Om du har dåligt samvete för att du spelar för mycket ska du bli spelskribent. Då får du dåligt samvete för att du spelar för lite istället. Ibland när jag var barn höll jag med min mor om att jag kanske satt inne och spelade för mycket och borde vara ute och röra på mig istället. Idag önskar jag att jag hade spelat ännu mera så att jag hade haft fler kul minnen från gamla spel som jag hade kunnat skriva artiklar om.

Den här månaden fyller Forza Horizon 4 ett år och min spontana reaktion var att jag skulle fira högtidsdagen genom att skriva en hyllande artikel. Men vad skulle jag skriva om? Jag hade redan skrivit femton artiklar om Forza Horizon 4 för Player1. Ja, just det, 15 stycken. Fanns det något kvar att skriva om? Jo, det fanns det. Min idé var att jag skulle skriva en artikel om hur alla spelets olika aspekter – spelmoment, spelvärld och strukturen av hur bedrifter leder till belöningar – förenas i en helhet som är ännu större än spelets redan ljuvliga delar tillsammans. Det hade säkert blivit en bra artikel. Det hade på sätt och vis blivit den slutgiltiga artikeln om Forza Horizon 4. En artikel där jag sammanfattade allt jag skrivit tidigare, till en slutsats. Men sedan tänkte jag ”nej, jag tänker inte göra det här,” och så gick jag online och blev förnedrad i Overwatch i några timmar istället.

När man lägger en timme varje morgon på att skriva om spel blir ens speltid ibland väldigt strukturerad. Spela det här spelet för att skriva den här artikeln, spela det där spelet för att skriva den där artikeln. Jag vill inte påstå att jag tappat bort det roliga med spel, och istället ser spelandet som ett jobb som måste göras: nej, det är på sätt och vis tvärt om. Ju mer jag lär mig om hur spel är uppbyggda – om hur spelets färger påverkar det spelmässiga och hur designen förstärker spelets belöningar – desto rikare blir min spelupplevelse. Man kan lära sig mycket om spel genom att spela spel och genom att läsa om spel, och att vrida och vända på spel när man skriver om spel ger spelandet en helt ny dimension. Men när man har som mål att publicera en speltext varje vecka blir varje spelsession till en potentiell artikel.

Under våren drog jag detta till sin spets med Martins Spelvecka. Varenda spelsession under varenda dag under varenda vecka blev en del av bloggen. Varje spelsession spelades in, och sedan förevigades den i ordform. Denna fullständiga dissektion av spelandet fortsatte under sommaren med En Fightingnovis Dagbok. Allt detta var ett medvetet tvång. Idén till Martins Spelvecka väcktes nämligen ur insikten att jag gjorde en massa andra saker – surfade runt på Youtube, shoppade loss på nätet, slöade på Twitter och så vidare – istället för göra det jag älskade mest av allt: att spela spel. Så Martins Spelvecka blev ett sätt för mig att återvända till spelen istället för att slösa min fritid på sådant som jag kanske ångrade efteråt att jag hade gjort. För skulle det bli någon Martins Spelvecka på måndagen måste det spelas under veckan, och spelas rejält, och spelas gjorde det verkligen och kul hade jag varje vecka.

Och nu har jag således blivit bättre på att göra det jag helst av allt vill göra, att spela spel och skriva om spel, istället för att slösa min tid på sådant som jag inte bryr mig så mycket om egentligen. Men samtidigt har min speltid nästan blivit för strukturerad, nästan för praktiskt genomtänkt. Även efter Marins Spelvecka och En Fightingnovis Dagbok har det blivit som om varje spelsession måste resultera i en artikel, vilket inte var meningen från början.

LYSSNA PÅ VÅR FÖRSTA PODDRADIDO: Spelspecifikt: Målande lätt med Concrete Genie

TV-spel är en form av onödigt kul. Det är inget vi behöver göra, men det är något vi gör i alla fall för det är så avslappnande, uppiggande och engagerande. Men när man skriver minst en text om TV-spel varje vecka kan det onödiga kul vara en insikt som är lätt att glömma bort. För när man vrider och vänder på spel och filar på sina texter varje morgon blir allt så betydelsefullt. Man får en sådan respekt för grafiken, ljudet, styrningen, berättandet, animationerna, alltihopa, att man glömmer bort det viktigaste av att: att TV-spel är ett onödigt kul.

Så därför är det så underbart att spela Forza Horizon 4 nu. Att bara tramsa runt, göra vad som faller mig in – göra ett veckouppdrag här, stiga i rankingen på ett stunt där, skapa ett eget lopp från grunden – med vetskapen att vad som än händer som kommer jag inte att skriva något om det här. För om det här spelet har jag hade redan skrivit allt som behöver säjas. Förutom den där slutgiltiga artikeln då. Men jag låter den förbli oskriven.