Livet är ett spel är en berättelse i tio kapitel om tv-spel och de som spelar dem.

Nu stod de inför den tredje och helt avgörande ronden – där Amanda fick övertaget och kände att hon hade segern inom räckhåll – genom att hålla sig utanför hans snabba karaktärs räckvidd på skärmen medan hon matade på med sin attack med lång räckvidd – men Richardo var kylig och förhastade sig inte. Han visade att han hade betydligt mer erfarenhet inom fightingspel än henne – och dessutom var han ännu mer kylig och exakt under press – och i rätt ögonblick, när han såg en lucka i hennes rad av attacker, kastade han sig in med en vågad attack – hon misslyckades med att attackera honom i luften och hans attack träffade, och han länkade den till sin superattack (något som hon inte hade lärt sig att göra) och hans superattack raderade den sista fjärdedelen av hennes mätare… och därmed vann han med en hårsmån.


För första gången visade Richardo någon annan känsla än att se sur och föraktfull ut – när han jublade och firade segern. Men han gjorde respektlösa gester inte bara mot publiken men även mot Amanda i sitt firande. Så vände han helt ryggen mot den lilla publiken och gjorde en obscen gest mot henne. Han hade fortfarande inte sagt något till henne eller till någon annan under hela turneringen. Och hon hade inte sagt något till honom heller.

Efteråt var Amanda sur och tvär. Hon hade aldrig varit intresserad av tv-spel förut, trots att hennes lillasyster spelade så mycket, men nu måste hon ha revansch!


”Det där krypet överlistade mig,” sade hon till Itsuki. ”Han låg på lur… och plötsligt så slog han till. Han överrumplade mig på mållinjen och förnedrade mig! Med en sådan där… vad det nu var han gjorde där i slutet av matchen!”

I nästa tv-spelstävling som skulle komma att hållas på skolan så tänkte hon ta revansch! Han ska få ångra att han någonsin utmanat henne!

Itsuki var både road och oroad av hennes utbrott Men han var glad att hon äntligen blivit engagerad i något. Hon var ju så bra på så mycket och likgiltig till det mesta av det. Även om det handlade om hämnd, och han visste hur fokuserad och hänsynslös hon blev när hon väl engagerade sig i något…

Amanda visste inte ens när nästa turnering skulle komma att hållas, eller vilka spel som då skulle komma att vara aktuella, men hon beslutade sig för att hårdträna med sin lillasyster Lizzie. Men trots att Amanda var fast beslutsam att vinna hade hon fortfarande ingen passion för tv-spel. Att vinna till varje pris var det som gällde för henne.

”Men Amanda,” sade Lizzie. ”Det är visserligen roligt att tävla då och då, men det viktigaste med tv-spel är inte att vinna, utan att ha kul medan man spelar!”
Och Amanda verkade inte ha särskilt kul när hon spelade… Men det brydde sig inte den långa, blonda tjejen om. Det här med att bli bra på tv-spel var bara ”a means to an end” för henne – och hon tänkte ta hämnd på Richardo. Även om det var ovanligt för Amanda att förlora, så kunde hon acceptera att förlora – men hon kunde inte acceptera att bli förnedrad!

Efter turneringen hade hon frågat runt om Richardo, och det enda intresse han verkade ha var tv-spel. Ja, det var inte många som visste särskilt mycket om honom, men de som hade något att säga kunde berätta att inte ens skolan och tjejer, eller musik och sport, verkade han vara intresserad av. Nej, tv-spel föreföll vara det enda han tänkte på! Så ska Amanda hämnas på honom, så måste hon hämnas där det gjorde som mest ont. Hon insåg att det enda sättet att ta hämnd på honom var att bli bäst i det som han var skickligast i!
Nej, inte besegra honom; nu är det hennes tur att förnedra honom!

”Man kan bara bekämpa eld med eld,” sade hon.
”Nej, det är nog bättre att bekämpa eld med vatten…” sade hennes lillasyster.
”Du vet vad jag menar,” sade den längre flickan.
Lizzie tyckte att hennes storasyster hade blivit lite knäpp, men hon sade inget mer…

Så hängde den på väggen i skolan: en stor plansch om den nationella skolturneringen i Halo. Den var öppen för såväl högstadie- som gymnasieelever.


Amanda och Itsuki stod och såg på planschen.
”Halo?” sade hon. ”Är det ett tv-spel?”
”Ja,” sade han. ”Det är ett tv-spel.”

Enligt den längre av de både textstyckena i botten av postern skulle varje skola i kommunen utse varsin deltagare till länsfinalen. Segraren i länsfinalen gick därefter vidare till riksfinalen i Stockholm, där man fick kämpa mot alla de andra länsvinnarna.

”Då ska jag bli skolans representant i Halo-turneringen,” sade hon. ”Och sen ska jag vinna hela SM.”

Itsuki läste den mindre texten längst ner på planschen. För att kunna bli skolans utvalde till turneringen så måste hon först vara medlem i skolans tv-spelsförening.
”Jaha, då blir jag väl medlem då,” sade hon.