Livet är ett spel är en berättelse i tio kapitel om tv-spel och de som spelar dem.

Det var dags för Finalen. Finalen utgjordes av alla de tre spelen som de redan har spelat i de tre tidigare omgångarna. Då det var först till två vunna spel som gällde så blev det alltså minst två olika spel, och högst tre olika spel, som de skulle spela mot varandra.

Den första matchen – RTS-spelet – blev riktigt tight. Amanda visste fortfarande inte vad hon höll på med, men även Richardo visade sig vara dålig på just det spelet.
En klasskompis till Itsuki hade ställt sig bredvid honom under finalen. Nu nickade han med ett litet leende.
”Richardo krossade sin motståndare i semifinalen,” sade Anders Wall, ”det vill säga Street Fighter, och även i kvartsfinalen, det var ju Worms, var han helt överlägsen.”
”Men?” sade Itsuki
”Men i den allra första omgången var han betydligt svagare och faktiskt riktigt illa ute.”
”Så RTS-spel är hans svaga punkt?” sade Itsuki.
”Ja,” sade Anders Wall.

Det blev en jämn och het – och förvirrad – RTS-match, på en nivå lägre än man förmodligen förväntade sig av en final. Amanda hade hittat sin grej: att tillverka så många små enheter som det bara gick, vilket gjorde att hon snart fyllde sin bas och dess omgivningar av billiga enheter. Richardo däremot försökte lista ut vilka enheter som faktiskt var de bästa – och de bästa på att arbeta med varandra – innan han gick till en djärv attack på Amandas bas. (Han råkade först vandra fel.)

Amanda höll sig dock lugn, och Richardo vandrade in i en ren svärm av fiendeenheter. När den inledande stormen lagt sig gick Amanda till motattack. Hon höll sig lugn och höll sig strikt till den framgångsrika taktik hon råkat hitta. När striden vid Amandas bas var över – till hennes fördel – försökte Richardo desperat att tillverka nya enheter i sin bas men Amandas enheter var snabbt på platsen, och matchen var vunnen.

Richardo såg bedrövad ut, men sedan vände hans attityd och han såg segerviss ut. Det här var trots allt väntat, det var hans svaga gren, och hans två bästa spel återstod.

Richardo vann den andra matchen – det vill säga Worms – överlägset. Det var trots allt en fördel i Worms att ha stor erfarenhet och veta vad som gör vad, och hur man ska positionera sig rätt. Dessutom hade Itsuki inget sätt att distrahera Amandas motståndare den här gången.

Nu stod det 1-1 och det var bara Street Fighter kvar. Än en gång var det bäst av fem Street Fighter-matcher som gällde – för att ta hem segern i detta tredje och avgörande spel.

Amanda var betydligt bättre på 2D-fighting redan från första ronden den här gången, nu när hon redan spelat fem matcher i spelet, men fightingspel visade sig vara Richardos specialitet. Dessutom kunde han sin utvalda karaktär – Chun-Li – utan och innan. Amanda hade mer eller mindre slumpmässigt valt sin karaktär; hon hade tagit någon hon tyckte såg kapabel ut.

Redan första matchen blev en jämn och tät affär. Amanda, som tidigare inte visat några känslor – hade av publiken uppfattats som avslagen och tämligen oengagerad genom hela tv-spelsturneringen – blev intensiv, både i blicken och kroppsspråket. Hon tänkte inte förlora mot den här respektlöse pojken! Hon hade nämligen insett att fightingspel inte bara var att tänka snabbt och att röra händerna lika snabbt; det handlade om att överlista och lura sin motståndare. Det vill säga att förutse motståndarens drag. Vilket innebar att dölja sina egentliga avsikter för motståndaren, och att lura denne att göra ett misstag.

Det var ett mentalt spel lika mycket som ett fysiskt spel: kort sagt handlade det om att gräva sig in i skallen på sin motståndare, och tänka därifrån, och påverka och förvilla motståndaren att göra ett misstag.

Amanda hade alltid undvikit allt för intima situationer med andra människor. Hon höll andra människor på ett visst avstånd: till och med Itsuki och sin syster Lizzie hade hon aldrig tillåtit att komma riktigt nära. Men nu insåg den långa, blonda tjejen plötsligt den här situationen var väldigt intim. Lika mycket som kampen utfördes på den gemensamma skärmen, som stod uppställd mellan de båda, så utspelade sig kampen mellan dem i varandras huvuden. Och hon ville inte att den här främmande, störige killen ska komma in i huvudet på henne! Hon vill inte att han ska använda spelet för att leta sig ta sig in i hennes hjärna, och lära sig hennes tankegångar, och till och med tänka smartare än henne där inne!

Amanda gjorde allt för att dölja sin egentliga plan – i den mån hon nu hade någon sådan – i kampen, för att besegra den irriterande Richardo, som bara på en halvtimme blivit hennes ärkefiende. Som en mörk skugga ville han förpesta hennes själ och lägga ett mörker över hennes sinne, och hon gjorde allt för att hålla denna osaliga ande borta från sig.
Amanda var stark, men Richardo var helt enkelt mer erfaren och han vann den första matchen. Men Amandas mödor gick inte obelönade; hon hon vann den andra, han vann den tredje, och sen vann hon den fjärde. Således stod de inför den femte och avgörande matchen – av det tredje och avgörande spelet i finalserien. Som vanligt var det först till två ronder som gällde; allt eller inget.

Här gjorde Richardo något oväntat: han bytte sin fighter mot en annan. Det fick man tydligen göra när man precis förlorat en rond – en regel som Amanda inte kände till. Inte för att det bekymrade henne nu – hon visste hur hon skulle besegra honom nu!

Amanda började den första ronden i den sista matchen i ett rasande tempo – hon fick sin fighter att göra precis allt hon hade lyckats lära sig med den. Richardo blev överraskad och gjorde två misstag och plötsligt hade hon vunnit den första ronden. För första gången i hela Street Fighter-kampen var hon i ledningen! Men Richardo fick fason på sin nya kämpe och föll tillbaka på det han kunde bäst av allt, och så hade han vunnit den andra ronden. Nu stod de inför den tredje och helt avgörande ronden…