Min kompis Mårten hade något han ville visa mig. Hans bror hade köpt en Xbox men tröttnat på den och Mårten hade tagit över den för en billig penning. Men det han tänkte visa mig var inte maskinen i sig utan ett speciellt spel, ett spel som han visste skulle få mig att gå i spinn.

Kände jag till Halo: Combat Evolved innan den kvällen? Jag hade säkerligen hört namnet, och hade en vag aning om vad det handlade om, men jag var inte särskilt insatt i vad Microsoft och Xbox höll på med. Mitt fokus var på min nyinköpta Gamecube och på det spännande Metroid Prime som följde med. Jag hade precis köpt min första konsol någonsin och tanken att jag skulle ta och köpa ytterligare en konsol var helt absurd, men det var precis det beslut den här kvällen skulle leda till.

Redan den inledande filmsekvensen gjorde mig alldeles häpen. Det ögonblick när Captain Keyes på sin vandring runt på bryggan lutar sig över skärmen tillhörande en underordnad medan han kliar sin haka har etsat sig fast i mitt minne för alltid. Jag hade aldrig sett något häftigare i hela mitt liv. Jag visste inte vad det här var för något, men det var som Star Wars, det här var som Star Trek, det här var något alldeles fantastiskt. Och då hade jag inte ens börjat spela än!

LÄS MER: Kärleken, jag och Street Fighter

Och när jag började spela… De trånga korridorerna och paniken på första banan uppe på skeppet, och när man kraschlandar på Halo…

Då det här är en text om hela Halo-serien, ska jag inte lista alla fantastiska ögonblick i det första spelet, bara konstatera att det finns en anledning till att jag köpte en Xbox några månader senare, och att Halo: Combat Evolved var mitt favoritspel under 15 år framöver.

Halo 2 blev det andra spelet någonsin som jag förhandsbokade (The Legend of Zelda: The Wind Waker var det första). Jag skaffade steelbook-utgåvan förstås. Här skulle slås på stort! Jag blev lite snopen att den mytologiska hjältestoryn från det första spelet hade byts ut mot en såpopera, men å andra sidan älskade jag att spela som The Arbiter och bli osynlig.

Tyvärr hade man ändrat i co-op-läget så man kunde inte längre spawna på varandra när den ene var död. Det gjorde Halo 2 mycket, mycket svårare att klara i co-op på högsta svårighetsgraden än i det första spelet, och Mårten och jag körde fast i det som sedermera kallades ”Helvetet i Hangaren”, och vi klarade aldrig spelet tillsammans.

Halo 3 spelade jag aldrig på premiären, då jag köpte min Xbox 360 först ett halvår senare, i mars 2008. Att spelet föregicks av den bästa reklamfilmen för ett spel någonsin gjorde inte min längtan mindre förstås. Kampanjen i spelet var dock en stor besvikelse. Det var uppenbart att Bungie hade slut på sin historia, att de helt enkelt inte hade något mer att berätta. Under första halvan av spelet är det ingen story alls, då man bara är ute och går, och under den andra halvan av spelet följer några av de mest pinsamma försöken att klämma några krokodiltårar ur publiken som jag har upplevt i ett spel. Tur då att onlineläget var alldeles fantastiskt! Och de hade ändrat tillbaka i co-op läget, så att jag och Mårten kunde klara spelet tillsammans.

Nu var det dags för den första Halo-spin-offen i form av strategispelet Halo Wars. Tyvärr var det bara co-op online och inte på delad skärm, men Mårten och jag anammade den strategi som han och jag brukade använda när vi hyrde spel ett par år tidigare: att spela varannan bana. Det var dock ingen succé alls.

Halo Wars har ett väldigt fint inlärningssystem, där man lär sig något nytt om spelet på varje bana, så varje gång det var min tur fattade jag aldrig riktigt vad jag skulle göra, trots att jag tittat på när Mårten spelade. Det slutade med att bara Mårten spelade och jag tittade på; han hade trots allt mycket mer erfarenhet av strategispel än vad jag hade.

Nästa spin-off, det korta äventyret Halo 3: ODST, skippade jag helt. Jag var fortfarande sur över den usla storyn i Halo 3. Min stora comeback till serien blev istället Halo: Reach, som utspelar sig innan det första spelet. Det sista Bungie-producerade Halo-spelet innehöll allt jag ville ha av ett Halo-spel: en känslosam och mörk story, färgglad action och en perfekt närvarokänsla. Det är det klart bästa Halo-spelet efter originalet, och min kärlek var brännande het igen.

LÄS MER: Kärleken, jag och Zelda

Tyvärr gjorde det starka fokuset på ensamhet och utsatthet i berättelsen att co-op-läget i Halo: Reach blev rätt obegripligt. Jag var glad att jag hade spelat igenom spelet ensam först, för Mårten missade mycket av det känslomässiga som hände i historien när vi var två soldater som sprang omkring i spelsekvenserna istället för en. Och när det plötsligt var min avatar och inte hans som var med i de avslutande, gripande filmsekvenserna så var co-op-fiaskot ett faktum.

Halo 4, det första spelet som utvecklades av den nyöppnade Halo-exklusiva studion 343 Industries, har fått ta emot mycket skit. Helt oförtjänt tycker jag. Det ser ut som ett Halo-spel, det känns som ett Halo-spel och bakgrundstoryn är lika obegriplig som i de klassiska spelen. Till skillnad från de flesta andra älskar jag också de nya fienderna och de nya vapnen. Det var också tekniskt enastående och såg därmed makalöst ut trots att det var ett 360-spel.

Halo 5 blev dock ännu en besvikelse, utan att jag ens har spelat det. Då min Xbox 360 med god marginal var min favoritkonsol någonsin hade jag inte en tanke på att det skulle bli något annat än en Xbox One under nästa generation. Men Microsoft gjorde precis allting fel och när det avslöjades att Halo 5 inte ens skulle ha co-op på delad skärm var det droppen som fick bägaren att rinna över. Eller droppen som fick öknen att torka ut snarare. Min kärlek till Xbox och Halo var visserligen stark men här gick gränsen. Att spela ett Halo helt ensam? Inte utan min Mårten!

Men tiderna förändras. Nu har jag köpt Halo: The Master Chief Collection på Steams sommarrea, och jag är redo att återvända till den allra första ringvärlden i en ny fräsch version på min PC i höst. För i vinter kommer Halo Infinite – spelet som är tänkt att ta tillbaka Halo till storhetsdagarna. Och tillbaka till mitt hjärta hoppas jag. Och ja, spelet bjuder på co-op på delad skärm igen!

Jag vet precis vad jag hoppas på: jag vill ha ett spel som verkligen känns som Halo men som känns fräscht och nytt på samma gång. Ge mig öppna banor och trånga korridorer, ge mig mystik och obegriplig backstory, ge mig 30 sekunder av action om och om igen, ge mig single-player, co-op och online multiplayer. Allt jag ber om är att kärleken ska få blomma igen. Låt den oändliga rymden, gåtfull, vacker och farlig, öppna sig på nytt.