7 minuter lästid

När jag spelar Hotshot Racing tänker jag nästintill uteslutande på Tinder. Ja, den där appen som vi singlar (och andra också för den delen, visar det sig mellan varven…) använder oss av för att vara en del av den aldrig sinande köttmarknaden.

De flesta av oss känner till det ytliga konceptet. Du svepar åt ett av hållen för att du gillar en person som du vill lära känna lite närmre, åt ett annat i fall gestalten framför dig inte riktigt är den där påsen av te som du uppskattar. I nio fall av tio sker detta utan närmare betänketid, mestadels för att underlaget är relativt lätt att bedöma. Det är enkelt att se om en invid är tillräckligt attraktiv för att möta din standard eller om denne helt enkelt inte är nog så snygg, men emellanåt får du lite beslutsångest. Det är inte ofta det händer, men ibland stöter i varje fall jag på människor som har ”något”. Det kan vara att hen har en tröja med ett schysst motiv, en tavla i sitt vardagsrum som jag uppskattar eller skön grimas som får mig att skratta.

90-talet är tillbaka och med det karuseller.
90-talet är tillbaka och med det karuseller.

Så jag tittar på fler bilder, men dessa motsvarar inte riktigt den känslan jag får av det första intrycket. Missförstå mig rätt här, personen är inte apful men inte heller så där iögonfallande vacker som den initiala uppfattningen vill göra gällande. Bortsett från den första bilden så ser figuren ifråga godkänd ut, varken mer eller mindre. Så jag letar vidare i min strävan för att hitta något som kan bekräfta att den där första bilden inte var en slump, men blir lika besviken när jag läser profiltexten. Där står det klichéer som att ”jag gillar att vara ute i naturen, men också svänga mina lurviga på nattklubben” blandat med att hen tycker om att gå på gym, gillar att resa och att äta god mat. Som ni förstår är det inget fel på intressena per se, men de är nästintill provocerande normala. Det sticker inte ut, förutom som sagt den där begynnande förnimmelsen.

Så du bestämmer dig till sist för att ”nej, det blir inget med det här”. Exakt så känns det att spela Hotshot Racing.

Som du säkert kunnat lista ut på bilderna som följer med denna recension är detta ett racingspel som hämtar mycket av sin inspiration från det tidiga 90-talet i sin presentation och utformning. Det är lätt att föreställa sig att utvecklarna, brittiska Sumo Digital och Lucky Mountain Games, har stora affischer av spel som Virtua Racing, Ridge Racer och Outrun uppsatta på kontorsväggarna. Kanske är det inte så konstigt då framförallt Sumo Digital har gjort sig kända för att ha en hel portfölj av racingspel på sitt CV, där flertalet av konsolkonverteringarna av just senare Outrun-spel finns med tillsammans med några TOCA– och F1-titlar ihop med Sega & Sonic All-stars Racing. De kan helt enkelt det där med att göra racingspel, åtminstone i teorin.

Du kan välja på åtta olika karaktärer att köra med. Dessvärre märks det ingen skillnad i själva spelmekaniken.
Du kan välja på åtta olika karaktärer att köra med. Dessvärre märks det ingen skillnad i själva spelmekaniken.

På många sätt och vis märks det att Hotshot Racing är ett passionsprojekt. Spelet verkligen dryper av 90-talsestetik. Först och främst märks det av hur de valt att rita upp alla banor och bilmodeller. Det rör sig om kantiga polygonideal som för tankarna till den allra första 3D-generationen för konsoler. Det är knappt några texturer alls med i spelet, utan det rör sig om relativt nakna skelett som de sedan försett med klara primärfärger.

Vilket osökt för oss in på den andra biten till varför den här titeln andas så mycket 90-tal, vilket förutom färgvalen även handlar om vad utvecklarna faktiskt har valt att rita upp. Du kommer att köra din bil på så tidstypiska banor som ett indiskt djungeltempel, en medeltida nöjespark och givetvis en strandnivå som hämtat från Segas allra tidigaste alster. Min favorit var banan som rakt av hade snott all sin estetik av Jurassic Park, komplett med livsfarliga dinosaurier och den ikoniska porten. Banorna är 16 till antalet och det är lite synd att omgivningarna sällan har någon direkt effekt på hur du spelar dem mer än att de är estetiskt tilltalande. Det är aldrig något djur, tåg eller vatten eller dylikt som påverkar din framfart, utan de är bara där för att de är vackra att titta på.

LÄS HELLRE OM BÄTTRE SPEL: Arkadracing-erans sista gyllene år

Förvisso tjusigt att titta på, men direkt anskrämligt att lyssna på. Så skulle presentationen i Hotshot Racing kunna sammanfattas. Tidstypiskt nog har de valt att lägga in en eurodisco-osande ljudmatta över hela spelet, vilket måhända är likt materialet utvecklarna försöker efterapa men är just en av de musikgenrer som gärna hade fått glömmas bort tillsammans med 90-talet. Må så vara att det finns en igenkänningsfaktor, men detta hade jag gott kunnat vara utan.

Att spela mot varandra i soffan är då som Hotshot Racing gör sig som bäst, men ärligt talat så har du mer nöje av att spela klassikerna du minns istället.
Att spela mot varandra i soffan är när Hotshot Racing gör sig som bäst, men ärligt talat så har du mer nöje av att spela klassikerna du minns istället. Eller ännu hellre, gå till en arkadhall.

Totalt sett är det egentligen inte presentationsbiten som fäller det här spelet. Onekligen har det något i sin framtoning som åtminstone på ytan känns unikt. Men precis som den där Tinder-profilen jag skrev om inledningsvis så inser jag snart att det är precis allt den här titeln har som sticker ut. Resten är tunt och/eller bara godkänt.

MER KRASCH FÖR PENGARNA: Crash Team Racing: Nitro-Fueled

Bara ta antalet spellägen, till exempel. Här har du möjlighet att ställa upp i Grand Prix, spela mot en kompis via splitscreen eller spela online. Jag förstår att de försökt återskapa det arkadliknande upplägget från sina idoler, men år 2020 är detta givetvis alldeles för grunt för att anses klara av tidens standard. Detta hade kunnat räddas upp av ett karriärläge där du kan uppgradera din bil för att bli snabbare, tyngre eller ta kurvor bättre, men det enda du kan göra med dina prispengar är att förfina det yttre på ditt fordon. Du kan få andra färger, fälgar eller hjul, men inte förändra köregenskaperna. Det är synd eftersom det hade kunnat ge spelet lite mer tyngd, men nu är det alldeles för lättsmält. Det är inte dåligt, men inte heller bra. Godkänt är ordet som dyker upp mer än en gång i mitt huvud, men inte mer.

Samma sak går det att säga om själva spelmekaniken. Du styr din bil med den vänstra styrspaken, bromsar och gasar med avtryckarknapparna och använder en boost med A-knappen. Och det är allt, svårare än så är det inte. Vilket förvisso rimmar bra med att det skall vara ett arkadspel, men återigen gör det spelet tunt. Det finns mobilspel inom samma genre som har mer avancerade kontrollmetoder än Hotshot Racing.

Gratulerar, du har precis vunnit prispengar som inte gör någon nytta i spelet!
Gratulerar, du har precis vunnit prispengar som inte gör någon nytta i spelet!

Detta hade kunnat räddas upp av ett djup i själva körningen, det ligger ju onekligen något magiskt i att skapa ett spel som är lätt att lära sig, men svårt att bemästra. Förvisso är det en kul idé att jag får fler boosts ju mer jag driftar, men det räcker liksom inte. Vi har ett spel med lite för få banor, banor som i sin tur förvisso är estetiskt tilltalande men där omgivningarna inte påverkar spelmekaniken, för få karaktärer, inget karriärläge, för simpel kontrollmetod och prispengar som inte betyder något. Det som finns kvar är en presentation som jag gillar skarpt, men det räcker inte. Även om varje del var och en för sig är okej så är det övergripande intrycket att allt är för tunt.

Jag har svårt att begripa vilka det här spelet riktar sig till. Racingfantaster kommer avvisa det här som alldeles för simpelt, medan de som gillar bilar men inte är några simulatornördar (typ min pappa) ändå kommer föredra något mer realistiska rallyspel. Kvar finns då de som var med under 90-talet och som får sig en revivalfest, men i slutändan kommer de ändå att föredra att spela originalen framför detta. Inte för att det är dåligt, utan för att det inte finns några nyheter som kommer att locka de gamla spelarna till det här. Ärligt talat finns det mer djup i klassikerna än i Hotshot Racing. Det känns som ett coverband utan egen personlighet. Visst känner du igen dig och kan uppskatta att de spelar din favoritlåt, men i slutändan vill du ändå lyssna på de som gjorde originalet.

Fy Farao så tunt det är.
Fy Farao så tunt det är.

Visst skall jag erkänna att jag mellan varven haft småkul med Hotshot Racing. Ibland kan det bli hetsigt och tajt på det där arkadhärliga sättet. Återigen så är det inget dåligt spel. De delarna som finns där är godkända var och en för sig, men erbjuder inget nytt och är för snålt för att visa på något djupare. Även om det är ett arkadupplägg går det att gör mer matnyttigt än så här. En påse chips håller längre än Hotshot Racing.

Precis som den där Tinder-profilen finns där något som initialt lockar dig till att vilja se mer, men när du skrapat på ytan inser du att den här personen är lika djup som en skål med bearnaisesås. Det är givetvis inget fel på bearnaisesåsBara det att du gärna hade velat ha något att dippa med.