2023 är här och kommer snart över oss på samma sätt som Jason Momoa smög sig på Henry Cavill under Suicide Squads premiär. Om året blir lika tveksamt som filmen återstår att se, men innan vi kastar oss dit med huvudet först vill jag hålla mig kvar vid 2022 en sista gång. Förra årets bästa spel handlade nämligen inte om att ta ner de äldre herrarna och samla deras gyllene runor eller att umgås med sin son i snön. Trots engagerande gameplay och mästerligt skriven dialog fanns det ett spel som trumfade de båda. För mig handlade nämligen det föregående året om robotdinosaurier och människor från rymden, att hjälpa sargade stammar och uppgradera sina primitiva pilbågar. Jag trodde jag sett allt i Zero Dawn men det här var till och med bättre än det. Förra året handlade om Aloy. Förra året handlade om Horizon Forbidden West.

LÄS VÅR SENASTE FÖRTITT: Paperklay

När spelet släpptes i februari 2022 var jag imponerad men ändå ljummen. Visst var det snyggt och så, och dessutom kändes kontrollen perfekt, men trots det fick jag en känsla av déjà vu. Jag hade ju redan gjort Aloys resa en gång förut, varför skulle jag vilja göra den igen? Huvudberättelsen passerade och avslutningen kändes bra, det här är nu upplagt för ett starkt avslutande spel. Sen kom sommaren och jag tänkte inte mycket mer på det.

Spola nu fram till november 2022. I ett avsnitt av den välproducerade podcasten Game Maker’s Notebook gästade Mathijs de Jonge, game director hos Guerrilla Games och lätt skarvat hjärnan bakom Horizon-spelen. I podden pratade de om spelets utmaningar, ambitioner, drömmar och framtid. Med kött på benen från andra upplevelser under året som gått väcktes återigen en pepp inom mig, jag blev tvungen att gå tillbaka för att se vad jag varit med om. Fem minuter in och jag var fast igen, fast den här gången var det starkare än förut.

Det är någonting med att spela ett spel en andra gång. För mig personligen bygger det ett lugn inombords. Det finns ingen som kan spoila spelets berättelse och jag behöver inte stressa för att hänga med i diskussionerna på sociala medier. Istället kan jag ta min tid, undersöka världen och genomföra de sidouppdrag jag tidigare inte haft tid med. Och det var ungefär här, någonstans i vägskälet av att röra sig framåt eller att stå kvar, som jag insåg storheten i Forbidden West. Det här är ett spel som handlar om människoöden.

LÄS FLER ESSÄER: Suicide Squad som ett service-spel behöver inte innebära jordens undergång

Det finns nämligen ett antal saker som får världen att bli levande i Forbidden West. Robotarna är en självklar del utav den, så även biomerna som är både varierade och gnistrande i den löjligt skarpa grafiken. Men det som lyfter upplevelsen till en helt annan nivå, det är animationerna. När jag tar mig in byarna som byggts upp efter apokalypsens obarmhärtiga välkomnande så känns det som att komma hem. Det beror inte på den säregna arkitekturen eller några särskilda landmärken, utan det är människorna som ger liv åt en hel omgivning. Folk jobbar, sliter, sköter om sina butiker och umgås i den lokala puben samtidigt som de skvallrar om de senaste rönen. Sedan samtalar jag med lokalbefolkningen och det är ungefär här som min haka slår ner i marken. Karaktärernas ögon rör sig obehagligt verkligt. Inte på ett kusligt utan på ett övertygande sätt som åtminstone jag aldrig varit med om förut. Människornas ögonbryn rör sig i takt med deras tankebanor och käkarna är sammanbitna när de behöver vara det på samma sätt som de ler när ett gott besked levereras. Det här ger en puls åt berättandet och en upplyftande känsla när man gjort något för en annan. Det är lite som att kunna låna ut socker åt en granne ifall de saknar ingrediensen hemma, båda blir lyckliga av det och har man tur får man en kaka som konsekvens av sin handling.

Medan jag upptäcker världen träffar jag fler människor med olika behov och nyanserna blir mer varierade i takt med att klimatet förändras. Helheten kan absolut kännas överväldigande och det finns goda argument för att spelet är för långt för sitt eget bästa. Samtidigt finns det få som klarar av balansen i att ha en enorm öppen värld och samtidigt leverera en berättelse som känns, hela vägen in i mål. Den starkaste upplevelsen 2022 var inte att upptäcka mig själv i en värld utan riktmärken eller att gråta åt det faktum att Atreus hittat sig själv i sin något sargade relation med sin far. 2022 handlade om att upptäcka andra människors öden i den förbjudna västern och jag är så glad att jag återvände för att påminna mig själv om detta. Gör dig därför själv en tjänst, innan 2023 slår oss i ansiktet med en rak höger, och återupptäck Aloys resa mot Amerikas kust. Det kommer vara värt det.