6 minuter lästid

Vi är alla olika som spelare. Vi älskar olika genres, vi spelar olika ofta och olika länge, vi har olika mål med vårt spelande, vi spelar på olika maskiner och med olika personer. Martin berättar om sju aspekter som är typiska för just honom som spelare. Han är en spelare som vi finner lika ofta online som offline!

Kämpar på i lagbaserade online-spel

Jag älskar lagbaserade onlinespel som Splatoon 2 och Overwatch. Även i bilspel som Forza Horizon 4 trivs jag som bäst när jag spelar i ett lag mot ett annat lag. När jag spelar NHL online så spelar jag alltid som en kugge i ett lag med andra spelare i samma lag, snarare än att jag kontrollerar hela laget ensam mot en annan ensam spelare.

Det finns tre anledningar till att lag älskar lagspel online. Den första är att jag gillar att tävla mot andra spelare. Den andra är att jag inte är så bra på att spela tv-spel, vilket gör att det känns tryggare online att vara del av ett lag istället för att stå där alldeles ensam i rampljuset. Den tredje anledningen är att jag är fascinerad av samarbete, av lagbaserad taktik och strategi, och av det psykologiska spelet inom ett lag och mellan två lag som kastar sig mot varandra.

Så hittar du mig online, hittar du mig förmodligen i ett lag i färd med att skjuta ett annat lag i strimlor.

Moraliska val i en perfekt balanserad story

Raka motsatsen till korta, intensiva matcher online där spelare kastar sig i närkamp mot andra spelare är förstås långsamma, hundra timmar långa rollspel som framför allt fokuserar på en djup, välberättad story med många moraliska val. Men som romanförfattare vore det förstås märkligt om jag inte intresserade mig för spelens berättelser också.

Jag är absolut ingen sådan spelare som sätter gameplay före story, men jag är ingen sådan spelare som sätter story före gameplay heller. Jag trivs som bäst när spelet balanserar story med gameplay på ett givande sätt. Super Mario Galaxy är för mycket gameplay för mig och visuella romaner är för mycket story. Ge mig ett spel som Halo: Combat Evolved, Portal eller Metroid Prime som balanserar story och gameplay på ett utmärkt sätt och jag trivs som fisken i vattnet. Och gärna något moraliskt val också så jag får visa vilken god och fin pojke jag är.

Co-op med kompisarna i soffan

Ett tredje sätt att spela – efter att ha spelat korta intensiva matcher mot andra spelare online och ett hundra timmar långt rollspel på egen hand – är att samla vännerna i soffan för lite co-op på samma skärm!

Att samarbeta för att uppnå ett specifikt mål är något av det bästa jag vet, men det är inte alltid det fungerar så bra att samarbeta med andra spelare när man spelar lagspel och co-op online. För att citera Martin Ljung i hans försök att hjälpa gamla tanter över en gata: ”Ibland går det, ibland går det inte alls.”

Att samarbeta med sina vänner i intensiva spel där fyra karaktärer springer omkring och skapar kaos på skärmen och alla skriker åt varandra framför tv:n är inte heller alltid det lättaste. Men efter ett par misslyckanden och hot om bruten vänskap så brukar vi komma in i det sköna flytet när allting stämmer och alla strävar efter samma mål. Få saker är lika härliga inom tv-spel!

Toadette och Amy Rose

Jag är ingen sådan spelare som har en massa favoritkaraktärer som jag följer från spel till spel. Jag har egentligen bara en karaktär som kan få mig att köpa i princip vilket spel som helst, och det är Toadette!

Min Toadette-galenskap började på allvar i och med Mario Kart 8 Deluxe. Jag spelade redan som henne (och Toad) i hennes allra första spel, Mario Kart: Double Dash, när det släpptes 2003. Men det var först 2017, när jag började nöta tider med henne i karten i Mario Kart 8 Deluxe, som min stora kärlek slog ut på allvar.

Toadette finns spelbar i en lång radda sportspel, kartspel, plattformsspel och partyspel, och dyker upp som bikaraktär i mängder av äventyrsspel och rollspel, men förutom sina betydande insatser i Captain Toad: Treasure Tracker har hon aldrig fått det där riktiga soloäventyret som hon förtjänar. En annan karaktär som också förtjänar ett riktigt maffigt soloäventyr är Amy Rose, tjejen som har drabbats av det grymma ödet att vara hopplöst förälskad i den oförbätterlige odågan Sonic.

Den stora drömmen är förstås att det kommer ett spel där Toadette och Amy Rose slår sig ihop och ger sig ut på ett episkt äventyr tillsammans, där Toadette står för hjärnan i teamet och Amy Rose för energin och snabbheten. Vi pratar naturligtvis om att de utgör Svamprikets hemliga underrättelsetjänst, med Peach som arbetsgivare. Snacka om ett rosa dream team!

Kvinnliga huvudkaraktärer

När jag var liten fanns det inga kvinnliga hjältar. Men plötsligt slog Buffy, Sailor Moon och Xena ner i våra tv-apparater. Och Lara Croft blev en ikon även utanför tv-spelsvärlden. Cheferna på Ubisoft har hävdat att ingen köper spel med kvinnliga hjältar, men en tuff tjej på omslaget gör mig alltid mer spelsugen, och när man kan välja att spela som kille eller tjej i ett spel så väljer jag alltid att spela som tjej. (Förutom i bondespel av någon anledning. Kanske har jag svårt att tänka mig kvinnliga bönder som harvar ensamma på sin ogästvänliga gård?).

Speciellt kul tycker jag det är att spela som en liten nätt tjej, till exempel Cammy i Street Fighter-spelen, och slå mycket större och mer muskulösa killar på käften. Idag finns det massor av starka kvinnor inom spelvärlden (och inom film och tv), men jag kommer alltid att minnas hur det var när jag var liten och det knappt fanns några kvinnor alls, utanför X-Men-serierna, som sparkade stjärt. Således blir jag lycklig varje gång jag får röja loss som en cool tjej, istället för ännu en snaggad manlig kommandosoldat som stirrar in i kameran med en död min.

Koncentrationssvårigheter

Det här är den tristaste punkten på listan, men det går inte att komma runt att mina koncentrationssvårigheter format mig väldigt som spelare. Andra spelare kan köpa ett spel på fredagen och spela tio timmar på lördagen och tio timmar på söndagen, men så fungerar inte jag. Jag spelar sällan mer än tre timmar på en dag, och sällan mer en timme av ett och samma spel på en dag. Spelar jag tre timmar en dag så spelar jag alltså tre olika spel. Det gör det naturligtvis svårt för mig att recensera spel, då det tar veckor för mig att ta mig igenom även rätt korta spel. Och det gör det även svårt att spela i grupp online. För efter en timme är jag trött och nöjd, medan de andra i gruppen vill spela i ytterligare tre-fyra timmar.

Den tålmodiga köparen

Inom spelvärlden finns det en fascination, nej, snarare besatthet, för nya spel. Spel ska förhandsbokas eller köpas på dag ett, och när man väl har fått spelet ska man klara det så snabbt som möjligt, så man inte kommer efter alla andra som också hetsar vid sina konsoler. Jag har verkligen svårt för den här inställningen. Inte bara på grund av mina koncentrationssvårigheter, och de spelar förstås in, men också för att jag har svårt när man skapar stress helt i onödan. Vi har redan så mycket stress i samhället så att skapa ännu mer stress kring ett fritidsintresse känns korkat.

Jag köper nästan bara spel som är ett par år gamla. De enda fullprisspel jag köpt till min Playstation 4 är Persona 5 och Persona 5 Royal som jag förhandsbokade. Alla andra spel har jag köpt till minst 50% rea. Spelen rasar ju snabbt i pris, så varför köpa dem på dag ett? Kom alltid ihåg: halva priset betyder dubbelt så många spel i spelsamlingen! Dessutom slipper man luras av hajpen när man köper ett äldre spel. Om spelare fortfarande pratar om ett spel två eller tre år efter dess premiär vet jag att det är ett spel som är värt att spela. Och om det är ett spel som alla pratar om vid premiären men ingen som pratar om efter ett år, eller som alla börjar ta avstånd ifrån efter ett par månader när de börjar inse att alla de vilda känslorna nog bara var hajp, så är det ett spel som jag förmodligen lika gärna kan glömma.

Så är jag som spelare. Vad kännetecknas ditt spelande av?