Little Nightmares är en spännande liten serie, där spel nummer tre nu blev lagom lagom tajmat till halloween-säsongen. När trailern kom ut blev jag väldigt exalterad över att det fanns co-op-möjlighet efter att det andra spelet introducerat två karaktärer med Mono som huvudkaraktär och Six som följare. I little Nightmares 3 får vi istället följa Low och Alone när de tar sig igenom The Nowhere, samma värld som Six och Mono färdades genom, men nya platser blir besökta.

 Alla de klassiska elementen för Little Nightmares finns på plats. Low och Alone är inte mer än ett par decimeter höga, världen är helt förvriden, utdragen och de människor, om man ens kan kalla dem det, som lever här är groteska och väldiga i jämförelse. Men något som jag saknade är musiken.

Ett av Little Nightmares starkaste och mest effektiva inslag är just musiken och de atmosfäriska ljuden. När det kommer till skräck är ljudmixning nog något av det viktigaste för mig. Att veta när man ska ha musik eller när bara omgivningsljud ska dominera. Det är en hel konst i sig själv att förstå som jag tycker att Tarsier lyckades mycket bra med i både första och andra spelet. Kontrasten mellan mjuka toner i de mer emotionella ögonblicken i relation till fotstegen som ekar mellan metallväggarna är fascinerande.

Det finns också ett så tydligt ledmotiv i första och andra spelet, och det är Six tema som heter just Six’s theme. Six är som sagt huvudkaraktären, den tuffe regnkappebärande gestalten som vi styrt genom två spel. Så det är inte så konstigt att hon har ett eget tema, men det är inte bara hon. Hennes tema återkommer i andra spelet, både i temat till spelet som simpelt heter Little Nightmares II (main theme) men också i musikstycket Togetherness som kanske best beskriver Mono och Six relation. 

Detta är som sagt något som jag saknar i Little Nightmares 3. Det finns naturligtvis musik men inget som riktigt ger samma känsla som Six eget tema. Det är ju rimligt att detta tema inte är med i det här spelet eftersom att hon lyser med sin frånvaro, men jag kan känna att det nya temat inte är lika gripande. Jag kan komma på mig själv att nynna eller humma Six tema och direkt tänka på alla ikoniska ögonblick från både första och andra spelet, men samma vissel- och nynnglädje finner jag inte i den senaste utgåvan. Det finns rentav inte något ledmotiv alls för Low och Alone, eller tydligt tema med ett namn som kopplas till dem, vilket är lite märkligt.

Low och Alones resa och hur mycket de behöver varandra är så viktigt för historien som spelet vill berätta så det förvånar mig att de inte fick ett tema dedikerat till bara dem. Det är också lite mitt problem med musiken i överlag. Det känns som att det är en nästan 80/20-procentig splitt mellan atmosfärisk audio i relation till musik och jag tycker att spelet tappar lite på det. Å andra sidan finns det inget riktigt ögonblick för Low och Alone att ha en liten paus tillsammans för att kunna ge plats för ett tema att kunna existera och växa fram naturligt.

Något som hade kunnat bli riktigt mysigt bland alla kusligheter och ett vackert sätt att återspegla våra protagonisters närhet och vänskap är om Alone och Low var för sig hade en liten slinga till ledmotiv. Ett önskemål hade då varit att deras två slingor även kunde slingra sig snyggt in i varandra för att uppnå totalitet. Att tillsammans skapa en ny vacker helhet som perfekt kompletterar varandra där två vilsna melodier plötsligt hittar ett tryggt hem i harmoni.