2 minuter lästid

Civilization 2 Multiplayer Gold från Microprose är ett fantastiskt strategispel från innan millennieskiftet. Man spelar ledare för en civilisation och får kämpa med strid, långtidsplanering och tillfälliga bakslag (för övrigt är allt tillfälliga bakslag tills det är kört). Man kan välja en historisk förebild eller skapa sitt eget land. Jag har spelat Smurfistan, med Smurfarna ledda av Gammelsmurfen. Go Team Sarsaparill!

Styrelseskick är viktigt. Antingen motiverar man det med personlig övertygelse eller pragmatiskt powergaming, eller en kombination av de två. Oavsett vilket val man gör påverkar det massor av saker, till både glädje och förtret. De mest auktoritära sättet att styra på gör att folket hålls i schack (management by fear), men man halkar efter i forskning och resursanvändande. Har du ingen skördetröska? Äsch, det finns ju skära (och hammare), liksom.

Det mest stressande som finns är när dina kollegor/fiender/medtävlare hittar på nåt som heter demokrati, för då kan du inte längre muta deras soldater att göra som du vill. Det finns heller inget som är så irriterande som när dina parlamentsledamöter säger att du inte får kriga mot den lede fienden. Det är nästan som om dom vill vara med och bestämma!

LÄS MER OM CIVILIZATION: Civilization VI

Städerna är spelets tillväxtpunkter, och för att kunna frodas måste du tänka noga efter innan du planterar dina bosättare. Här blir det micromanagement på allvar. Från början är alla glada, men ju mer staden växer till sig desto svårare blir det att hålla alla invånare lyckliga och i sin tur missnöjda och därmed bråkbenägna. Det blir liksom personligt. Gillar de dig inte får du muta dem med rocksångare, tempel och funkar inte det, så… ja, då väljer du en regering som riktar bösspiporna mot dem istället, så var det klart med det. I Civilization 2 är det en möjlighet och tänkbart beslut. Det må vara effektivt men slår hårt emot ens moraliska kärna.

Får man en revolution på halsen får man en uppsträckning av spelet som vill att du skall hålla folk glada. Det blir… anarkistiskt. Allt slutar fungera, handel stoppas, inga pengar kommer in, och du hoppas att det du lagrat i ladorna räcker tills folk återfår besinningen. Då är det nagelbitardags på allvar.

Vad som fångat mig är de känslor jag sänker ner i spelet: osäkerhet, tvivel, övertro på sin förmåga, skräcken när jag upptäcker hur mycket fienden i hemlighet avancerat och triumfen när fienden ligger krossad.

Vad som också tilltalar mig med spelet efter alla dessa år är att trots att det ser så enkelt ut, finns det komplexitet och djupgående detaljstyre. Det finns till och med en inbyggd ordlista med alla koncept, enheter och styrelseskick. Så vet man inte allt om vår planets civilisation och historia finns det även mycket att lära från detta klassiska spel och dess efterföljande tronarvingar. Jag tycker även om hur slumpen spelar in, precis som i riktiga livet, och det faktum att jag kan spela ett spel under hur lång tid som helst, beroende på intresse, gör att det checkar alla boxar på min lista.

Borde du prova det? Såklart. Gå dock inte i fällan.
”Bara ett drag till…”

Du kommer kanske aldrig loss. På gott och ont.