Att rädda världen vill de flesta av oss, och att få göra det som en urgullig klumpig liten robot (eller robotdräkt) gör det bara ännu mer tilltalande. I Doomsday Vault har jorden gått under i klimatkrisen. Kvar finns ruiner av det som en gång var vår vardag, så som shoppingcenter, lagerlokaler och pyramider. Något liv är inte att tala om, men det finns några små stackars växter som klarat sig från undergången. Dessa är det din uppgift att lokalisera och ta med tillbaka till ditt s.k. domedagsvalv. Just detta domedagsvalv finns inte på riktigt, men det ligger ett riktigt på Svalbard, och innehåller fröer från många av världens växter och träd, allt för att rädda vår sköra natur, och bevara den biologiska mångfalden inför framtiden. Och det är precis det man ska göra i spelet, samla växter och föra dessa till sitt eget domedagsvalv, där de ska planteras, tas om hand och mångdubblas för att i framtiden ha en hållbar gröda.

Den söta namnlösa roboten du spelar som skall ta sig fram i denna apokalyptiska värld genom att lösa simpla pussel och labyrinter för att hitta växtlivet som den så desperat letar efter. Det känns lite WALL-E-inspirerat rentav. Allt är väldigt simpelt: pusslen kan bestå av olika nivåer som skall klättras på, eller dörrar som skall öppnas i rätt ordning. Inga större svårigheter, eller i alla fall tills det dyker upp elaka drönare som skjuter laserstrålar. Dessa stör jag ihjäl mig på vid vissa tillfällen, då det gäller att hålla sig långt ifrån dem, och de rör sig bra mycket snabbare än min lilla klumpiga robot.

Whiihiiii!

För varje gröda som plockas upp i spelet finns det en liten faktaruta med bland annat vad växten heter, vad den används till och i vilka zoner den gror i. Utbildning och underhållning på samma gång – perfekt! Doomsday Vault är inte ett uttalat barnspel, men passar absolut till nyfikna barn som vill lära sig om klimatkrisen och vad som kan hända i dess efterdyningar. Det kan vara en ögonöppnare och en diskussionsstartare för många. Dessutom är det ganska spännande, för man vet aldrig vad som kommer hända runt nästa hörn.

Om man är en robot (som jag har valt att se det) eller om man kanske är en människa i robotdräkt är lite oklart, men en sak är säker, man är så himla gullig. Gångstilen påminner om ett litet barns, som precis har lärt sig att gå, lite så där osäkert vaggande liksom. Dräkten, som i början är bara vit och tråkig, går att skräddarsy på många sätt: färg, mönster och utförande. Även diverse välbehövliga verktyg låses upp längsmed spelets gång och placeras på robotens händer. Min egen lilla robot springer just nu runt i turkost hjärnvågsmönster och ser ut som en futuristisk svetsare. Jättegullig!

Doomsday Vault är ett relativt kort spel, runt tre-fyra timmar, med en lagom svårighetsgrad som passar de flesta. Kortare spel är verkligen toppen vare sig man är vuxen och har massor att göra, eller om man är ett barn som kanske inte har världens längsta koncentrationsspann. Just detta är även ett sådant spel du kan spela någon timma för att sen lägga ifrån dig i en veckas tid, men du vet precis vad som skall göras ändå. Det är enkelt och med väldigt enkla kontroller. Att tappa bort sig i handlingen går inte, då det är väldigt linjärt: gå dit, hämta växten, ta dig hem, upprepa detta 14 gånger, och sen är spelet färdig. Det kan låta lite repetitivt när jag skriver det så, men varje bana har sina egna miljöer och sina egna utmaningar, och tillsammans med den ytterst behagliga musiken är Doomsday Vault ett väldigt mysigt spel att spela. Att ens robot är så gullig att man utbrister ett litet ”aaaaw” varje gång den gör något, gör det hela bara ännu bättre. Ett charmigt litet spel som kanske inte lämnar något större avtryck i ens minne, men ändå helt klart värt att spela och uppleva i stunden.