Austin Abrams axlar huvudrollen som Bryan, en gigarbetare som är medicinsk kurir. På väg med en leverans till sjukhuset i Racoon City kör han av misstag på en ensam kvinna ute i en mörk snötäckt skog. Efter detta är snöbollen i skräckinjagande rullning och den slutar inte växa förrän eftertexterna scrollar.

Men långt innan dessa vad nådda, innan filmen ens var släppt, har Zack Creggers film ifrågasatts om den bar på tillräckligt mycket DNA från spelserien. Något som nu med facit i hand känns som oberättigad och reflexartad kritik.

Jag tänkte helt ärligt samma sak inledningsvis efter att ha sett alla trailers, men till skillnad från de som ständigt jagar nästa stora ”kontrovers” på sociala medier var jag övertygad om att trailrarna gömde på sitt Resident Evil-arv, vilket är ett val som förvisso kan ifrågasättas då det kanske inte är det klokaste av marknadsföringsbeslut.

Men när jag väl satt i biosalongen så växte Resident Evil-känslan likt en T-virusmutation. Även om man hade plockat bort ord som Racoon City och Umbrella Corporation blir det väldigt uppenbart för fans vad de till slut tittar på. Igenkänningsfaktorn ligger inte i det 30-åriga karaktärsgalleriet och exakt kopierad monsterdesign, utan Cregger har istället fokuserat på miljöer, föremål och kända tropes som genomsyrat spelserien under många år. Även filmens punkt A till punkt B-upplägg bidrar till den kraftiga tv-spelsvibben.

Ur det avseendet är det ovillkorligt en Resident Evil-film. Jag behöver inte bli skriven på näsan i någon större utsträckning och filmen är helt ärligt så mycket bättre för att den är mer subtil med sina inspirationer.

Mindre diskret är däremot den dynamiska ljussättningen i filmens första halva. Den är ruskigt elegant i sitt överflöd. Sättet som snön skiner i den röda baklyktan med en kvävande becksvart bakgrund är iögonfallande. Skuggorna mot den kritvita snön fungerar också perfekt. I överlag älskade jag hur filmen stundtals badar i detta blodröda sken. Det är foto i toppkvalitet och Cregger vet hur man bygger spänning medan han även har en fingertoppskänsla för det komiska.

Zach Cherry, Kali Reis, Paul Walter Hauser

De som sett Zack Creggers tidigare filmer vet att regissören inte alls är rädd för att blåsa in lättsamhet i sina annars tunga och våldsamma alster. Resident Evil är inget undantag då den stundtals transformeras till en fullskalig komedi, i synnerhet när Umbrellas skrattretande inkompetens kommer fram i dagsljuset.

Även om jag fann skojandet småkul så höll jag mig ganska samlad, men det var en gång som Paul Walter Hauser (som har max fem minuter duktid) drog fram ett klyftigt throwback-skämt som fick mig att skratta högt åt i biomörkret. Han och vetenskapsmännen inom Umbrella personifierar verkligen odugligheten som råder inom bolaget.

Cregger har i intervjuer menat att filmen ursprungligen hade mer skämt och att han behövde klippa bort en hel del. När jag läser detta kan man verkligen undra hur hans ursprungliga bisarra version såg ut där Bryan upprepade gånger snavar på bananskal medan Yakety Sax spelas på full volym. Den här filmen har verkligen ingen brist på skämtsamma stunder. Ett återkommande skämt om lås blev aldrig tråkigt och sidohistorien om världens mest bittra påkörda fotgängare vars ilska också växer likt en snöboll roade filmen igenom.

Bryan personifierar spelare när vi i våra tidiga år var gröna och inte visste vad Racoon City hade i beredskap för oss. Bryan är hur jag spelade Resident Evil som novis. Jag siktade som en kratta, var sönderstressad, slösade ammunition och svor för mig själv och mot tv-skärmen.

Han är din alldagliga medelsvensson som är osäker kring vapen, gör dåliga men trovärdiga beslut och reagerar helt i linje med hur de flesta av oss hade gjort under såna här kaotiska omständigheter. Han har också hjärtat på rätt ställe, och då talar jag inte om de transplantationslådor han bär med sig överallt.

De som tror att de skulle vara en Leon eller Jill under dessa händelser har grandiosa vanföreställningar om sig själv. Bryan är hur jag skulle reagera. Det är varför Creggers lite besynnerliga hopkok fungerar och ger ifrån sig en stark igenkänningsfaktor. Det är en högkvalitativ DLC-historia.

Det är också en del av charmen. De är vad som gör Bryan till Bryan och inte en ny Leon S Kennedy. Hans fumlighet och otur är det som driver hem poängen att vi inte spelar som hjälten, vi är snarare en olycksdrabbad NPC som hamnat på fel plats vid fel tid.

En NPC som försöker göra rätt. Som bryr sig om andra… och har onekligen svårt att säga nej likt en lydig peka och klicka-protagonist som ständigt måste skickas på sidouppdrag av mer fega och lata NPC:er. Han är ur ett avseende en lyckosam individ i en klassisk tragedi.

Austin Abrams

Jag är glad att Cregger såg Austin Abrams talang och levlade up honom till en huvudroll sen hans utmärkta roll som den stenade James i Weapons. Spelens välutrustade spelaravatarer sparkar och skjuter på allt som rör sig medan Bryan knappt kan klura ut hur man tar bort säkringen på ett vapen. Det är en rapp 90 minuter lång bergochdalbana med over-the-top kreativ monsterdesign och några effektiva jump scares som fick publiken omringa mig att tappa mobilerna titt som tätt i salongsgolvet. Jag har nog inte sett en sån här bra och uppenbar mix av humor och skräck sen Evil Dead 2.

Bryan är, som sagt, dessutom inte ensam om att vara klantig. Detta är en Resident Evil-produkt som verkligen lyfter fram klumpeduns-mentaliteten som alltid existerat i det tysta genom otaliga lappar och dokument som döende invånare och anställda strösslat efter sig genom alla spelen. De spelare som lusläst alla dessa bekännelser vet exakt vilka oförsiktiga klantskallar Umbrella varit i 30 år, inte helt olikt hur vi själva sakta men säkert insett att vår egen värld styrs av de mest korkade och farliga av individer.

Vare sig man läst en efterlämnad lapp i ett sjukhus eller läser världshistoria så undrar man hur saker kunde gå så fel. Well, nu vet vi.