5 minuter lästid

2019 var året då jag spelade fler spel än något annat år tidigare. 2020 fortsätter denna tradition – med råge. Jag har i skrivande stund spelat 42 spel av vilka jag har klarat 31 och fortfarande spelar två. Det har minst sagt varit ett produktivt år som spelnörd.

Dock är det endast en handfull av dessa spel som har släppts i år. Mycket av det jag har spelat har varit sånt som legat och ”skräpat” i spelbiblioteken på bland annat Steam och min PS4. De årsaktuella spelen har i huvudsak varit recensionsuppdrag och är i klar minoritet bland mina 42 erövringar. Men likväl tänker jag lista min topp-5-lista för de bästa spelen jag har spelat och som släppts under (skitåret) 2020.

Hedersomnämnanden 

Lumote
I våras fullkomligt överöstes jag med recensionsuppdrag i form av pusselspel. Ett av dessa var ett plattformspusselspel i en härlig visuell stil. I rollen som den lilla Lumote-snigeln tog jag mig igenom kluriga banor i vad som liknade innanmätet på en gigantisk, riktigt nördig PC, fast en organisk sådan. Pusslen höll en bra nivå och jag fick en mycket mysig, avkopplande och överlag ganska lagom spelupplevelse.

Chicken Police
Buddy cop-äventyr med antropomorfa djur är förvisso inget nytt koncept. Men försätt allting till en noir-miljö, och det får genast en lite fräschare twist. Detta spel är en kort men underhållande visuell roman, med mycket bra röstskådespelare och stabilt manus. Måhända är det lite för enkelt för min smak vad gäller pusslen, men bjuder trots det på en underhållande genomspelning.

5. Atomicrops

Sånt här är knark, alltså! Jag har fått lära mig den hårda vägen (läs: genom ca 800 timmar i The Binding of Isaac: Rebirth) att rougelite-genren är farlig för mig. Även fast denna typ av spel är förbannat bra på att kittla min frustrationsnerv är den minst lika bra på att få mig att tänka: ”bara en vända till”. I den här postapokalyps-skjutaren är ditt viktigaste uppdrag att skydda dina grödor från muterad flora och fauna. Självklart finns det bara ett sätt att göra detta: med automatvapen och trimmade skördetröskor. Jag har efter ett halvår med Atomicrops tagit mitt förnuft till fånga och valt att lämna det därhän, men jag hade lätt kunnat uppnå tresiffrigt antal timmar i detta om det inte vore för alla andra spel.

4. Luna The Shadow Dust

Spelet som fick mig att återigen få upp hoppet om att peka-klicka-genren faktiskt kan leverera, även under skitår som 2020. Luna The Shadow Dust är ett skitmysigt peka-klicka-spel med oerhört vackra animationer och fantasifull men logisk pusseldesign. Det är en jättefin hommage till guldålderns peka-klicka-spel, men med finjusteringar i mekanik och animation på helt rätt ställen för att bättre anpassa det för den moderna spelaren. Spelet innehåller varken talad eller skriven dialog, men lyckas ändå skapa en substantiell, fin relation mellan pojken och ”hundkatten”. Kort och gott ett måste för alla som håller den här genren högt och vill återuppleva hur det kändes att spela peka-klicka-spel när det begav sig.

3. Timelie

Jag älskar verkligen när tidsmanipulation eller tid som berättartekniskt grepp används i spel. Oavsett om det gäller handling eller spelmekanik har ni vunnit mitt hjärta om ni skapar ett spel där tiden spelar en viktig roll. I den här lilla indiepärlan fick jag möjligheten att lösa pussel och smyga mig förbi vakande robotar genom att spola tiden fram och tillbaka. Timelie gör ett bra jobb med att skapa spänning, illusionen av stress och att mycket står på spel, trots att varenda miss och snedsteg snabbt går att rätta till. Det har en bra nivå av utmaning, med pussel som du aldrig kan förlora – för tiden är på din sida.

2. Welcome to Elk

Detta kom verkligen från ingenstans. Ett till synes lättsamt äventyr som bar på så mycket mer djup än jag hade kunnat ana. Med sparsmakade spelelement, men desto mer välskriven dialog och handling, rörde Welcome to Elk upp oväntade känslor inom mig och fick mig att sitta klistrad i de tre timmar det tog att ta mig igenom spelet. Baserat på dess glättiga yttre hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle presenteras för så mycket allvar och tunga ämnen som det här dystra men väldigt charmiga äventyret bjöd på. Precis som jag tidigare sagt i min recension av spelet är det svårt att prata om det utan att säga för mycket. Därför vill jag bara uppmuntra alla som säger sig tycka om spel att testa det.

1. Marvel’s Spider-Man: Miles Morales

Det måste ha varit ödet! För bara kort efter (vi snackar alltså inte mer än en dryg månad) att jag faktiskt fått tummen ur och spelat igenom Marvel’s Spider-Man utannonserades dess uppföljare. Marvel’s Spider-Man: Miles Morales är, om jag ska vara hård, mer av samma som i det första spelet. Men det gör det inte mindre fantastiskt! För även om svingmekanik, stridssystem och uppdragsdesign i princip är kopierade rakt av har varje del modifierats bara litegrann, vilket enligt mig är mer än tillräckligt för att berättiga ett helt eget spel. Miles har både osynlighet och bioelektricitet till sitt förfogande, och får därmed möjlighet att ta sig an ovanstående områden med smått annorlunda metoder gentemot sin föregångare.

Spelets berättelse har, förutom att skifta fokus till Miles, skalats ner en smula, både bokstavligt och bildligt. Medan Peter Parker i första spelet såklart tog sig an stora superskurkar såväl som de enskilda New York-bornas mindre problem, rör sig Miles ännu mer nere på gatunivå. Framförallt har hans företaganden ett tydligt fokus på Harlem och många av de människor som bor där och som står honom nära. Denna bit uppskattade jag mycket, eftersom det gav mig en bättre inblick i Miles som karaktär. Nog för att jag är en stor Spindelmannen-anhängare men jag har pinsamt dålig koll på Miles inkarnation av fasadkryparen. För den som ser till att beta av samtliga delar av spelet stundar en väldigt fin hommage till Black Lives Matter-rörelsen. Detta är dock bara en av flertalet anledningar till att alla som säger sig gilla Spindelmannen borde spela det här spelet!


Där har ni dem! Ironiskt nog var inget av spelen jag såg fram emot detta år – The Last of Us Part II och Animal Crossing: New Horizons – med på listan. Inte för att de nog inte är fantastiska spel, utan helt enkelt för att jag inte har spelat dem. *lägger dem i skämshögen som för en gångs skull hunnit krympa något*

Precis som många andra ser jag fram emot att inom kort få lämna 2020 bakom mig. Dock inte enbart i förhoppningen att den rådande pandemin äntligen ska upphöra, utan på grund av 2021 års kommande spelsläpp. Bland titlarna jag ska hålla ett vakande öga på hittar vi bland annat It Takes Two, Horizon Forbidden West, Hogwarts Legacy och Sherlock Holmes: Chapter One. Medan jag inte kan mer än spekulera kring just dessa spel kommer dessutom en stortitel som omöjligen kan svika: Mass Effect: Legendary Edition. Medan detta inte på något vis är ett ”nytt” spel är något så enkelt som en remaster av denna enastående trilogi mycket mer än vad jag hade kunnat hoppas på. Vi ses där!