Jag har tidigare skrivit om hur Playstation 4 blev konsolen där jag nästan helt gav upp fysiska spel och istället satsade på att fylla hårddisken och USB-disken med digitala spel från Playstation Store. Anledningarna jag gav då var två: då jag fortfarande använder maskinen för att titta på DVD och Blu-ray så slipper jag att strula med spelskivor, och då fysiska spel kräver i princip lika stor installation på hårddisken som nerladdade spel så fanns det inte längre någon anledning att köpa spelen på skiva. Dock fortsatte jag att köpa spelen fysiskt till Nintendo Switch – av samma två anledningar. Dels finns det inga fysiska filmer i den maskinen som kommer i vägen för spelkassetterna och dels för att spelen till största delen faktiskt ligger på spelkassetterna och inte hamnar på maskinens minneskort.

I november 2020 hände dock något som skakade om mitt Playstation-bibliotek i grunden. Playstation Store lade ner sin önskelista, en chockerade händelse som jag också har skrivit om. Jag spekulerade då att det skulle minska mina inköp på Playstation Store betydligt. Jag fick mer rätt i den förutsägelsen än jag hade anat. Sedan den dagen har jag inte köpt ett enda spel på Playstation Store!

Så mycket för Martins bojkott av EA alltså…

Istället hände något oväntat: jag började att köpa fysiska spel till min Playstation 4 igen. Det började oskyldigt med Mass Effect: Andromeda. Det kostade bara 59 kronor, inklusive frakt, och jag hade de tre tidigare spelen på skiva, så det skulle passade fint i min spelsamling. Samma dag som spelet landade i min brevlåda så utannonserades också Mass Effect 4 med en premiärtrailer, vilket gjorde hela upplevelsen oväntat magisk.

Sedan fortsatte det med 13 Sentinels: Aegis Rim, som jag också hittade på rea. Japanska rollspel har ju alltid snygga omslag, och snart hamnade också Nier: Automata i min brevlåda.

På den vägen är det. Sommaren 2021 kom så önskelistan äntligen tillbaka till Playstation Store, men jag har alltså fortfarande inte köpt något spel digitalt igen. Önskelistan på hemsidan är verkligen praktisk när det gäller att hålla reda på allt DLC till alla spel, men jag tror att jag fortsätter att köpa spelen på skiva även framöver. Det är trots allt något speciellt med att hålla ett spel i sina händer för första gången, titta på omslaget, kolla in bilderna och texten på baksidan, och till sist ställa det i hyllan med de andra spelen.

Att sortera spelen på olika sätt, och lägga de spel man tänker spela härnäst i den ordning man tänker att spela dem. På så sätt kan man både hajpa sig själv och hålla koll på att man verkligen spelar de spel som man helst av allt vill spela. För man kan vända det lilla bekymret att byta spel i maskinen till något positivt också; med fysiska spel är risken lite mindre att jag bara byter till något annat spel, och chansen större att man faktiskt håller sig till det spel jag har tänkt spela igenom. Och filmer och TV-serier ser jag inte längre främst med DVD och Blu-ray, utan nu är det Disney+ och HBO Max som gäller.

Just nu spelar jag My Time at Portia. Efter 165 timmar i spelet till Steam köpte jag det till Playstation 4 också, bara för att få ha en fysisk kopia. Men på något sätt hamnade det i min maskin under TV:n, och 28 timmar senare är jag fast igen. Jag ska försöka klara det igen, innan My Time at Sandrock kliver ur Early Access nästa år…

När jag sitter och varvar ner i min bekväma fåtölj är det skönt att vrida och vända på ett par spelomslag medan jag lyssnar till min rogivande musik. Till The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel följde det till och med något så märkligt som en tjock manual att bläddra i! Det är något som det är värt att betala extra för. Eller, ja, fysiska spel är ju oftast billigare än digitala spel nu för tiden när jag tänker efter… bara den tanken är lit svindlande.