3 minuter lästid

”There is a time for thought and there is a time for action, and this is one of these times!”
”…Which one?”
”THE SECOND ONE!”

För att vara ett spel där huvudkaraktären samlar hjärnor för att hans utomjordings-ras inte ska klonas ad infinitum in i hjärndödhet så är han fan väldigt dum.

It came FROM OUTER SPACE!

Destroy all Humans! är en parodi på- och ett kärleksbrev till alla de ostigaste sci-fi-filmerna från 40- och 50-talet du kan tänka dig. Det är ibland svårt att veta var parodin börjar och något direkt taget slutar, men det finns mycket hjärta i det här spelet. Du spelar som en invaderande ras av grå rymdmän som behöver fylla på DNA-depåerna för sin ras. Din före detta dig, eller din klon, eller den du är klonad från har kraschat på jorden i Area-42 och det är ditt jobb att rädda honom och samla lite hjärnbalkar på vägen dit.

Det enda som står mellan dig och ditt mål är en uppsjö av 1950-tals-karikatyrer av amerikanska människor och popkultur. Handlingen tar dig genom det lantliga, mellanvästra USA, från soliga Kalifornien till Area-42. Längsmed vägen på din dödliga roadtrip kommer du elektrifiera, spränga och analsonda varenda invånare till döds och glöm inte bort några kor när du ändå håller på.

”Moo”

För att använda ett urvattnat men allt för passande uttryck: vad Destroy all Humans! fattas i gameplay gottgör det i charm. För varje sekund man tröttnar på de mediokra striderna eller oförenliga smyguppdragen så öppnar någon av karaktärerna sina underbara munnar och allt negativt är glömt för stunden.

J. Grant Albrecht spelar huvudkaraktären Cryptosporidium-136 (Crypto) och Richard Steven Horvitz spelar hans teknologiskt lagda kompanjon Orthopox (Pox). Tänk fältagent James Bond respektive tekniknörd Q, men att båda är klonade, trögare versioner av sig själva. Båda två är röstskådespelare av högsta kaliber och även om du inte har hört deras namn innan har du definitivt hört deras röster. Richard Steven Horvitz känner du antagligen igen från Invader Zim som titelkaraktären. Filmsekvenserna är proppfulla med ost, skinka och alla andra pålägg du har i kylen. Karaktärerna går fullt ut och håller ingenting tillbaks, så då blir det desto mer synd när spelet tar vid och det mesta slängs in i kylskåpet igen för att tas fram nästa gång det är avbrott i själva uppdragen.

Speciellt Crypto och Pox har så mycket kemi att jag bara vill ha en hel film eller serie där de flyger runt i galaxen på små äventyr.

Now kiss…

Hur du spelar Destroy all Humans! är – hur ska jag uttrycka det här milt? – ”väldigt Playstation 2”. Detta kanske låter överflödigt att säga då det var ett Playstation 2- och Xbox-spel från början, men det är många av barnsjukdomarna som till förtjänst nu är borta och tyvärr många som fortfarande är kvar. Uppdragen är fortfarande stela och repetitiva. Striderna är fortfarande svårmanövrerade och underväldigande. Handlingen är mer eller mindre inte existerande.

Men… allt är glömt när nästa replik behagar ens örontrummor.  Allt är så jävla dumt och underbart att jag önskar att humorn hade spillt över i resten av spelet. Vapnen, som hade varit ett fantastiskt tillfälle att skina, är tyvärr väldigt standard för ett sci-fi-spel med endast analsond-geväret som är lite fnissvänligt en eller två gånger.  Ett prima exempel är i min mening Ratchet and Clank som lät sig vara opraktiska och innovativa med sina vapen, bara för skojs skull.

Vapnen är helt ok, men de kunde ha spårat ut mer.

I slutänden är kampanjen kort, söt och har sina ljusa stunder, men förutom skådespelarinsatserna finns det inte så mycket att hänga i granen och vad som hade kunnat vara en underbar kompott av älskvärda troper, blir istället en sving och en miss. Uppdateringen blir inte mycket mer än grafikmässig, vilket känns synd då det inte var grafiken som gjorde originalet intressant på något sätt alls.

Destroy all Humans! känns tyvärr som ett till tillfälle (eller en till remake) där utvecklare inte riktigt visste vad det var som var bra med originalet, eller varför folk älskade deras skapelse från första början, för här har vi ett spel som inte bara hade behövt putsas till visuellt utan även uppdatera sig vad som skett med nivå- och speldesign de senaste 15 åren.