Jag var aningen skeptisk till en början. Skulle verkligen ännu ett Mario-spel kunna hålla mitt intresse brinnande? Jag hade ju redan upplevt allt som Nintendos rörmokarfranchise hade att erbjuda. Ack, så fel jag hade!

Super Mario Odyssey kom och gav mig svar på tal. Plattformsakrobatik, pussellösande och pluppsamlande förenades i det här spelet till en oerhört underhållande helhet, och i en härligt färgglad skrud dessutom. Den för spelserien nya kasta-keps-mekaniken och allt som detta möjliggör bidrog med en helt ny nivå till pusslen och plattformandet.

Absolut, storyn är skrattretande och inte ens värd att spela andrafiol åt valfri dagtidssåpopera. Men vad kan en å andra sidan förvänta sig från en serie där samtliga spel har byggt på ungefär samma premiss i 30 år? Det är ju knappast någon som spelar de här spelen för dess djupa handling ändå.

VAD ALEXANDER TYCKTE OM SPELET NÄR DET SLÄPPTES: Super Mario Odyssey

Hursomhelst blev jag snabbt snärjd av spelet och gav mig hän att leta reda på det här spelets motsvarighet till stjärnor – Power Moons. Det bor en liten achievement-galning i mig och denne lockades snabbt fram när det uppdagades vad merparten av spelet går ut på. Det är tillräckligt många gömda Power Moons för att erbjuda en utmaning, men samtidigt inte så hjärnskrynklande pussel att jag vill ge upp och lägga ifrån mig spelet. Dessutom erbjuder spelet en egen ledtrådsmekanik i och med de blå Toad-karaktärer som säljer kartor med månarnas position samt papegojor som ger ytterligare ledtrådar om ungefär hur en ska bära sig åt för att få tag på dem. Med andra ord ganska bra förutsättningar för en ödmjuk achievementjägare som jag själv.

Men så kommer den där lilla detaljen som retar gallfeber på mig. En sån där sak som inte ens efter att jag har konsulterat facit på internet känns logisk. En sak som får mig att kasta ut armarna åt sidorna och utbrista: ”Hur i hela fridens namn skulle jag ha listat ut det där själv?”.

Eftersom varje värld har en lista över vilka månar som är hittade och inte ansåg jag mig ha alla förutsättningar för att klara mig helt på egen hand. Jag litade ju blint på att om exempelvis 99 månar finns att hitta i den aktuella världen så ska också den hundrade månen finnas i samma värld. Men icke! Självklart ska Nintendo spexa till det och slänga in så kallad Hint Art i spelet. Dessa tavlor finns utströdda i Odysseys olika världar och ger spelaren små ledtrådar om var denne kan hitta ytterligare månar. Problemet är bara att om jag hittar en sådan tavla i exempelvis Lake Kingdom så innebär det att jag måste leta i en av de andra världarna efter den plats som tavlan visar. Detta hade varit kul att vet innan jag finkammade spelets första värld, Cap Kingdom, pixel för pixel utan resultat.

ANDRA KLAGOMÅL PÅ SPELDESIGN: Poänglös väntan

Detta är ett praktexempel på när ett spel brister i sin egen logik genom att inte följa de regler det själv har stipulerat. Det är varken det första, och med största sannolikhet inte heller det sista, spelet jag har stött på med denna typ av problematik. Många gånger har jag gnuggat geniknölarna råa i ofruktsamma försök att lösa ett särskilt pussel bara för att tvingas googla mig fram till svaret – och fortfarande inte riktigt förstå hur det är tänkt att jag ska komma på det på egen hand.

Hallå…? Är det nån där?

Jag vet, många av Hint Art-tavlorna ger ganska tydliga indikationer på att de platser de föreställer inte är i samma värld som tavlan är placerad. Men så är i min mening inte fallet med den första tavlan i Cap Kingdom. Så om jag för en sekund hade glömt min samlariver och tagit mig vidare till nästa värld hade jag sannolikt hittat en ny tavla som lite tydligare skvallrat om att månen funnits i en annan värld. Men seriöst, vem spelar spel på det viset?

Låt mig istället ta ett annat exempel: i Nintendo DS-spelet The Legend of Zelda: Phantom Hourglass finns ett parti relativt tidigt i spelet där spelaren uppmanas att ”pressa” en tavla som visas på konsolens övre skärm mot en karta som visas på den nedre skärmen för att få en symbol att förflytta sig mellan dem. Här fastnade jag ganska direkt. Jag minns att jag testade konsolens samtliga knappar mer än en gång, jag letade i menyerna och jag försökte mot bättre vetande ”dra” ner symbolen med hjälp av stylusen även fast den övre skärmen inte hade touch-funktion. Svaret var mycket enklare än jag någonsin kunnat gissa. Men eftersom detta var ett av de första DS-spelen jag spelade, och eftersom jag nyss lärt mig många av den då nya konsolens funktioner satte jag mentala käppar i hjulet för mig själv. Jag hade bland annat lärt mig att det går att spara batteritid genom att slå igen konsolen, vilket försätter den i strömsparläge.

NÄR SPEL ÄR FRUSTRERANDE PÅ ETT BRA SÄTT: Robbie Swifthand and the Orb of Mysteries

Så eftersom jag inte kunde koppla isär det hårdvarutekniska och det rent spelmekaniska tänkte jag hela tiden någonstans i mitt undermedvetna: ”jag kan ju inte slå igen konsolen, då går den ju in i strömsparläge.” Men tror du inte att det likförbannat är det precis det jag ska göra? En desperat googling avslöjar att jag tvärtemot bättre vetande alltså ska stänga igen maskinen, vilket i praktiken bara pausar spelet, för att någon tjomme på Nintendo tänkte att ”det väl är lite kul om de får ’pressa’ tavlan mot kartan”. Jag begraver ansiktet i händerna och låter ett uppgivet ”huuuur!?” ljuda över mina läppar.

Det är fullt möjligt att jag är helt ensam om att känna på det här viset när det dyker upp orimliga pussel i spel. Jag kanske har något slags mental spärr som får mig att missa det logiska i pussellösningarna jag precis har beskrivit. Kanske tänker jag alldeles för mycket för mitt eget bästa. Vilken annan förstagångsspelare av Super Mario Odyssey som helst hade säkert tittat på den första Hint Art-tavlan och tänkt för sig själv: ”Jaha, jag ska alltså leta efter den här månen i en av de andra världarna. Genialiskt!”

Må så vara. Mig kommer det hursomhelst alltid att uppröra när spel sätter upp regler som det sedan själv inte följer. Och när det händer igen kan du lita på att jag kommer raljera om dem här.