7 minuter lästid

”Neeej… Det behövs ingen fortsättning! Varför kan de inte bara lämna ett fristående mästerverk ifred? Måste de hålla på och smutsa ner ett redan fulländat spel med en uppföljare!?”

Det är svårt att inte vara cynisk i en kapitalistisk värld. En värld där tv-serier spottar ur sig säsong efter säsong av successivt sämre kvalitet bara för att den i ett tidigt skede hade höga tittarsiffror. En värld där både spel- och filmserier tillåts fortgå så länge att de får ett tvåsiffrigt antal uppföljare samt rebootas gång på gång istället för att lämna utrymme åt helt nya titlar. Just därför kan jag inte låta bli att himla med ögonen när till synes avslutade berättelser helt plötsligt får en fortsättning. Särskilt när det rör sig om spel jag tycker väldigt mycket om har jag svårt att inte tänka: ”Det här är en perfekt isolerad upplevelse, låt den vara.”

Jag vet till exempel två särskilda spel där jag har tänkt på nästan exakt detta sätt, nämligen The Last of Us och Horizon Zero Dawn. Dessa är i grunden väldigt olika spel, både vad gäller berättande och spelmekanik, men bäggedera gav mig en fokuserad och självständig upplevelse. Det förstnämnda gav aldrig sken av att ruva på en uppföljare, och medan det senare förvisso hade ett öppet slut (för den som bemödade sig sitta kvar till efter eftertexterna) var det en på ytan fristående berättelse. Men låt oss ta en lite närmare titt på dessa båda spel.

Innan jag fortsätter vill jag bara upplysa om att spoilers för samtliga spelexempel kommer förekomma!

Naughty Dogs kanske bästa serie – beroende på vem du frågar – begynte år 2013 när det då fristående The Last of Us släpptes till Playstation 3. På ytan var detta en regelrätt zombieskjutare men som visade sig ruva på en av de dittills tyngsta berättelserna någonsin i ett spel. Medan spelmomenten med smygigt dödande av infekterade gärna låg i förgrunden tog spelet sig med jämna mellanrum tid att sakta ner rejält på tempot och istället fokusera på relationen mellan Joel och Ellie. Denna samvaro, som för övrigt är underbar att få uppleva från åskådarplats, utvecklas successivt under spelets gång och dras till sin absoluta spets i spelets sista skälvande sekunder. När jag första gången spelade färdigt spelet tyckte jag att säcken knöts ihop på ett mycket tillfredsställande vis och lämnade ett intryck av en komplett, isolerad upplevelse.

Vad gäller Horizon Zero Dawn var berättelsen aningen mer sekundär än i The Last of Us. En mycket smartare person än jag (minnet sviker mig, men det kan ha varit någon i Speljuntan) sade relativt nyligen att den stora övergripande handlingen om varför och hur jorden gått under på sin höjd var en halvintressant, om än välskriven, berättelse. I förgrunden stod istället genomgående utmanande och underhållande spelmekanik samt en himla massa pluppsamlande. Självklart tyckte jag att den del av berättelsen som fokuserade på Aloys ursprung och betydelse var intressant att följa, men när det väl avslöjades vad som orsakat apokalypsen tusentals år tidigare hade handlingen redan nått sin kulmen enligt mig. När eftertexterna väl började rulla hade jag inte mycket annat i tankarna än hur roligt jag tyckte spelet var att spela och att även detta kändes som en färdig historia.

MER OM MIN UPPLEVELSE AV ALOYS FÖRSTA ÄVENTYR: Ovan att vara ovan i Horizon Zero Dawn

En liten, liten brasklapp innan jag går vidare: jag kan inte svara på om det hela tiden funnits något slags uttalad plan för flertalet titlar från någon av de respektive utvecklarna, men min egen uppfattning var alltid att dessa två skulle få stå för sig själva.

Men hur många dåliga uppföljare vi som spelintresserade än har matats med sen mediets begynnelse lyckas spelutvecklare då och då faktiskt riktigt bra med att bygga vidare på en till synes avslutad berättelse. Ibland kan de till och med, hör och häpna, överträffa sina tidigare åstadkommanden och leverera en upplevelse som närmast överskuggar sin föregångare. För självklart kunde jag inte hålla mig ifrån att se hur både Naughty Dog och Guerrilla hanterat sina respektive varumärken utan kände att jag var tvungen att spela båda uppföljarna. Kalla det nyfikenhet, kalla det självskadebeteende, kalla det något slags förhoppning om eventuell skadeglädje. Hursomhelst blev jag i båda fallen slagen på fingrarna och det rejält. Men precis som dessa titlar skiljer sig åt var det också av helt olika anledningar jag kärade ner mig i deras uppföljare.

The Last of Us Part II är nog troligen den speluppföljare jag minst har velat ha, någonsin. Jag ville verkligen inte att något skulle komma och solka ner berättelsen om Joel och Ellies vandring genom ett post-apokalyptiskt USA. Som tur var bestämde sig Naughty Dog för att placera uppföljaren en bra bit framåt i tiden samt att flytta fokus från Ellies immunitet mot den dödliga infektionen, vilket gav spelet en så gott som fristående handling. Men det som i mitt tycke är ett av spelets starkaste kort är också en av anledningarna till att spelet fick så mycket hat när det kom (uppenbarligen tycker inte alla att detta är en värdig uppföljare), d.v.s. att spelaren får anta rollen som ”antagonisten” genom ungefär halva spelet. Eftersom mina föreställningar om att Ellie hela tiden skulle vara den som hade fog för sina handlingar grusades mot spelets senare delar gjorde det starkare intryck på mig än om jag hela spelet igenom suttit säkert på moralens höga hästar. Kortfattat undveks i princip alla fallgropar jag befarat, och ut på andra sidan kom ett spel med en minst lika enastående berättelse som sin föregångare.

När det blev känt att Horizon Forbidden West skulle släppas i början på detta år kände jag att nu kunde de väl ha hittat på något nytt istället. Eftersom jag även här ansåg det första spelets berättelse som avslutad var jag skeptisk till hur medryckande denna ”cash grab” egentligen skulle kunna vara. Men visst hade jag haft väldigt roligt med förra spelets mekanik, så jag kunde såklart inte hålla mig från att pliktskyldigt förhandsboka denna titel. Föga förvånande uppslukades jag av spelmekaniken även denna gång, inte minst för att det var mer av samma plus en handfull nya moment. Och som ett fett, saftigt körsbär på den här post-apokalyptiska bakelsen lyckades de även snärja mig med spelets handling, som jag såhär i efterhand nog håller högre i rang än den i Zero Dawn. Lägg därtill att i princip samtliga sidouppdrag denna gång tedde sig mer välskrivna, engagerande och bättre röstsatta. Guerrilla Games hade tagit sitt magnum opus (beroende på vem du frågar) och gjort det till ett ännu magnum:are opus. Tji fick jag!

Självklart finns det också undantagsfall där en oväntad uppföljare redan från början ingjuter en positiv känsla i åtminstone mig, till exempel allas vår väggkrypande spindelgranne. För även om jag kände att Marvel’s Spider-Man också hade kunnat få vara en helt fristående upplevelse blev jag istället taggad när jag fick reda på att spin-offen Miles Morales och sedermera en mer regelrätt uppföljare var på väg. Men till skillnad från mina tidigare exempel var (och är) jag inte lika orolig för hur berättelsen där skulle hanteras. Eftersom Spindelmannen funnits i serietidningsform sedan 60-talet finns en uppsjö av material att hämta inspiration från för att bygga vidare på handlingen från det första spelet, och skulle de hitta på något helt eget är det också välkommet. Med handen på hjärtat är det inte heller manus som gör dessa spel bra, utan spelmekaniken. Denna är ju för övrigt redan fulländad så om de bara ger mig mer av samma, och kanske till och med lyckas skruva upp det ytterligare ett varv, blir jag hur nöjd som helst.

TUMREGEL FÖR SPELUTVECKLARE: Sluta ge uppföljare meningslösa undertitlar

Om jag får ge ytterligare ett exempel på spel där en oväntad uppföljare gjort succé kan vi vända blicken mot Valve. Jag var aningen sen på bollen vad gäller Portal-spelen och spelade dem inte förrän ett bra tag efter att tvåan kommit ut. Men jag tror att jag nog hade satt mig rejält på tvären gällande en uppföljare om jag spelat det första spelet när det släpptes 2007. Jag menar, det hela slutar ju med att Chell besegrar GLaDOS och att Aperture Laboriatories sprängs i luften. Det borde vara supertydligt att berättelsen är slut här! Likväl står jag nu här och håller Portal 2 som det bättre av de två spelen och kan omöjligt tänka mig ”serien” utan det.

Medan jag sitter och komponerar den här texten slår det mig plötsligt att samtliga mina exempel minus Spider-Man delar en viss likhet: post-apokalyps. Däremot har jag svårt att tro att just detta skulle vara den gyllene formeln för framgång, men nog är det en uppseendeväckande detalj.

För att runda av mina bryderier kan jag konstatera att jag troligen kommer vara fortsatt skeptisk gentemot uppföljare. Dock inser jag nu att jag egentligen inte har något egentligt skäl för min ståndpunkt, med tanke på att jag på rak arm inte kan dra mig till minnes en enda speluppföljare som gjort mig besviken. Måhända är jag färgad av filmmediet (där berättande spelar en minst sagt betydande roll) och alla de katastrofala uppföljare vi har bjudits på där. The Amazing Spider-Man 2, Star Wars: The Rise of Skywalker, The Neverending Story 2, Alien 3 eller valfri The Butterfly Effect-uppföljare är bara en handfull exempel på vilka tågkrascher vi har tvingats utstå genom åren. Hursomhelst blir jag gång på gång motbevisad i min tes att bra spel borde lämnas ifred. Lyckligt nog finns det inget negativt i att serveras underhållande spelmekanik och gripande narrativ jag inte visste att jag ville ha, så om det fortsätter på det här viset är ingen gladare än jag.