2 minuter lästid

Spel där dina val påverkar berättelsen har under många, många år varit ett hett ämne. Att de val som görs så småningom ger utdelning på ett eller annat sätt börjar bli mer och mer vanligt, och det är kanske inte så konstigt. Som spelare vill vi ju ofta att våra handlingar ska ha konsekvenser och att vi ska kunna forma och skapa våra egna berättelser när vi spelar. Precis detta går att göra i Storyteller. I allra högsta grad. För i just det här fallet är det själva berättelsen som är mekaniken.

Spelet utspelar sig i en bok indelad i tre kapitel. Varje kapitel består av ett antal mindre berättelser, och det är dessa jag som spelare själv skall skriva. I de olika berättelserna får jag till mitt förfogande ett bokuppslag med en titel samt två till sex paneler, eller serierutor om man så vill. Nedanför panelerna finns ett urval av karaktärer, föremål och scener (eller platser). Sen är det bara att fylla panelerna med rätt innehåll. Vad som är rätt innehåll är ganska fritt men poängen är att resultatet ska matcha titeln.

Nyfiken som jag är testade jag såklart om det går att skriva samkönade relationer och det funkade finfint – stort plus i kanten där.

Det första kapitlet fungerar som en tutorial där jag introduceras för berättarmekaniken. Varje uppslag har en ny berättelse som ska komponeras och kapitel ett handlar i första hand om relationer, kärlek och sorg. Titeln ger som sagt en tämligen tydlig fingervisning åt vilken riktning berättelsen ska tas, och oftast går det att ta sig dit på flera olika sätt genom att exempelvis byta plats på karaktärer eller låta saker utspela sig i en annan följd. Ibland går det till och med att använda sig av färre paneler än vad som erbjuds.

Vid en första anblick kan spelmekaniken tyckas ganska ytlig och simpel, men spelet bjuder på en del utmaningar när det första kapitlet är avhandlat. Det visar sig bland annat (utan att säga för mycket) att alla karaktärer inte har samma färdigheter eller möjligheter: alla kan exempelvis inte vara ondskefulla. Därtill måste kärleksrelationer såklart påbörjas innan de kan avslutas och någon som följd av detta kan uppleva hjärtesorg.

Vid ett par tillfällen hänger jag dock inte riktigt med på hur alla de olika formlerna mellan karaktärer och miljö fungerar. Men tursamt nog är valmöjligheterna inte oändliga – med tanke på att både panelantal och berättelsekomponenter är kraftigt begränsade – så efter ett par försök blir det ofta rätt till slut.

Med det sagt är spelet för stunden inte särskilt svårt. För den som vill ha mer, undertecknad inräknad, finns därför även lite svårare utmaningar att försöka sig på i vissa av berättelserna. Oftast innebär det att berättelsen i stora drag ska gå i samma riktning, men titeln ändras och ger därmed en extra knorr som kan påverka särskilda delar av händelseförloppet. Till exempel kan det vara att titeln ”olycklig kärlek” blir ”olycklig kärlek för alla”, varpå min uppgift blir att variera innehållet i enskilda paneler och på så sätt försöka uppfylla de nya kraven.

I nuvarande utförande är spelet inte mer än en halvtimme långt. Men jag kan säga redan nu att jag inte kommer ha några som helst problem att slösa bort timtal på Storyteller om det färdiga spelet bjuder på mer innehåll av liknande kaliber.