När jag gick i skolan var vi ofta iväg på utflykter i naturen. Min skola låg granne med en relativt omfattande skog, vilket gjorde att vi utan större planering kunde ge oss ut för att titta på träd, svampar, blommor, smådjur och allt annat som frodas i den miljön. Jag kan väl inte påstå att den naturnära undervisningen gjorde några vidare kunskapsmässiga avtryck, men något jag däremot minns med kärlek är fikat. Våra fröknar hade alltid med sig en påse fluffiga semmelbullar (utan sådant där tjafs som vispgrädde och mandelmassa) och en dunk delikat blandsaft.

LÄS MER: Star Fox upprepning är och kan fortsätta vara dess styrka

Blandsaft är en ganska märklig grej egentligen. Ingen vet riktigt vad den smakar, men alla vet att den smakar gott. Det är som om någon bara har stoppat i allt som fanns kvar i fruktlådan och kokat ihop, men vi älskar den likväl. Det enda som kan förstöra denna underbara dryck är om någon haft ohyfs nog att spä ut den med på tok för mycket vatten. Smakerna finns visserligen kvar innerst inne, men de har blivit urvattnade och mindre minnesvärda i den övervattnade miljön.

Onimusha: Way of the Sword är i egentligen precis lika njutbart som den där perfekt blandade dunken, men därför är det också synd att saften späs ut lite för mycket och lite för ofta för att smaken ska hålla hela vägen.

Jag spelar som Miyamoto Musashi, en orimligt självsäker samuraj som ovilligt kastas in i ett demoniskt krig mot de övernaturliga Genma-varelserna. Med utgångspunkt i ett invaderat Kyoto reser jag kors och tvärs för att rädda min egen heder, en trilskande Oni-handske och en stad som snabbt förvandlas till ett veritabelt mardrömslandskap.

Om vi bara ser till själva saftkoncentratet erbjuder Way of the Sword flera trevligheter av väldigt hög kvalitet. Presentationen i form av filmsekvenser och skådespeleri håller en otroligt hög klass. Huvudkaraktären Musashi, som inspirerats av den verkliga samurajen med samma namn samt den legendariska skådespelaren Toshiro Mifune, bara sprudlar av personlighet som förmedlas sömlöst tack vare alldeles strålande animeringar. Det märks att Capcom lagt extra krut på just Musashi, men trots det bjuds vi på en gedigen ensemble av välgjorda och minnesvärda karaktärer, även om de inte känns riktigt lika välpolerade som spelets hjälte.

I samspel med ovanstående hittar vi även ett alldeles lysande stridssystem. I grund och botten är det egentligen inte så märkvärdigt med grundläggande attacker (lätta och tunga), blockeringar och pareringar. Däremot erbjuder stridssystemet i Way of the Sword en flashighet utan dess like. Gnistor glimrar i slowmotion när jag lyckas parera ett fiendesvärd, och blixtsnabba teleporteringar gör att ett spöke av mig själv stannar kvar när jag lyckas ducka undan en attack i sista sekund. Som en lagom snygg människa i ruggigt läckra kläder. Lägg sedan till några eleganta modifikationer som höjer de ganska vanliga striderna en nivå eller två. Jag gillar extra mycket att olika knappkombinationer ger olika sorters pareringar, där min favorit är mer inriktad på att få ner fiendens stamina så fort det går, eller att jag tvingas byta attacktyp om jag och min fiende råkar slå varandra exakt samtidigt för att vinna duellen.

Det är svårt att beskriva och det kanske inte låter som någon märkvärdig grej här i textform, men jag lovar att dessa små justeringar, i kombination med stridernas imponerande flärd, gör mycket för att förfina spelupplevelsen.

Dessa fina filmsekvenser och sylvassa strider paketeras sedan ihop i ett gäng tajta, välgjorda och snygga uppdrag. Jag utforskar mäktiga samurajslott, historiska tempel och underjordiska laboratorier i min jakt på demoniska monster. Här hittar jag massor av ursäkter att praktisera diverse stridskonster, samla på mig skatter och lösa enkla pussel. Varje uppdrag jag gör känns som en varierad och meningsfull del av min resa. Därför är det så synd att Way of the Sword inte bara består av snygga uppdrag. Det är här den där blaskiga saften börjar komma in.

MER FRÅN CAPCOM: Pragmata har hittat hacket till bra action

Jag är inte jätteförtjust i så kallade ”hub areas” i spel, men det är likväl en grej vi hittar här i form av de östra delarna av Kyoto. Det är här jag pratar med mina kompanjoner, byter till nya kläder, uppgraderar vissa delar av min utrustning och mycket annat. Detta hade säkert inte varit något vidare störmoment om några enstaka sidoaktiviteter varit platsens enda syfte, men tyvärr tvingas jag spendera orimligt mycket tid här.

Istället för att mellanlanda i östra Kyoto ett par minuter mellan de häftiga uppdragen måste jag ofta ge mig ut på oinspirerade fiendejakter, stänga Dragon Age: Inquisition-inspirerade revor i luften och rensa korruption från stadens gator. Alla tre aktiviteterna känns som klassiska sidosysslor, men trots det slängs de in som en del av huvuduppdragen gång på gång. Det påminner nästan om Mafia III, som helt byggde på att försvaga rivaler med hjälp av tjatiga moment innan nästa kapitel i berättelsen låstes upp, eller Just Cause 3, som också krävde att jag befriade ett visst antal provinser eller neutraliserade militärbaser. Det är ett mycket effektivt sätt att omgående ge en dålig smak i munnen, och tyvärr sker det även här.

I den bästa av världar hade Onimusha varit ett tajt äventyr med ytterligare några timmar av frivilliga sidogrejer för den som ville förlänga sin tid med spelet. Istället tog någon på Capcom beslutet att spelarna banne mig ska få pulsa sig igenom dessa mindre inspirerande aktiviteter, vare sig de vill eller inte, bara för att trycka upp speltiden något.

Grejen är dock att jag tycker ändå väldigt mycket om blandsaft. Jag gillar den starkt blandad, lagom blandad och något vattnig. På samma sätt tycker jag väldigt mycket om Onimusha sin utspädda natur till trots, eftersom grunden är så himla tillfredsställande. Jag kan bara inte låta bli att tänka hur mycket häftigare äventyr vi kunde ha haft, med lite mindre kranvatten och lite mera blandsaft.