta är den ultimata upplagan av min personliga favorit från 2019. Så har du fortfarande inte testat Remedys senaste äventyr finns det knappast något bättre tillfälle att göra det än just nu. Jag älskade att spela Control när jag spelade det 2019 och jag har haft minst lika kul med det år 2021.