Har du någon gång drömt om att en dag komma över ett föremål som skickar dig genom tid och rum till en plats som inte liknar någon annan? Har du i den här drömmen tänkt tanken på hur det skulle vara att ha magiska krafter och slåss mot drakar för att rädda en värld som är på väg mot undergång? Är svaret ja på de båda frågeställningarna har jag goda nyheter för dig, nu finns nämligen chansen att göra just detta! Det kanske inte går i det verkliga livet, (vad jag vet, min kunskap kring potentiella parallella verkligheter är tyvärr begränsad) men i spelens värld kan vi åtminstone få försvinna iväg för en stund och bli något vi annars inte är. Välkommen till ditt livs viktigaste uppdrag. Välkommen, till Athia!

Project Athia såg scenens ljus för första gången på E3 för snart tre år sedan där studion Luminous Productions, som tidigare utvecklat Final Fantasy XV, presenterade en minst sagt imponerande teaser inför vad som då verkade vara ett storartat äventyr. Nu är spelet här med ett nytt namn, Forspoken, och frågan är om inte strängen på bågen gick av någonstans i samband med beslutet om att ändra skrud. Jag säger inte att min ungefär 15 timmar långa genomspelning var bortkastad tid som aldrig kommer tillbaka, utan jag slår snarare fast det faktum att det här var ett spel som för ett tag sedan lovade så otroligt mycket mer än vad som i slutändan blev en halvhjärtad produkt.

LÄS MER: The Last of Us-seriens sätt att förtälja sagan

Forspoken handlar om Alfre Holland som i folkmun kallas för Frey. Hon är en tjej i 20-årsåldern som lever ensam i New York då hennes föräldrar lämnat henne som liten. Frey har inget jobb, hennes lägenhet består av knappt bärande väggar och för att livnära sig utför hon kriminella sysslor med varierande resultat. Hennes långsiktiga mål är att lämna staden med sin katt, Homer, men efter en rad missgynnande händelser upptäcker hon ett talande armband (som man gör) och skickas iväg genom en portal (sånt som händer) till en plats långt ifrån vår egen, till en värld känd som Athia.

Spelet går ut på att upptäcka vem man är, varför man är där man är och hur det kommer sig att det som händer där man är faktiskt får hända i den värld där man är. Jag är medvetet vag, dels för att berättelsen är spoilerkänslig men också för att det är Forspokens enskilt bästa del, enligt mig. Manuset i sig gör inte någon några tjänster, skådespelandet är bristfälligt och det hände att skämskudden åkte fram då och då. Men sättet som berättelsen är skriven på, alla de omvälvande vändningarna samt de små detaljerna som konstant presenteras om Frey, gjorde att jag ville spela mera trots att hon konstant käbblar med sitt armband och slänger ur sig ett “fuck” var femte minut. Spelets tempo var dessutom tillräckligt dugligt för att orka hela vägen, i alla fall så länge man undvek de fasansfullt oinspirerade sidouppdragen.

Frey har en speciell relation med sitt armband.

Likt många andra spel under det moderna 20-talet har även Forspoken en öppen struktur med en värld fylld av hemligheter, kistor och utmaningar som är där för att stjäla din tid och ta fokuset ifrån allt som man egentligen vill veta. Världen är stor och därför är det tur att Frey är en fena på parkour, en kunskap hon tagit med sig från den moderna världen in i denna. I resan mellan verkligheterna erövrar hon dessutom magiska krafter vilket gör hennes parkour än mer effektiv i och med det guldiga skimret som lagt sig över hennes rörelser. Det går fort att korsa landskapen och man behöver aldrig oroa sig när man kastar sig hundratals meter över marken. Känslan är härlig och rörelserna får en att känna sig som en människa som precis upptäckt att man är en superhjälte; fri, entusiastisk och lite oproportionerligt kaxig.

Estetiskt kan man kontextualisera Forspoken som en blandning mellan Breath of the Wild, Fallout och (föga förvånande) Final Fantasy XV. Du har vidderna och de anpassningsbara kartmarkeringarna från Zelda, den dystopiska känslan med avsaknad av flora från Fallout samt de något kala städerna som på något sätt ändå är fyllda av människor i roliga hattar från Final Fantasy. Utöver det här sätter spelet sin egen ton med magi och en nypa medeltid vilket i slutändan leder till en kompott som faktiskt är rätt trevlig att färdas omkring i, hur märkligt det än ser ut på pappret. Överlag är estetiken helt enkelt en av de starkare grundpelarna i Forspoken.

Landskapen är kala men spektakulära.

Luminous Productions har skapat ett gameplay som inte liknar något annat. Kortfattat skulle man kunna beskriva det som en slags magiker-simulator där du med din högra trigger skickar ut magi som attackerar medan du med din vänstra har magi som assisterar. Blandat med det här kan du dessutom växla mellan fyra olika element och sedermera kombinera dem fritt för att skapa synergier. Du har nästan för många förmågor att leka med som tyvärr låses upp ungefär när spelet tar slut. Balansen här bli problematisk då man måste kämpa sig igenom långa delar mot fiender som är starkare mot ett visst element för att i slutändan kunna avfärda dem i en handvändning. Jag hade önskat större variation redan från början, men samtidigt behövs tiden för att förstå vad man håller på med. Det blev överlag en svår avvägning som Forspoken tyvärr fintar bort sig själv i, spelet har ungefär lika mycket koll som en själv.

LÄS MER: Dags för en Switch 2, tack!

Musiken till spelet är skriven av bland andra Bear McCreary som också komponerade ihop stämningen till God of War: Ragnarök, så här finns det inget att klaga på. Det är trollska stråkar som blandas med R&B-spår direkt hämtade från New Yorks gathörn. Allting andas väldigt mycket saga och den känslan är väldigt behaglig att vandra omkring i. Även skådespeleriet är habilt trots att manuset som tidigare nämnt hade behövt en extra vända hos den yttersta ledningen. Det märks att ambitionen har varit svulstig men faller oftare mot marken än vad den stiger åt skyn. Synd, tycker jag, då potentialen verkligen är där.

Forspoken är minst sagt ett spel som blandar och ger. Å ena sidan har du ett gameplay som är unikt med ett massivt djup, å andra sidan får man som spelare inte ta del av det om man inte ger ifrån sig 30+ timmar av sitt liv. Utöver det här har du magisk musik blandat med krystat skådespel, stabil grafik blandat med stundtals oinspirerat världsbygge samt en spännande story som gömt sig bakom en vägg av sidouppdrag för tidsutfyllnad. Jag kan fortsätta hur länge som helst men vid den här punkten har ni redan förstått vad jag menar. Kontrasten med en modern storstadskaraktär som fastnat i en annorlunda värld innebär dock att man oundvikligen får en personlig koppling till berättelsen, det är nämligen omöjligt att inte tänka tanken “hur hade det varit om jag själv hamnat i den här situationen?”. Och oavsett hur bristfälliga övriga delar är så går det inte att bortse från att det är en intressant premiss. Forspoken är ett spel som gör sig bättre på pappret än vad det i slutändan blev i ett digitalt media.