Livet är ett spel är en berättelse i tio kapitel om tv-spel och de som spelar dem.

Amanda och Itsuki vandrade genom skolan, på väg till skolans tv-spelsförening. De båda hade ingen koll på var den låg sedan tidigare, men de hade ju kartan över skolan i mobilen.

”Det står här att de har fyra medlemmar,” sade Itsuki, ”men det står inte mer än så.”

De blickade in i rummet. TV-spelsföreningen hade ett mindre klubbrum, med ett långt bord mitt i rummet, några stolar, en stor TV, ett par konsoler och ett par PC-datorer. Och det var sant att föreningen bestod av fyra medlemmar: Patrik Cederström, Xerxes Kolt, Nina And och Peter Sundin. De var alla samlade i klubbrummet.

Patrik Cederström var föreningens ordförande. Han spelade mest på PC. Eller mest av allt byggde han, eller byggde om, PC-datorer – som han hade kunnat spela på om han inte varit upptagen med att bygga om PC-datorer. Xerxes Kolt var föreningens Xbox-fanboy. Nina And spelade mest bara Nintendo-spel medan Peter Sundin var gruppens Playstation-fantast.

Tidigare hade klubben, i omgångar, haft betydligt fler medlemmar, men alla tröttnade på Xerxes, Ninas och Peters ständiga fanboysnack – hur de tre kom alltid ihop sig och fanboy-bråkade med varandra om precis alla aspekter av tv-spelvärlden – så de hoppade av. Nu är det bara två fanboys och en fangirl kvar i föreningen, samt Patrik som mestadels var obekymrad av de tres bråk om vilken konsol som är bäst, då han som sagt var PC-spelare och inte var så engagerad i vad som hände på konsolsidan. Dessutom är han inte överdrivet intresserad av vilket spel som var bäst på PC heller, snarare vilket spel som var snyggast och har bäst ljud, då han var mer fokuserad på att ständigt bygga om och uppdatera sina egna och andras riggar, så att dessa klarade av att driva de senaste och tyngsta spelen.

Skolan tillät bara tävlingsinriktade klubbar på skolområdet, så utåt sett hade klubben ett fokus på e-sport – och även klubbrummet var upplagt med ett fokus på att spela mot och med varandra – trots att ingen av de kvarvarande medlemmarna egentligen var särskilt intresserade av e-sport. Eller av andra spel där man tävlade mot varandra – inte ens partyspel och andra spel där man slogs mot varandra på ett mer avslappnad sätt. Alla fyra var alla lagda åt single-player-spel. Ibland kunde det bli något co-op-spel – där man skulle samarbeta för att nå ett gemensamt mål – men här blev det snart problem när de fyra skulle försöka samarbeta med varandra. Det gick inget vidare i verkligheten, och inte i ett tv-spel heller. Så oftast skötte de fyra sitt, fast tillsammans, och det trivs de med.

Men för att behålla sin image som en tävlingsinriktad klubb inför skolledningen så arrangerade klubben – vid sidan av den årliga Tävlingsdagen där alla klubbar på skolan var inblandade – varje månad tävlingar inom tv-spel, som de andra eleverna på skolan fick tävla inom. De tävlande brukade till stor del bestå av klubbens tidigare medlemmar, som fortfarande spelade tv-spel, även fast de hoppat av från klubben. Enligt deras egna, nyskrivna regler fick de själva inte vara med i de turneringar de själva arrangerar, vilket gör att de slapp känna någon press på sig själva att vara duktiga inom tv-spel, eller att behöva försöka briljera inför resten av skolan.

Men då den nationella Halo-turneringen var en utomstående turnering, som klubben, så att säga, licensierar och sköter åt skolan, så var det den turneringens regler som gäller den här gången. Alltså var reglerna rakt motsatta den här gången, och det var bara medlemmarna i klubben som får vara med i turneringen. Vilket också kommer göra det enklare att administrera turneringen, då de, som sagt, har en massa utomstående regler att hålla koll på den här gången, och hålla sig till. Deras outtalade plan var att låta Xerxes vinna turneringen på default, då det är han som stod för Xbox-inslaget i klubben, och så var den saken avklarad.

Men så vandrade Amanda in i klubblokalen, utan att ens knacka, med Itsuki steget bakom sig.

”Jag vill bli medlem,” sade hon direkt.

Alla de fyra som satte kring bordet blickade upp mot henne. Xerxes och Peter lyste upp av glädje över att få en ny medlem – då de bara hade förlorat medlemmar det senaste året. Inte minst då det var en väldigt snygg blondin. De visste inte hennes namn, men de visste att hon var populär på skolan – och de försökte genast att charma henne och visa hur coola de var. Vilket inte gick så bra. Överhuvudtaget. Då Amanda var helt ointresserad av dem.

Nina i sin tur var inte särskilt imponerad av Amanda. Nina hade med tiden blivit rätt bekväm med att vara den enda kvinnliga medlemmen i klubben, då hon allt mer hade blivit bra på att hålla ordning på killarna, medan hon, under det förra året, hade svårare att hantera och kontrollera de andra kvinnliga medlemmarna, och framför allt de intriger som de skapade bland killarna i klubben.

Patrik – som var mer praktiskt än romantiskt inriktad – försökte under tiden att värva Itsuki.

”Jag har inte tänkt att bli medlem,” sade Itsuki. ”Jag är bara här som ett moraliskt stöd.”

”Varför är det så få medlemmar i klubben?” undrade Amanda. ”Var inte tävlingen under Tävlingsdagen väldig populär? Det måste vara fler på skolan som är intresserade av tv-spel?”

”Jo, men det är inte alla som spelar på skolan som vill vara med i klubben liksom,” svarade Xerxes. ”De andra tycker nog att vi är lite nördiga. De är hellre med i basketlaget eller fotbollslaget liksom.””Peter adderade ”Ja, det är många som varit med i någon vecka faktiskt och sedan har de hoppat av”. ”De brukar klaga på att det är för stökigt, eller för bråkigt. Men jag förstår inte alls vad de menar?”

”Jo, de tröttnar på att du ska prata om Kratos, Ratchet och Sackboy hela tiden…” suckade Nina.
”Vadå?! Det du som försökte tvinga oss att ha med Super Smash Bros på Tävlingsdagen! Det är så mycket Nintendo-klet att det är rena porrspelet, det är vad det är!”
”Det är tur att vi Xbox-spelare är mer öppenhjärtiga,” log Xerxes, ”och uppskattar spelmediet i alla dess former”.
”Ha!” sade Nina och Peter i kör.

Amanda kliade sig i nacken med en skärrad och förbryllad min.
”Varför skulle någon vilja lämna den här klubben?” sade Itsuki med viss sarkasm i tonläget.

Amanda sade att hon inte brydde sig om det var Playstation eller Xbox som Halo-uttagningen skulle komma att spelas på, hon tänkte vinna uttagningen och bli skolans utvalde till länsfinalen. Sedan skulle hon vinna länsfinalen och hela Sverige-finalen också förstås.

”Ja, att vinna vår uttagning på skolan kommer nog inte att bli så svårt,” sade Patrik, ”för det är bara medlemmar i klubben som får vara med i den, och om det nu verkligen blir en turnering är det ingen annan i klubben som kommer att vara med i den. Inte ens Xerxes, för han skäms över att han är så dålig på Halo.” Nina och Peter skrattade.

”Du är inte ett dugg bättre du!” sade Xerxes något surt. ”Trots att jag giftade dig spelet, för att visa dig hur bra det är.”
”Ja, det flyter på bra i de högsta inställningarna,” sade Patrik nöjt.

”Ja, nu handlar det inte om vem som är sämst på Halo”, sade Amanda något irriterat, ”utan vem som är bäst, och det är jag det.”
”Trots att du inte spelat det ännu…” påpekade Itsuki. ”Ja men, här finns ju tv-apparater överallt, så det är lätt fixat.”

Då hörde Amanda ett elakt skratt bakom sig, och vände sig om. I dörren stod plötsligt Richardo.

”Det ska allt vi bli två om,” sade han med ett flin.