Senaste gången jag minns att jag iklädde mig pyjamas var i det Capcom-producerade NES-äventyret Little Nemo the Dream Master. Det var ett spännande och påhittigt äventyr genom allsköns pixliga drömvärldar. Det är en riktig plattformsklassiker för mig.

När jag såg att protagonisten i Dreams of Another bar pyjamas så kunde inte tankarna låta bli att fara tillbaka till Nemo och drömmarnas rike, och mycket riktigt så handlar såklart Dreams of Another att utforska drömmar men här talar vi om en betydligt lugnare vibe.

Inför lanseringen gillade jag det mesta med spelet. Jag var rentav djupt fascinerad av det och det låg i topp på min Spelkollen-lista för oktober månad. Den avkopplande känslan, det visuella, idén att skapa genom att förstöra. Allt lät oerhört fascinerande på pappret men verkligheten blev tyvärr en annan.

Mitt största problem med Dreams of Another kan sammanfattas med hur sävligt allt känns. Det är en en rakt igenom oerhört sömnig upplevelse snarare än drömlik sådan. Jag fattar att det ska vara ett chill spel men det behöver inte reflekteras i otroligt långsamt och styltigt röstskådespel som drar ner tålamodet och frustrationen i motsatt riktning. 

När jag gick i högskolan hade jag en lärare som jag tyckte hade otroligt mycket intressant att säga och lära ut men hans tonläge var så fruktansvärt monotont så jag somnade nästan av att lyssna på hans lektioner. Lite av den känslan återvänder här. Jag finner inget kul att lyssna på i Dreams of Another. Det saknar liv och glädje i rösterna. Alla låter trötta. Det påminner om hur VO lät för 20-25 år sen, när det var dåligt, träigt och långsamt. Jag suckar högt varje gång som en sekvens spelas upp när någon talar. Det suger viljan att spela ur mig. 

Jag kan definitivt hantera filosofiska tankegångar och pretentiösa ambitioner men jag orkar liksom inte med det när det presenteras såhär. Det bara måste finnas mer spännande sätt att visa upp det här konceptet.

Gameplay-loopen mister också sin charm ganska snabbt när jag inser att skjutandet i princip bara spolar bort bubblor som gömmer objekt och miljöer. Eftersom det inte finns någon direkt förtrollande nivå på grafiken som gör att varje fågel Fenix-miljö blir ögongodis som jag aldrig tröttnar på så är det just vad jag gör, tröttnar. Det är tråkigt nog en mekanik som inte klarar av att stå på egna ben.

Drömfragmenterat berättande, sövande musik och grumliga visioner från Baiyon räcker inte när presentation och leken inte är engagerande. Dreams of Another är mer av en konstinstallation än ett spel och med det menar jag att det filosofiska och pretentiösa tagit över projektet snarare än att stärka en bra spelidé. Jag måste inte ha ”kul” när jag spelar. Jag är ett stort fan av udda och kreativa ideér. Jag har inget emot walking sim-konceptet så länge det håller mig engagerad i nån grad och där fallerar det totalt för mig trots att jag generellt har en ängels tålamod.

Jag väljer att hellre lägga handkontrollen på bordet, dra på mig pyjamasen och lägga mig. Nått sömnpiller behöver jag nämligen inte för den varan har Dreams of Another redan levererat.