7 minuter lästid

Speljournalistiken brukar tycka om att använda definierande ögonblick inom spel som en slags måttstock på det vi sedan upplever efteråt. Detta är givetvis en helt logisk jämförelse som sker även inom andra underhållningsmedium. Vi återkommer ofta till hur Jurassic Park definierade CGI och animatronics, vi pratar om hur miniatyrer i Sagan om Ringen hjälpte filmen att kännas mer verklig och vi bedömer således allt som kommer sen utifrån det vi sett innan. På samma vis kan ett bands genombrott med en perfekt debutplatta för alltid komma att vara det som efterföljande album mäts efter, liksom TV-serier som The Sopranos och The Wire var starten för en era där TV-serier fick budget likt en långfilm. Det kanske vanligaste exemplet inom spel är hur Super Mario 64 definierade plattformsgenren inom 3D, och läste man recensioner av nya plattformsspel efter dess release var det ganska stor chans att den mustaschprydde rörmokarens polygon-debut nämndes i något sammanhang. Det är helt enkelt ofta oundvikligt att minnas det som var för att bedöma det vi upplever nu.

LÄS MER: Problematiken med termen ”soulslike”

Liksom i fallet med Mario förändrade verkligen Astro Bot på PSVR allt för mig och under dom kommande tre åren skulle det spelet tillsammans med ett 50-tal spelupplevelser i VR i stor mån förändra mitt synsätt på spel som en helhet. Att säga att samtliga av dessa spelen varit banbrytande är att överdriva men jag kommer vidare i texten lyfta fram några exempel, kanske inte alltid för att dessa är de bästa men för att de inom formatet åtminstone gör något speciellt. För även om underhållning givetvis främst ska dömas utifrån hur roligt det är finns det beståndsdelar i VR som adderar något vi inte kan uppleva på en TV, och personligen tycker jag detta också är viktigt att belysa. Alla spel kanske inte är mästerverk men deras spelmekanik bjuder ändå på något fräscht som gör det värt att spela enbart för några små detaljer, inte helt olikt hur vår chefredaktör Alexander ständigt resonerar i sin podcast Spelspecifikt.

Jag vill börja med att prata lite extra om nyss nämnda Astro Bot. För även om Marios äventyr på Nintendo 64 kanske än idag är det mest genre-definierande ögonblicket vill jag påstå att den vita lilla robotens äventyr kommer bra nära. Varje gång jag ska försöka förklara hur Astro Bot känns för någon som inte burit ett VR-headset så säger jag att det är lite som att man byggt upp banorna i kartong runt om mig och så styr man en figur runt på dem. Det kanske är en märklig jämförelse men det är mitt sätt att försöka berätta hur VR-världen omsluter mig. Men Astro Bot lyckas också vara ett sprudlande fantastiskt underhållande äventyr utöver att vara just i VR, men den där lilla extra dimensionen gör att det blir något alldeles extra. Här finns en inlevelse och en detaljrikedom som når fram på ett suveränt vis genom att vara just i VR och under en lång period hade jag nästan svårt att spela plattformsspel på en TV för att Astro Bot gav mig den upplevelsen. Jag kommer återkomma många gånger till hur inlevelsefullt saker faktiskt blir i VR och hur indragen jag blir när en värld helt omsluter mig.

Vi går vidare från plattform till pussel. The Room var en spelserie där jag redan klarat två spel och steget till VR kändes som ett naturligt sådant att ta. Att röra sig i ganska begränsade miljöer men där pusslet hela tiden är överskådligt fungerade bra och även om jag gillade stämningen i de tidigare spelen är det en annan sak att vara inne i miljön på det viset VR presenterar. Det är väl just den faktorn tillsammans med det interaktiva som VR gör allra bäst: att lyfta föremål, dra i spakar och snurra på saker känns så naturligt och det enda man egentligen kan önska är någon slags av feedback som simulerar den yta man tar på. Detta är någonting jag personligen tror kan komma i framtiden i någon utsträckning och skulle såklart göra inlevelsen ännu större.

Om det är något spel i denna text som definierar VR som något helt unikt så är det Half-Life: Alyx. Det går alltid att argumentera för att spel i VR bara gör det andra spel redan gjort i en mer uppslukande dimension men med Alyx känns det som att den extra dimensionen är något alldeles speciellt. Detta tillsammans med finurliga pussel samt att mängder med saker i omgivningen är interaktiva och mycket mer. Men det är framförallt den välregisserade stämningen som blir helt fantastisk här, för även om spelet i sig är ett actionäventyr har Valves spel också till stor del handlat om att vara en walking simulator. Så vi färdas, ofta stillsamt, genom trapphus, lägenheter, kloaker och andra platser där man fyllt varenda vrå med detaljrikedom. Sådant här blir såklart extra speciellt i ett VR-spel. Man tar också tillvara på dimensionen med häpnadsväckande vyer, överraskningar och skriptade sekvenser som blir något alldeles extra. Sedan är det ju det där faktumet att man har ett par gravity-handskar på sig och kan på håll plocka upp ett nytt magasin till pistolen, göra en lyra och ladda om i en smidig tuff rörelse. Och det är här Alyx lyfter fram det som är VR:s kanske allra största fördel: att våra händer är en del av spelet. Vi kan interagera med och vrida på föremål, vi kan lösa pussel och vi kan sikta med våra händer (i verkligheten) och det avbildas sedan i den virtuella verkligheten på ett så fantastiskt vis att det liksom suddar ut gränserna.

LÄS MER: Hur Google Earth VR fick mig knäsvag

Om man tvekar om VR är något för en, eller ens adderar något extra, så är ett par minuter i detta spel allt som behövs för att man aldrig kommer att se på spel med samma ögon igen. Att det dessutom rent spelmässigt är ett av de bästa spel jag någonsin spelat gör såklart sitt. När jag berättade för en kompis som kikat på detta spel på YouTube, men inte spelat det själv, så sade han kring min lilla hyllningskör om spelet att han personligen tror det är åt det här hållet spelmediet är på väg. Själv tror jag VR kanske snarare blir ett litet komplement i framtiden. Vi kommer säkerligen alltid älska våra upplevelser på skärmar, men med tiden kommer säkerligen fler och fler förstå hur fantastiskt VR kan vara och om fler omtyckta serier också får exklusiva spel till formatet, ja då kommer de som är tveksamma till slut inte kunna hålla sig borta.

Pusselspelet Blind Spot är, liksom Half-Life: Alyx, ett utmärkt bevis på att interagera med saker i omgivningen är extra skoj i VR. I detta Escape Room-liknande spel rör du dig genom en stor herrgård och löser pussel för att komma vidare till nästa rum. Escape Room-konceptet passar givetvis utmärkt i VR och även om detta kan liknas ganska mycket vid ovan nämnda The Room finns här lite mer av det som erbjuds i det spelet. Att röra sig genom herrgården blir en upplevelse i sig, att utforska detaljrika rum som finns där rakt framför dina ögon är återigen ett bevis på hur mycket VR faktiskt tillför. Givetvis kan denna typen av spel vara stämningsfulla även på en TV men jag läste en sak i en recension om detta spel som sammanfattar bra vad jag menar: att ställa sig vid en fönsterruta och se regnets droppar rinna längsmed är en sådan banal sak som just i VR blir speciellt och kanske sammanfattar en sådan enkel sak vad VR lyckas med allra bäst.

Under dessa tre år som VR varit en stor del av mitt spelande har jag tillbringat 100-tals timmar med fantastiska upplevelser. Genom PSVR och Oculus Quest, fristående som inkopplad till en dator, har jag upplevt så otroligt mycket skoj. Och då har jag ändå inte pratat om spel som populära Beat Saber som liksom Guitar Hero blivit något av en måttstock för rytmspel; Star Wars-äventyr i Tales from Galaxy’s Edge som verkligen förflyttar oss till den där galaxen långt, långt borta; det charmiga äventyret i Moss eller de otal övriga pusselspel jag haft enormt roligt med. På bara ett par år har jag samlat på mig otroliga spelminnen.

Samtidigt förstår jag att VR kanske inte är för alla, men skulle vilja sticka fram hakan och påstå att det i många fall säkerligen är för att man bara inte gett upplevelserna en ordentlig chans, eller haft råd med utrustningen som krävs för att få ta del av spektaklet. För om man älskar plattformsspel har jag svårt att se att man inte skulle älska Astro Bot och samma sak gäller ju även de pusselspel jag nämnt. Är man ett fan av denna genre finns här så otroligt mycket att hämta. Sedan kan det såklart finnas skäl som att man blir illamående av VR eller andra personliga anledningar så som den tidigare nämnda ekonomiska aspekten. Det finns också den tekniska sidan av myntet att spårning inte alltid fungerar helt hundraprocentigt och andra saker som gör att spela med en handkontroll på en TV trots allt kommer vara väldigt mer användarvänligt och mer simpelt på alla vis.

Som en avslutande kuriosa och ett bevis på hur lustigt livet kan vara så provade jag faktiskt VR redan på tidigt 90-tal. Som son till en journalist fick jag ofta vara med om roliga händelser och jag minns att jag under en dag fick gå runt i någon slags bas med en enormt headset på mig (eller så kändes det bara så för att jag var ett barn). Jag googlade lite inför denna artikel och hittade företaget ”Virtuality group” som har gjort denna typen av maskiner, främst ämnat för arkadhallar. Jag minns dock inte särskilt mycket av den exakta modellen och att försöka återskapa känslan jag hade vore som att försköna över 30 år gamla minnen. Man kan dock i perspektiv i alla fall konstatera att det tog ganska många år innan de trevande stegen både jag och VR tog då behövde ett par decennier på sig för att bli mer stabila. Nu råder det dock inte särskilt stor tvekan om att även om formatet fortfarande har en del att lära sig så är det en stor del av hur jag kommer att fortsätta förvänta mig av spel i framtiden.