Trots att vare sig jag eller min far är ett dugg intresserade av bilar i allmänhet eller racing i synnerhet har vi alltid tyckt om att titta på TV-serien Top Gear tillsammans. Detta har jag alltid sett som att om man lyckas göra underhållning som är bra, oavsett vad dess faktiska kärna är, så kan det nå fram och roa ändå. Lite samma ekvation känner jag med Forza Horizon. För racing, i verkligheten, är som sagt absolut inget för mig. Men Horizon gör det otroligt underhållande vilket för mig blir det yttersta beviset på denna series storhet. Detta har helt enkelt blivit en sådan där spelserie vars nya spel jag ser fram emot nästan i samma klass som mina absoluta favoritserier. Trots att det handlar om racing och bilar.

Efter dryga tio timmar med spelet får jag en sådan där enorm lyckokänsla, mitt under ett pågående race. Jag tror, eller åtminstone hoppas, att många som upplever ett efterlängtat spel får samma känsla då och då. Den som kommer när ett spel infriar förväntningarna och är exakt så underhållande som man efter månader av längtan hade hoppats på. Den som på många vis är själva essensen till varför man älskar den här underhållningsformen så mycket. Det allra bästa med den här känslan gällande Forza Horizon är att jag vet att jag kommer ha den i väldigt många timmar till. För detta är ett sådant där spel som följer mig under en lång period, ett spel att tillbringa mängder av timmar med för att i framtiden återkomma till. Flera gånger om.

Att ta äventyret till Mexiko är kanske den femte upplagans smartaste drag och givetvis det som märks först. Här samsas vidsträckt öken med tät djungel. Här mixas asfaltsracing med att köra nerför en vulkans slingriga grusvägar och här finns framförallt vackra vyer i mängder. Detta i sig är ingen revolution för serien och personligen hade jag inte så mycket klagomål på den fjärde delens val att förlägga spelet i Storbritannien, speciellt inte eftersom de skiftande årstiderna var en välkommen nyhet, men det här är en betydligt mer varierad och därmed bättre miljö att vistas i. Här finns massor att upptäcka, platser att bli hänförd av och då framförallt en enorm lekplats att ha otroligt roligt i. För oavsett om jag deltar i nervpirrande race eller bara glider runt i den öppna världen är omgivningarna fantastiska och bidrar mycket till spelglädjen. Det visuella imponerar med fantastiska ljuseffekter, stabil bildhastighet och ja, omgivningarna har ju redan fått sin beskärda del av beröm men när man från en höjd står och ser ut över den lekplats som finns för att sedan trycka på gasen och åka vart man vill så känns detta som ett av de mest underhållande Open World-spel jag spelat, trots att man är begränsad till att sitta i ett fordon. Just ljussättningen vill jag också ge en extra liten eloge till då det är otroligt vackert och dränker Mexico i vackra färger om natten medan det om dagen silar solstrålar mellan den täta vegetationen. Tillsammans med en hel del snygga partikeleffekter finns det gott om ögonblick som rent grafiskt andas ”next-gen” även om jag är övertygad om att det finns ytterligare kraft för konsolerna att demonstrera.

MISSA INTE VÅR STORA SPECIAL: ALLT OM FORZA HORIZON 4

Det är, likt de föregående spelen, en karta som snabbt blir full av ikoner. Det finns dock en flik i menyerna som heter ”Accolades”, vilket är det här spelets smidiga sammanställning på vad du har gjort, eller har kvar att göra. Dessa Accolades är de poäng man får genom att genomföra tävlingar eller annat och som låser upp nästa del i de spektakulära showcase-event som lite snällt kan utmålas som detta spelets story. Här finns hisnande nästan 2000 utmaningar att ge sig i kast med, så för den som vill vinna och göra allt finns här en hel del. Mycket känns igen: gamla bilar att finna gömda i lador, olika sorters PR-stunt och små berättelser att genomföra. Hade detta varit en spelserie som stått och stampat lite för länge på samma plats hade kritiken om dess välkända innehåll blivit lite större men allt är perfekt putsat och framförallt är det mer av allt, och även om mycket då känns igen blandas det med så mycket olika saker att det är svårt att kritisera ett spel som, förutom att utveckla sig på vissa punkter, också erbjuder allt gammalt tillsammans med det nya. Som en perfekt godispåse med alla dina favoriter som på något magiskt vis får ännu godare nya bitar tillagda.

Den pågående Horizon-festivalen, som än en gång är själva spelets lekplats, byggs nu ut i Forza Horizon 5 genom små mini-scener som låser upp en viss typ av tävlingar och man väljer delvis i vilken ordning man vill bygga ut dessa och därmed vilka tävlingar man vill låsa upp. Ett smart drag som ger en möjlighet att fokusera på det man tycker är roligast. Innehållet i sig må vara bekant, men hur serien testar nya lösningar gör att det ändå känns nytt.

Det jag gillar allra bäst med den här spelserien, och som jag har allra roligast med även i denna femte del, är att trots att det bara handlar om att köra bil så är variationen fenomenal. Att ena stunden köra snabba superbilar och bränna asfalt till att nästa stund delta i lite mer arkadliknande terrängkörning är en fröjd. Banorna är fantastiskt välgjorda och otroligt underhållande att spela. Lägg då till de tidigare nämnda Showcase-eventen som ofta är visuellt fantastiska samt massor med andra typer av uppdrag så får man ett spel som definitivt kommer räcka i väntan på seriens sjätte del. Speciellt eftersom utvecklarna också kommer släppa två stora expansioner och att det ju även finns online-läge som är en värld i sig. Skiftet mellan att ställa upp i race där är lika sömlöst integrerat som resten av spelets gränssnitt och erbjuder en mängd innehåll, alltifrån klassiska tävlingar till ett kaotiskt battle royale.

Hur bilarna känns mot asfalt, grus, lera och sand är givetvis också värt att belysa lite extra. Här finns en tyngd och närvaro i spelets känsla som gör detta till inte bara seriens bästa, utan också något av det mest underhållande i racingväg jag spelat. Visst, man ska vara medveten om att det definitivt är arkad före simulator, men det är det jag vill ha i Horizon-spelen. Känslan går att direkt överföra till ett av mina andra favoritspel inom genren: Wace Race till Nintendo 64. Det kanske låter långsökt men låt mig förklara: något av det bästa jag visste med körkänslan i det var hur vågorna integrerade med skotrarna och jag får samma känsla här där bilarna glider över ytorna på ett vis som faktiskt känns som jag har kontakt med underlaget. Skiftet mellan friktionen på grus och leriga åkrar för att sedan glida ut med däcken på asfalt gör åkandet otroligt roligt, även om man då får koppla bort realismen när träd, staket och annat flyger all världens väg och bilarna plöjer genom detta som om det vore av papper.

Ni har förhoppningsvis nu förstått att jag älskar det här. Det finns egentligen bara några små saker som jag har att invända emot: för att vara en pågående festival hade jag nog gärna sett att man kanske gjorde lite mer show av det hela. Radiokanalernas presentatörer som pratar om festivalen mellan musiken är ett bra exempel på hur det utnyttjas men jag känner att det finns lite outnyttjad potential i att det just är en festival i spelets presentation. Man får absolut fram denna känsla genom tävlingarna och det faktum att man bygger fler scener, men det känns ändå som att inramningen hade kunnat exponeras och utvecklas ännu mer. Detta och det faktum att spelet, för den som följt serien, snart är i behov av att våga ta lite fler steg framåt i utvecklingen är väl egentligen de enda små invändningarna jag har. På alla andra vis är det så varierande, underhållande, fantastiskt snyggt. Bara man adderar något till nästa gång som känns lite mer originellt, kanske till och med banbrytande, så kommer den sjätte delen lyckas köra den där sista lilla sträckan som leder till perfektion. Men nu ska jag inte prata om en spekulativ framtid utan istället njuta av nuet. Forza Horizon 5 är trots allt väldigt nära racing-fullkomlighet och en upplevelse jag kommer återvända till hela denna vinter.