5 minuter lästid

Det lär knappast ha undgått någon med internetuppkoppling (ja, du läser detta på ett imaginärt papper) att Nintendo hade stor show i förra veckan. Efter att ha varit tysta under större delen av det här årtiondet så basunerade de ut vad de kommer att fokusera på under den närmaste tiden.

Eller rättare sagt, det närmaste halvåret eller så.

Efter alla lösa rykten och skvaller tillkännagav Kyotoföretaget den illa dolda hemligheten att de på nytt släpper en Super Mario-samling, den här gången i form av de flesta spelen i serien som utspelar sig i tre dimensioner. Super Mario Galaxy 2 glömdes bort i något hörn, men det är inte riktigt det jag hade tänkt fokusera på i den här texten.

Om vi bortser från det uppenbara, att det på ett sätt är kul att en ny generation av spelare kan stifta bekantskap med Marios initiala polygonvärldar, är det mycket som skaver här. Att SMG2 är bortglömt är en sak, det är inte själva urvalet jag har ett problem med, utan snarare hur snålt det är med nyheter. I flera år har fans skrikit efter en uppgraderad version av Super Mario 64, av snittet samma behandling som The Legend of Zelda: Ocarina of Time fick, men dessa förhoppningar gick om intet. Drömmen om att se ett av de bästa tredimensionella plattformsspelen med samma visuella prestanda som Super Mario Odyssey är således död.

Faktum är att det i grund och botten är samma spel i alla tre fallen som släpps på nytt, utan några större uppgraderingar. Förutom en musikspelare med alla låtar från spelen är det i princip samma titlar, men nu i en behändig förpackning. Det hade varit lätt att smälta, om det inte vore för prislappen på 59,99 amerikanska dollar. Fullpris för spel som tillsammans har över 50 år på nacken.

50 år.
Sug in det faktumet ett ögonblick.

En semesterort du redan har varit på.
En semesterort du redan har varit på.

Jag har länge stört mig på Nintendos nonchalans och arrogans i behandlingen av sina spelserier och i förlängningen sina fans. Det är inte många företag som hade kommit undan med att släppa en samling till bredden fylld av spel som var och är över decenniet gamla till det här priset utan att till synes gjort något mer än att porta dem till en ny maskin. Det är till stora delar lathet, men också samtidigt smart.

Om vi tänker efter, varför skall Nintendo göra påkostade remasters av gamla spel när konsumenterna ändå är beredda att köpa samlingen till fullpris utan denna behandling? Ur en företagsekonomisk synvinkel är det direkt dumdristigt, så jag förstår ur ett krasst plan varför de gör som de gör. Sedan att jag ur en moralisk synvinkel tycker att Nintendo behandlar en legendarisk spelserie, som antagligen är världens bästa, på ett så ovärdigt sätt är en annan sak. Etiskt förhållningssätt brukar sällan generera dollar och yen.

Nintendo gör detta för att de vet att de kan komma undan med det.

Det är i det närmaste ett hån att de väljer att släppa denna samling för att ”fira Marios 35 år”, när det i själva verket handlar om att de vill öka sin omsättning lagom till räkenskapsårets slut. Det blir parodiskt när vi vet att Nintendos sista dag på budgetåret ”råkar” ske samtidigt som sista dagen som Super Mario 3D Allstars är tillgängligt på Nintendo Eshop.

Slump?
Knappast.

LÄS EN ANNAN ÅSIKT: Blandade tankar kring Marios 35-årsfirande

Men det som retar mig mest är inte att Nintendo gör som de gör. Trots allt förstår jag deras motiv och handlingar. Det som är svårare att begripa är varför vi fortsätter att gå på dessa chimärer gång på gång. Det är som ett lumpet gammalt trolleritrick från Joe Labero som vi sett tusentals gånger förut, men likväl ser lika häpna ut när vi får se hur han trollar bort kaninen genom sin hatt. Vi går på det varje gång.

Anledningen är enkel, vi kan helt enkelt inte motstå Nintendos varumärken. Har vi helt enkelt så här dålig karaktär? Det är något sorgligt över att vi så fullständigt har kapitulerat inför detta faktum, likt en person som är oförmögen att ändra på sitt beteende. Det är som att bevittna någon som gått ur viktväktarna för att ”det var för jobbigt att gå förbi godishyllan på ICA”. Om det är något alla år av Virtual Console, Nintendo Eshop, NES Classic Mini och SNES Classic Mini har lärt oss (och dem) är det att vi är beredda att köpa samma gamla spel om och om igen, trots att vi redan äger det på hur många format som helst. Ur en juridisk synvinkel är det inte fel förstås, Nintendo har rätt att utnyttja sitt material hur de vill, men att vi som konsumenter så frivilligt sväljer allt är det som gör mig illamående.

Den allmänna kontentan när jag pratar med vänner och bekanta om detta är att de tycker att det är för djävligt, men att de ändå kommer att köpa det. De kan helt enkelt inte motstå den dragningskraften som Nintendo och deras karaktärer innebär. Känslan är att de kan komma undan med vad de vill, vilket på ett mänskligt plan är djupt deprimerande. Det är lite som FIFA, alla avskyr allt de gör och står för, men kommer likt förbannat att titta på fotbolls-VM.

I en galaxy som du önskar var längre bort.
I en galax som du önskar var längre bort.

På ett kusligt sätt är det som att Nintendo har tagit Mario och oss spelare som gisslan. De är sannerligen inte rädda att utnyttja detta faktum.

Någonstans hade jag hoppats på att vi hade kommit längre. Att vi faktiskt kan utnyttja vår köpkraft och säga nej. Inte för att det är präktigt eller ”rätt sak att göra”, utan snarare för att statuera exempel. Är det verkligen okej att ett företag kan sälja samma spel gång på gång och sedan stänga ned sina tjänster bara för att skapa en efterfrågan? Är det okej att de släpper samma spel igen utan att tillföra något av värde? Hur länge skall de leva på gamla meriter?

Om Nintendo inte har som ambition att leverera sina gamla klassiker i uppdaterad skrud ser jag hellre att de faktiskt skapar nya delar i sina sagolika serier, alternativt släpper de antika guldkornen till vad som kan upplevas som subventionerade prislappar. Självklart finns det ett värde i att låta en ny generation få spela titlarna som startade allt, men inte till ett penningvärde som knappast motsvarar deras insats. Vi ska inte tro att det ligger någon kulturgärning bakom Nintendos aktion här, de vill tjäna pengar i första och kanske rentav enda hand på detta.

Vilket de kommer fortsätta att göra, tills vi säger stopp.

Det är också därför jag kommer att bojkotta den här samlingen. Inte för att jag tror att det ger något större eko eller ens effekt, men för att jag skall kunna leva med mig själv. Jag kan inte gå runt och klaga på deras bristande ambitioner när jag fortsätter att göda dem med mina surt förvärvade slantar. Någonstans måste jag börja ge dem incitament till att förändras, annars kommer de för alltid att fortsätta i samma hjulspår. Det enda språket Nintendo verkar förstå är det som går att mäta i diverse valutor. Jag skulle vilja dra det så långt att du inte är berättigad till att ha en åsikt gällande Nintendos ljumma inställning till att förse oss med nya spelupplevelser om du köper den här samlingen.

Men självklart kommer du inte att lyssna.
Nintendo äger ju dig redan.