Vid det här laget börjar jag förstå hur rollspel i japansk stil fungerar. För det mesta stoltserar de med överdrivet gulliga karaktärer, en storslagen och konstig handling, turordningsbaserade strider och en spelvärld som målas upp i dåtid, nutid och framtid parallellt. Okej, det där sista kanske inte är riktigt lika vanligt. Det colombianska JRPG-äventyret Cris Tales är ett ganska ordinärt spel med en extraordinär krydda. Frågan är bara om den här kryddan är tillräckligt spännande och smakrik för att den här spelrätten ska förvandlas till något utöver det vanliga.

I inledningen av Cris Tales möter vi spelets huvudrollsinnehavare Crisbell, en tidsmagiker som i berättelsens inledning får förmågan att observera och manipulera tidens flöde. Kort efter att vår hjältinna fått sina krafter ger hon sig ut på det farliga uppdraget att besegra den onda tidskejsarinnan tillsammans med ett gäng charmiga och färgsprakande kompanjoner.

Innan vi tar ett grepp om spelets huvudsakliga mekanik, eller kryddan om vi ska hålla kvar vid den matiga metaforen ett tag till, måste jag berömma den visuella stilen i Cris Tales. Spelet är otroligt vackert med sina starka färger och läckra arkitektur. Utvecklarna Dreams Uncorporated har nämligen använt sig av mängder med colombianska landmärken och förvandlat dem till en naturlig del av den iögonfallande spelvärlden, något som leder till en häftig och aningen unik skådeplats. Dessutom blir spelets miljöer ytterligare lite trevligare att titta på när de parallella tidsperioderna kommer in i bilden.

LÄS FLER RECENSIONER: Legend of Mana Remake

Bortsett från några sektioner här och där är spelskärmen i Cris Tales alltid uppdelad i tre delar som alla gestaltar varsin tidsperiod. Från vänster till höger ser vi platsen vi befinner oss på i dåtid, nutid och framtid. Det här är ett riktigt coolt inslag som fick mig att både stanna upp gång på gång samt utforska varje hörn av de olika städerna för att få se hur platserna såg ut förr eller kommer se ut i framtiden. Dessutom förändras spelvärlden och dess invånare beroende på vad som händer i spelets berättelse såväl som sidouppdrag. Mitt favoritexempel var när jag stötte på en stackars gatumusikant som i framtidsdelen av skärmen hade förvandlats till en ficktjuv, men efter jag skänkt tillräckligt med pengar till killen lyckades han tack och lov undvika sitt kriminella öde.

Berättelsen i Cris Tales bjuder på ungefär vad vi kan förvänta oss med tanke på genren. Historien om Crisbell och hennes hjältemodiga följeslagare är fylld av storslagna peptalks och överdrivet onda antagonister. Dessutom är äventyrets spelregler så fantastiska och märkliga att jag knappt rycker på axlarna när våra hjältar får en enorm glassko som vi efter några enkla modifikationer kan använda för att segla på lava. Men även om handlingen kan vara bitvis underhållande känns den alldeles för ryckig och ojämn för att jag verkligen ska bli investerad. Berättelsen blir som mest intressant när den verkligen tar användning av tidsmagins krafter och utforskar olika tidsperioder och möjliga scenarion, men det sker tyvärr något för sällan för att jag ska vara nöjd.

Utöver spelets huvudsakliga handling bjuder Cris Tales även på ett gäng uppdrag vid sidan av som alla dessutom har en egen inverkan på hur spelet slutar. Det är ett välkommet designval som verkligen får mig att aktivt söka upp diverse karaktärer för att se om de behöver min hjälp. Samtidigt lider spelet av det där typiska rollspelsproblemet där sidouppdragen inte är lika viktiga rent dramaturgiskt som huvudberättelsen, men likväl skjuter jag på att gå vidare i handlingen för att kunna lämna in alla sidogrejer. Det här blir som allra tydligast när spelet uppriktigt frågar mig om jag har gjort allt jag vill göra innan jag går vidare med handlingen. Jag borde verkligen rädda världen, men först behöver jag hitta lite gamla ritningar till den lokala handlaren.

När jag inte dreglar över de vackra miljöerna eller försöker hänga med i den fantasifulla men bristfälliga berättelsen kommer ni med säkerhet hitta mig på det turordningsbaserade slagfältet. Cris Tales dukar upp det mesta vi kan vänta oss i ett sådant här stridssystem i form av olika attacker och övriga aktioner i ett prydlig kösystem. Redan här har spelet ett fullt godtagbart system, men Cris Tales har ytterligare några magiska ess i rockärmen.

MER TURORDNINGSBASERAT: Yakuza: Like a Dragon

Till att börja med har den tidigare nämnda tidsmagin en stor roll i spelets strider. Crisbell kan både transportera fiender bakåt och framåt i tiden, vilket i sin tur förvandlar dem till en yngre respektive äldre version av sig själva. Genom att sedan skanna fienden i sitt nuvarande livsskede lär jag mig när de är som mest sårbara. En fiendetyp kanske kommer bli mer känsliga mot eldattacker senare i livet eller hade sämre skydd mot fysiska attacker i sin ungdom, något som bjuder in till mängder med strategiskt underhållande stunder. Det är även riktigt kul att utnyttja statuseffekter i kombination med Crisbells tidskrafter. En fiende i det förflutna som blivit förgiftad och därför tar lite skada efter varje runda kommer få en rejäl giftsmäll när jag drar tillbaka dem till nutiden. Hivar jag vatten på en fiende som använder sköld kommer den ha börjat rosta i framtiden och förse sämre skydd. Sådana här designval i kombination med den stabila grunden leder till ett riktigt robust och underhållande stridssystem.

Ytterligare en liten detalj som gör mig mer engagerad i striderna är betoningen på timing vid varje attack. Genom att trycka på en knapp vid rätt tillfälle kan jag antingen parera inkommande skada eller förstärka mina egna attacker. Spelet hjälper mig dessutom att tajma rätt genom att tona ner skärmen i en halv sekund. Det är ingen stor grej, men det är ytterligare en aspekt som gör mig än mer investerad och aktiv i spelets strider. Som om inte allt det vore nog bjuds jag även på ett helt gäng kreativa tidskrafter. Ett underhållande exempel är förmågan att transportera mina kompanjoner en runda bakåt i tiden för att motverka attacken de precis utsattes för. Spelets strider är med andra ord sprängfyllt med intressanta inslag ovanpå en gedigen grund.

Cris Tales är som sagt ett ganska vanligt JRPG men med en fascinerande twist. Spelet vinner knappast några utmärkelser för sina narrativa bedrifter men lyfts upp av en oerhört läcker grafisk stil och ett stabilt stridssystem som blir alldeles lysande tack vare tidens magiska kraft. Den där extraordinära kryddan lyckades rätt bra med att lyfta den här spelrätten, även om jag gärna hade hällt på ytterligare lite till. Jag gillar trots allt min mat kryddig.