Om det inte var för att det var Konami som gav ut det hade Suikoden förmodligen varit en av spelvärldens största rollspelserier just nu, men Konami är Konami och spelen har istället fått kultstatus och någon slags underdog-stämpel. Min kompis Daniel älskade Suikoden. Det här var i slutet av 90-talet och jag var betydligt mer intresserad av papper-och-penna-rollspel än jag var av TV-spel. Men Daniel älskade alla rollspel och det fanns två kriterier för ett bra rollspel: att det fanns ett s.k. Coliseum dit man kunde gå och kämpa mot andra kämpar och att man kunde ”gå ut i öknen och slåss”. Grinding har ett väldigt dåligt rykte nu för tiden, men på den här tiden togs det som ett självklart inslag i rollspel, och Daniel älskade det. Vad jag kan minnas fanns det inte något Coliseum i Suikoden, men man kunde ”gå ut i öknen och slåss” och därför var det världens bästa spel i Daniels ögon.

Daniel kunde sitta i timmar och berätta om allt som hände i Suikoden. Nej, jag överdriver inte här, kom han bara igång så pratade han bokstavligt talat i flera timmar om allt han varit med om i spelet. Vi andra i gänget hade en tyst överenskommelse att ”nämn inte Suikoden och nämn för guds skull inget som kan dra tankarna till Suikoden” för då visste vi vad Daniel skulle prata om de kommande timmarna.

Nu borde den här texten gå över i en redovisning om vad som var så bra med Suikoden och varför det förtjänar sin plats i spelhistoriens finrum, men det var 2003 eller 2004 som jag själv spelade igenom det första spelet och mina minnen är rätt luddiga. En fascinerade sak var förstås att man kunde samla hela 108 karaktärer till sitt gäng. Alla delade dessutom ett slott med varandra, så man kunde gå runt till de olika rummen och hälsa på alla de andra som man hade rekryterat till sitt sitt gäng.

En annan cool sak var att spelet inte bara bjöd på de klassiska japanska rollspelsstriderna där sex karaktärer stod uppradade på två led och smiskade monster i tur och ordning, men det bjöd också på regelrätta fältslag. Det var naturligtvis inga storslagna, avancerade strider i stil med Total War-serien, utan rätt simpla historier, men de gjorde ett redan episkt spel ännu mera episkt. Andra coola detaljer var karaktärerna som inte ens ville prata med dig om du inte hade nog hög level. Killen sade rakt ut att ”du måste vara minst level 32 innan du är värd att prata med mig” vilket jag tyckte var väldigt häftigt. Spelet innehöll också ett av mina första möten med en ninjaflicka i ett spel, vilket gjorde ett starkt intryck på mig, och lade grunden till en stor kärlek till just ninjaflickor i spel.

Trots alla populärkulturella inslag var Suikoden ett spel med en seriös, vuxen känsla. Det handlade om krig och politik och familjemedlemmar som hamnade på varsin sida i de förödande konflikterna. Spelet hade mer en aura av tjocka, klassiska romaner, teater och opera och mindre av tjo, tjim, röj och lootande. Det var ett spel för de stora pojkarna, för finsmakarna, för konnässörerna.

Jag älskade det första spelet, inte lika mycket som Daniel hade gjort förstås, men det blev ett av de första japanska rollspel som jag någonsin klarade. Så varför tappade jag kontakten med serien? Det fanns ett par enkla svar på den frågan. Redan vid den här tiden – 2003-2004 – var de båda första spelen till Playstation väldigt svåra att få tag på. Och hittade man dem någonstans kostade de upp emot 1500 konor. Jag hade tur och hittade det första Suikoden på loppis i ett utmärkt skick för hundra kronor, men någon liknande tur med Suikoden II hade jag inte. Suikoden III, seriens debut på Playstation 2, släpptes inte ens i Europa. Suikoden IV släpptes visserligen i Europa 2005, men det anses allmänt som seriens svarta får. Jag har aldrig stött på någon som gillat det spelet. Dessutom hade jag ingen Playstation 2 vid den tiden.

2007 köpte jag till sist, långt efter de flesta andra, en PS2, till stor del för att få spela det hyllade Suikoden V, som hade släppts året innan. Ingen kunde då ana att det skulle bli det sista spelet i serien. Det dröjde till en bit in på 2008 innan jag gav mig på att spela Suikoden V. Det var ett riktigt bra spel, med härliga karaktärer och härlig story med tung politik, men då hade något annat hänt som satte käppar i hjulet: jag hade nämligen precis spelat Mass Effect.

Mass Effect var en omtumlande upplevelse för mig på många sätt. Inte minst den fantastiska quest-guiden och spelets uppslagsverk hade förändrat min syn på rollspel för alltid. Suikoden V hade helt enkelt blivit föråldrat. När jag återvände till spelet efter ett avbrott fanns det ingen quest-guide som berättade vad jag skulle göra härnäst. Man kunde prata med sin livvakt som man hade med sig, och hon kunde säga något kort som: ”Du måste prata med häxan Gunhild.” Okej, jag måste prata med häxan Gunhild. Men om VAD? Och betydligt viktigare – VAR någonstans i världen fanns hon? I Suikoden V fanns inget punkt som blinkande på kartan eller någon pil som visade i vilken riktning jag skulle gå. Efter att precis ha spelat Mass Effect var det en chock och stark kontrast att gå tillbaka till Suikoden V. Jag visste verkligen inte var jag skulle gå härnäst eller vad det var meningen att jag skulle göra, så jag irrade omkring på världskartan i en timme och sedan lade jag ner.

Sista gången jag pratade med Daniel var 2010. Fem år tidigare hade han flyttat ihop med en tjej och sålt sin Playstation 2 och alla spel. Det kanske låter absurt för dagens ungdomar, men på den tiden var det ett fullständigt rimligt beslut att sluta med TV-spel när man träffade en tjej. Jag besökte dem ett par gånger i deras lägenhet, men sedan flyttade de från stan och jag förlorade kontakten med Daniel.

Men så ringde han plötsligt en dag och frågade om jag fortfarande spelade TV-spel. Jodå, jag spelade mest varje kväll berättade jag. Hade jag köpt en Xbox 360 möjligen? Jo, nog hade jag köpt en Xbox 360 alltid och en hel hög spel till den. Han undrade om han kunde komma förbi någon dag så kunde vi spela tillsammans, så som vi gjort så många år tidigare. Den idén gjorde mig verkligen glad. Daniel frågade vad jag spelade just nu och jag berättade att jag spelade ett rollspel på min Playstation 2. Då blev Daniel tyst i luren. Kanske trodde han att jag drev med honom, jag vet inte, men jag spelade verkligen Persona 4 för fulla muggar just då. Det blev en konstig stämning och sedan avslutade vi samtalet. Efter det har jag aldrig pratat med honom igen.

Sedan spin-offen Suikoden Tierkreis – som kom till Nintendo DS 2009 – har Suikoden-serien varit död i ett årtionde. Men nu har en stor del av det gamla utvecklargänget samlas igen och startat en Kickstarter-kampanj för den andliga uppföljaren Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes. Intresset var så stort att Kickstarter tillfälligt kraschade, och när sidan fungerade igen hade kampanjen uppnått sitt mål på bara två timmar. Det nya spelet förväntas att lanseras till PC och konsoler i oktober 2022.

Jag vet inte om Daniel har återupptagit sitt TV-spelsintresse igen och om han känner till att Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes är på väg. Han lät väldigt sugen på att spela TV-spel igen den där dagen för tio år sedan i alla fall, så kanske är han igång igen. Hans barn måste väl fylla hans hem med TV-spel i alla fall hoppas man? Och efter flera Kickstarter-besvikelser undrar man – kan verkligen Eiyuden Chronicle: Hundred Heroes bli något bra? Och om man kan gå ut i öknen och slåss är svaret givetvis ja.