Jag sitter i ett svagt belyst rum och stirrar ner på bildrutorna som passerar förbi min moviolas skärm. Radion på bordet spelar musik för att arbetet inte ska vara alldeles för monotont och ensamt. Klipp efter klipp passerar genom bildrutan och när jag uppdagar något av intresse så spolar jag tillbaka bandet en bildruta i sänder, spelar upp igen eller pausar för att studera bildrutan i detalj. Det är ett metodiskt arbete.

Jag blivit satt här för att gå igenom tre ej utgivna filmer som nyligen bubblat upp till ytan och vars huvudrollsinnehavare, Marissa Marcel, har försvunnit. Det är min uppgift att rannsaka klipp från dessa inspelningar, bakom kulisserna-material, repetitioner och diverse annan film som är relaterad till skapandet av de tre filmerna Ambrosio, Minsky och Two of Everything för att svara på frågan om vad som hände med denna lovande franska skådespelerska som nu är spårlöst försvunnen.

Låt mig omedelbart framföra att Immortality förmodligen är det svåraste spelet jag recenserat på väldigt länge, och med svårt menar jag inte utmaningsmässigt. Denna imponerande Full Motion Video-kreation är en väldigt öppen upplevelse och efter få instruktioner släpper den hjälpande handen greppet och så är jag ensam på min resa genom denna massiva videoväv av intrig och mystik.

Detta rutnät av rörelse som består av 1- till 3-minutersklipp från dessa inspelningar är nästan som att spela ett open world-spel, men istället för natur och milslånga vidder trampar jag halvt slumpmässigt igenom denna miljö av filmklipp. Det tar inte särskilt lång tid innan min enstaka startruta innehållandes en talkshow-intervju med Marissa växt till ett enormt galler av blandade klipp. Det är lätt att bli överväldigad av all information som plötsligt finns vid ens fingertoppar.

Och apropå fingertoppar vill jag passa på att rekommendera dig att spela Immortality med en handkontroll då roterande av spakarna är en integral del av känslan att sitta vid en moviola, för att inte tala om att skakfunktionen också används diskret och smart. Det man gör med spakarna är att man roterar dem fram och tillbaka för att spola videofilmen man studerar fram och tillbaka. Man kan daska till dem i ena riktningen för högre spolhastighet eller ta en bildruta i taget med styrkorset. Trycker man in spaken spolar filmen snabbt till början eller slutet av klippet. Immortalitys kontrollsystem är logiskt, taktilt och elegant.

Tyvärr kan jag inte säga detsamma om dess UI när jag studerar rutnätet av film. En smått obegriplig meny syns hela tiden på vänster sida av skärmen men den blir knappt mer logisk varje gång jag studerar den. Här väljer jag hur jag sorterar mina klipp. Om de ska placeras i kronologisk ordning, inspelningsordning eller växla från filmklipp till objekt-klipp. Det är ett rörigt upplägg som kan vara knepigt att förstå trots en behändig funktion som tillåter mig att markera särskilda filmer av extra värde.

Vad är då dessa s.k. objekt-klipp jag talar om? Jo, det spelmekaniska hjärtat som pumpar i Immortality är ett väldigt komplext och snårigt hyperlänk-system. Detta är inget nytt sett till vad Sam Barlow gjort tidigare i Her Story och Telling Lies men här är det mer förfinat och framförallt har söksystemet gått från att vara textbaserad till ett enklare visuellt överensstämmelse-system där föremål och personer i bild blivit länkbara. Genom att klicka på dem skuttar man lite slumpmässigt till ett annat klipp innehållandes samma skådespelare eller samma typ av föremål. Det är varje sådant ”hopp” eller matchcut som spelet kallar det som lägger grunden för det ständigt växande rutnätet. Det är så din färd genom den öppna videoväven fungerar.

LÄS MER: Eftertext förtjänar klartext

På denna videovägg har jag som tidigare nämnt tre filmer, och en av Immortalitys största segrar är hur det får mig att glömma bort hur det är ett FMV-spel. På ett sätt är det ganska uppenbart men vad jag menar är att spel som är gjorda i FMV oftast brukar upplevas som ganska fåniga eller medvetet ”campy” i brist på bättre svenska ord. Här är camp-faktorn nerdragen till ett minimum för skådespeleriet är riktigt övertygande och schyst, mer från vissa skådespelare än andra såklart men överlag känns det övertygande att bläddra bland bildrutorna. De tre filmerna upplevs som något som faktiskt existerat och spelats in på riktigt där varje filmepok representeras på ett trovärdigt sätt med rätt grad av grynighet och i korrekt format. Så det faktum att spelet klarar av att upplevas som ett spel snarare än som ett FMV-spel tycker jag är värt en försiktig applåd. Vill man nödvändigtvis beskylla spelet för något är det snarare att det stundtals känns oerhört pretentiöst på ett sånt där David Lynch-aktigt vis.

Immortality är komplext, mänskligt, intressant och voyeuristiskt. Men trots denna fängslande inramning känns det tyvärr också riktningslöst. Jag ges så mycket frihet att jag knappt vet vad jag ska göra med den. Detta är skälet till att det varit svårt att recensera. Spelet är otydligt med progression och vad det vill att jag ska göra. Sanningen är att spelet är så öppet att du kan bestämma när du är mätt. Det enda kravet för att se eftertexterna är att hitta varenda klipp i spelet och det betyder inte nödvändigtvis att du satt allt i kontext och blivit mycket klokare angående vad som hänt med fröken Marcel, eller spelets underliggande och mer explicita budskap och handling.

MER MENYBASERAT SPELANDE: Har du spelat… Orwell: Keeping an Eye On You?

Mitt bland allt detta famlande kommer du nå en punkt när något plötsligt klickar på plats – en ny värld öppnar sig, kan man säga – och från den punkten finns det plötsligt ett tydligare mål men det dröjer inte länge förrän även detta leder till än mer famlande i mörkret. Dessutom transformerar det spelets mer tillbakalutade studerande till en ganska tröttsam ”pixeljakt” mot slutskedet, där man febrilt söker efter klickbara objekt för att utvinna fler filmklipp som i sin tur förhoppningsvis leder till mer insikt och svar.

Jag avslutar med att göra dig som är nyfiken på att testa Immortality en björntjänst. Det är väldigt lätt att tolka mycket av spelets innehåll som metaforiskt eller som metakommentar kring konsten att skapa film, och medan detta klingar sant ur en viss aspekt kommer du uppskatta att tolka Immortalitys mer dolda sidor och sidoliggande narrativ bokstavligt. Då kommer du hänga med i spelets spretiga narrativ betydligt bättre. Det var en stor anledning till varför jag ganska länge inte förstod vad spelet ville säga till mig trots att jag hade kunskapen att gräva, förstå och hade svaren framför ögonen.

Alla vänner som jag berättat detta för har kommit till slutsatsen att jag överanalyserat spelet men det är inte så svårt att göra med ett upplägg som ser ut såhär. Jag är dessutom en spelare som dels sett sin beskärda del av metakommentar i spel och som älskar psykologiska thrillers, och det är egentligen vad Immortality i sin grund är. Jag önskar bara någon berättat det för mig innan jag slog mig ner framför klippbordet för att drunkna i data som jag inte visste vad jag skulle göra med.