4 minuter lästid

Är det något de där JRPG-skaparna kan så är det att göra ett intro som heter duga. Det är gåshud och tårar innan jag ens har börjat spelet och jag har ingen aning om vad som händer. Mitt första intryck är bara ordet ”neo-klassiskt”. Stilen kanske var modern 1999 men kläderna och miljöerna slår mig direkt som otroligt klassiska. Som vanligt när det gäller introduktioner till JRPG:n är jag förvirrad och tagen av den vackra musiken men jag har ingen aning om vad som väntar.

Finns det ett JRPG med dålig musik? I första staden Domina finns det ett område med två apor som jonglerar och spelar på ett positiv. Musiken är ju för bra – jag vill inte gå därifrån! En dramatisk öststats-folksång som känns mer som näst-sista-bossen-musik än något mer allmängiltigt. Rolig trivia för alla svenskar som läser är att Annika Ljungberg från Rednex (Cotton Eye Joe) sjunger introlåten! 1998 tog den japanska spelkompositören Yoko Shimomura kontakt med Ljungberg för att sjunga ledmotivet efter att ha hört henne sjunga i Baywatch. Det ”roliga” var att spelet sen varken släpptes i Sverige eller i resten av Europa.

LYSSNA HÄR: Veckans spelmelodi: Legend of Mana – Song of Mana

Efter introt kan du välja mellan två karaktärer och jag använde ett (gammalt) nyupptäckt trick från min sambo som jag vill dela med mig till andra RPG-fantaster: jag kollade upp originalnamnet för karaktärerna; Toto för den manliga och Imu för den kvinnliga. Namnen existerade inte teknisk sett i spelen utan är från en manga-adaption. Könet eller namnet på karaktären gör ingen skillnad för handlingen vad jag vet, men ändå en rolig detalj för ett spel som nu känns gammalt (1999). För att vara helt öppen med min relation till serien måste jag erkänna att jag tidigare bara spelat Secret of Mana en kort stund på SNES så jag går in relativt fräsch.

Till och med träd får vara med!

Det här spelet bjuder på underbart livfull grafik som bara hoppar ut och träffar dina ögon med en övermättad knytnäve. Detta kanske känns som en otippad liknelse men det är i samma stil som ett The Curse of Monkey Island eller något annat LucasArts-spel från 90-talet. En väldigt inbjudande och stiliserad stil som osar gammal fantasy. Du slår upp en äldre utgåva av Sagan om ringen och BAM!, din uppfattning om hur fantasy ska se ut tar dig tillbaka till när du var barn, exakt så känns också Legend of Mana.

ETT TILL SPEL MED DJUR: Backbone

Det finns andra saker som gör att spelet känns oskuldsfullt. Karaktärer varierar från småpojkar med för stora kläder som att de har på sig storebrors äventyrs-outfit till kaniner med smoking. Dialogen kan också kännas som att den är improviserad av ett barn, ibland osammanhängande och helt oväntad. Men jag funderar på om det inte är det som är poängen. Man expanderar kartan genom att släppa ner ”Artefakter” som kan vara lite vad som helst: en leksakskloss, ett jade-ägg, och detta skapar nya områden. Det känns som något ett barn skulle göra, bara ta närmsta sak och association som den ger och sedan har du något helt nytt att utforska.

Cutegasm

Stridssystemet är en sorts kombination av hack’n’slash och beat’em’up som tyvärr inte gör så mycket för mig. Jag tycker dock inte att det är direkt störigt heller men här föredrar jag nog ett gammalt hederligt turordningsbaserat system. Jag förstår att andra skulle tycka att det känns taktiskt på ett mer aktivt sätt än turordningsbaserat då det finns fler saker att hålla reda på under en strid: att plocka upp XP-kristaller, aktivera attacker osv. Men för mig tar det bort något av kraften när det visuella och musiken inte förändras, det känns inte som att striden är så viktig. Jag föredrar relativt ’involverade’ system som i senaste God of War eller plattformslogiken av ”hoppa på sak, sak dör i en puff av rök”, och när det finns en fysikalitet till vad du knappar in och vad som händer på skärmen. Detta är såklart superduperpersonligt och tar inte något från min upplevelse av spelet då det inte är en central komponent. Om inte annat har de lagt till alternativet att bara skippa alla strider, förutom dem som är viktiga för handlingen, så det blev en win-win för såna som mig.

MITT STORMIGA FÖRHÅLLANDE TILL JRPG OCH REMAKES: Final Fantasy VII Remake

Ser coolt ut dock…

I slutänden blev Legend of Mana en väldigt glad överraskning för mig och en vacker milstolpe i min relation med JRPG som (minst sagt) varit skakig de senaste åren. Det är en total motsats till moderna ”gritty” remasters/remakes och istället är spelet ett kärleksfullt firande av allt som är vackert och oskyldigt. Det är inte så mycket som är förändrat från originalet gällande grafik och sprites men när ditt spel har så här mycket charm så var det det bästa valet utvecklarna kunde göra. Jag önskar att fler företag närmade sig remakes/remasters på det här sättet: förstå vad som var bra med spelet från första början, putsa upp istället för att förändra och se det som en chans att introducera en Playstation 1-lös generation (mig själv inkluderad) till en värld som annars hade gått många förlorade.