Ett av mina bästa spelköp någonsin var när jag köpte Bioshock 2 för 50 kronor på stadens videobutik sex månader efter dess premiär. Visst, jag hade kunnat köpa spelet på dag ett och betalat 600 kronor för det, men på vilket sätt hade det gett mig en bättre spelupplevelse? Många spelar hellre dåliga spel bara de är nya, istället för att ta sig an ett mästerverk som har några år på nacken. Men finns det överhuvudtaget någon anledning att köpa ett spel på dag ett? Nej, inte alls.

Spel som släpps i september och oktober säljs inte sällan för halva priset på Black Friday i slutet av november. Och spel som släpps strax före jul erbjuds till halva priset på nyårsrean. Och halva priset innebär dubbelt så många spel till spelsamlingen trots allt. Men att köpa spel på dag ett är inte enbart dyrare, dessutom är risken stor numera att du får ett spel som är fyllt av buggar och brist på innehåll, som det tar spelmakarna veckor eller månader att rätta till. Lägg till risken att du luras av hajpen kring spelet när alla spelare på nätet veckorna innan premiären hetsar varandra om spelets storhet, och det går inte att neka till att köpa ett nytt spel kostar betydligt mer än det smakar.

Ändå finns det en osund fixering på nya spel i spelvärlden. Det är ett benhårt fokus på utannonseringar, trailersläpp, recensionsembargon och inte minst släppdatum. Fansen blir som galna så fort en ny skärmbild av ett kommande spel släpps. Varje liten ledtråd i varje trailer ska analyseras sönder. Och de blir ännu mer galna om spelet försenas i några veckor. Det vanligaste argumentet för nya spel mot gamla spel är att det bjuder på något helt nytt, något okänt, något som ingen upplevt förut, men även det argumentet är en illusion.

Varje gång ett nytt storspel släpps bombas vi i flera månader innan, i vissa fall flera år, av trailers, förhandstittar, genomgångar, bilder, videos, intervjuer, rykten, avslöjanden och så vidare. Vare sig man vill det eller inte så vet man redan det mesta om spelet månader innan det släpps. Och dagarna före och efter spelets släppdatum så dränks Twitter av bilder, videos och kommenterar när världens spelare gör sitt bästa för att spoila spelet för varandra. Men hur mycket vet du egentligen om ett par slumpmässigt valda gamla godbitar från spelhistorien som The Dagger of Amon Ra och Alice: Madness Returns? Har du inte redan spelat dem själv är chansen stor att du inte vet någonting alls om spelen. Så det är i själva verket de gamla spelen som bjuder på det nya och okända!

Om du redan har klarat alla Splinter Cell-spelen ett par gånger så förstår jag att du är desperat på att sätta tänderna i ett nytt spel i serien, men gillar du Splinter Cell utan att ha spelat alla de gamla spelen kan du ju börja med att spela de gamla spelen innan du sätter dig ner och längtar dig blå efter ett nytt spel. Spelhistorien fullständigt dignar av spel som är både billigare och bättre än de spel som släpps just nu.

Det andra vanliga argumentet för nya spel är att grafiken är snyggare i nya spel, och nej, det stämmer inte nödvändigtvis heller. Förr i tiden var det vanligt att spelen i slutet av en konsolgeneration var mycket snyggare än de som kom i början av konsolens livstid, men idag är det inte ovanligt att ett spel som släpps i början av en konsols livstid mycket väl kan stå upp emot de flesta senare spel. Dessutom uppdateras många gamla spel nu för tiden för att de ska hänga med i den grafiska utvecklingen.

Så nej, jag hittar inte ett enda argument för att man ska köpa ett nytt spel.

 

För att sammanfatta:

Gamla spel —— Nya spel

Billigt pris?
Ja, Nej
Buggfritt och patchat?
Ja, Nej
Allt DLC finns tillgängligt?
Ja, Nej
Googla sig till lösningen om du kör fast?
Ja, Nej
Du slipper bli lurad av hajpen?
Ja, Nej
Spoilerfritt på social media?
Ja, Nej

Ja, vad kan man säga? Gamla spel vinner en storseger. Ursäkta mig, nu ska jag gå och spela några klassiker som jag aldrig spelat förut.