Jag skulle inte påstå att jag är ny till Resident Evil-serien, även om jag kanske är del av den generationen som spelat remakes mer än originalen. Det som jag tycker är så intressant med just Resident Evil är designen av deras monster som man huvudsakligen slåss mot, det vill säga zombier. Det finns ju fler zombiespel, böcker och filmer än vad jag kan räkna på två händer och fötter, både seriösa och mindre seriösa speglingar av genren. Resident Evil skulle jag nog säga ligger lite mer åt det seriösa hållet på skalan med tanke på hur Capcom både väljer att skriva sina spel, men också hur de gör beslut kring sin zombie- och muterade väsen-design. Det är just det som jag tycker är det mest intressanta med serien. När trailern för Requiem visades blev jag extremt intresserad och nyfiken vad det här spelet skulle göra med de monster som nya karaktären Grace ställs inför men också alla vår älskade veteran Leon.

När den första trailern släpptes och vi fick en glimt av vad som skulle komma var det genast ett par frågor som jag ville få svar på, och på toppen av den listan var naturligtvis ”Om Raccoon City blev bombad till grunden 1998, vad kan det då finnas där som passar in i Resident Evil?”. En del av det ligger naturligtvis i fanservice, det råder det ingen tvekan om, men det är också intressant att se hur det skulle se ut på just zombie-fronten.

Zombier serien igenom är i överlag sällan bara ”en kropp som lever igen efter att personen ifråga dött”, utan är snarare konsekvensen att ett (eller flera) experiment med genmanipulation som gått åt helvete. Ett virus, T-viruset, tar sig in i en person, oftast överfört via saliv från en redan infekterad bärare och efter ett litet tag som infekterad så blir till slut en zombie.

LÄS MER: Det logiska med Resident Evil Villages missHANDel

Det är just den typen av zombie som vi möter i början av spelet när vi spenderar den mesta utav speltiden med Grace. Grace befinner sig på ett sjukhus där viruset spridits och i princip alla i byggnaden blivit infekterade. Det som jag tycker är spännande med just T-virus-zombier är att de på något plan fortfarande har en liten del av mänsklighet kvar, eller delar av sitt minne i alla fall. Det är just det som gör att jag tycker att det blir läskigt, men samtidigt intressant. Att höra patienter som blivit infekterade av T-viruset jämra sig över att det inte vet varför de är där de är eller se städerskor som är besatta av att städa är både sorgligt och lite komiskt. Det gör att dessa zombier blir annorlunda än till exempel de vi finner i The Walking Dead eller Call of Duty.

Raccoon Citys gator är totalt annorlunda i ambiens om man jämför med sjukhuset, vilket gör det till en spännande kontrast, vilket också återspeglas i de zombier som Leon och Grace möter. Leon har förvisso några sektioner i sjukhuset, men inte alls lika långa eller långa som Grace. Grace är inlåst på sjukhuset och roligt nog påminner det mig om Resident Evil 2 medan Leons Raccoon City avger starkare Resident Evil 4-vibbar. Leons sektioner känns mycket övergivna, vilket inte är så konstigt med tanke på att staden är, som sagt övergiven. Så när det helt plötsligt dyker upp en zombie känns det mer läskigt på något vis. De kroppar som inte omedelbums förintades efter bomben för 28 år sedan har täckts över av grus och skräp, så när Leon kommer för nära och helt plötsligt en zombie gräver sig upp från marken blir man lite skrämd. Dessa zombies ser helt annorlunda från de som Grace möter. Dessa zombies är mycket mer lika en ”traditionell” zombie.

För att inte dyka allt för djupt ner i all information som man plockar upp i spelen så är nog biovapnen det som är just mest intressant och kulmen i varje Resident Evil-spel. Även om Capcoms fingertoppskänsla för zombier är god så spelar man nya spel i serien för att se vilka nya märkliga muterade hemskheter som de hittat på denna gång.

Det märks så tydligt hur man har tänkt till när det kommer till designen och att man verkligen tagit hänsyn till omgivningen och att de ska passa in där de hasar runt. Det är inte bara monster för monsters skull, och det är något som Resident Evil överlag är väldigt bra på för det mesta. Att faktiskt tänka till och få allt att kännas att det har en logisk plats tar tid. Det är rimligt att det finns polis-zombier i Resident Evil 2, och att det finns en kult av bland annat människor i Resident Evil 4. Och av alla de platser som vi befinner oss i Requiem så finns det alltid zombier som känns som att de ”ska vara där”. Det gör att atmosfären känns tight och trovärdig, inte minst på sjukhuset där varje avdelning har korresponderande zombies som verkligen är personer som hörde hemma där. Det är en skön detalj som hjälper till att upprätthålla den kusliga illusionen.