Tänk dig att det är lördag kväll, du sitter i soffan och vräker i dig godis från en välfylld skål. De allra flesta bitarna är alldeles utsökta och är nästintill omöjliga att sluta äta. Andra godisar faller dig inte riktigt i smaken samtidigt som du inser att skålen inte bara är till för dig utan behöver tilltala även resten av hushållet. Frustrerande nog har du också fått med några få bitar som måste ha legat framme lite för länge och blivit både hårda och mindre smakrika. Kvällen fortgår och skålens botten börjar synas mer och mer, du börjar nästan bli lite illamående och vill ganska snart ställa undan skålen och gå och lägga dig. Där och då tänker du att godissuget försvunnit för all framtid, men dagen därpå är lockelsen tillbaka och du upptäcker att det fanns en hel påse till med en liknande godisblandning. På samma vis som med den där godisskålen trodde jag mig vara ganska färdig med Outriders. Sedan jag skrev min recension av spelet i fjol har jag rensat upp alla kvarvarande sidouppdrag och lagt det fantastiska People Can Fly-äventyret åt sidan, åtminstone fram tills de polska spelmakarna bestämde sig för att fylla på den actionpackade och spelmekaniskt delikata godisskålen.

När Outriders släpptes under våren 2021 var jag nästintill lyrisk över spelets underbara stridssystem där aggresivitet med såväl vapen som superkrafter inte bara uppmuntrades, de var helt livsavgörande för att du skulle nå framgång i spelet. Inte minst på grund av att du faktiskt läkte din karaktär genom att döda fiender på ett klass-specifikt vis. Dessa strider skiner precis lika starkt i spelets nya expansion Worldslayer. Expansionen har dessutom introducerat så kallade Pax-poäng som kortfattat är ännu ett sätt att specialisera och utveckla din karaktär samt Ascension-poäng som gör min karaktär marginellt starkare ett par procent åt gången. Utöver det fortsätter striderna vara precis så intensiva och underhållande som de var när grundspelet lanserades. Varför laga något som inte är trasigt liksom? Visserligen verkar inte heller People Can Fly ha lagat mycket av det som faktiskt var trasigt. Jag pratar om exempelvis den ojämna ljudmixen, de märkliga kamerarörelserna i mellansekvenser och andra skavanker som ni gärna får läsa mer om i min recension av grundspelet. Som sagt, de har fyllt på godisskålen men blandningen är mer eller mindre densamma.

LÄS RECENSIONEN AV BASSPELET: Outriders

Handlingen i Outriders var överlag ingen höjdare och jag skulle ljuga om jag påstod att berättelsen i Worldslayer är något större kliv framåt. Den känns mest som en anledning till att använda min larvigt mäktiga karaktär för att bekämpa en maffig mängd fiender i utbyte mot skinande nya vapen och rustningar. Detta är såklart ganska välkommet i ett spel där jag hellre pratar med kompisar (eller lyssnar på poddar) än att lyssna på huvudkaraktärernas torra dialoger. Det känns nästintill lite orättvist att kritisera handlingen i Worldslayer när det är så uppenbart att det inte är spelets fokus. Samtidigt fanns det definitivt något i basspelets berättelse som ändå höll fast mig i någon mån medan Worldslayer-handlingen känns rätt så onödig rakt igenom.

Såhär långt kan vi konstatera att striderna fortfarande är alldeles strålande medan handlingen fortsätter vara härligt intetsägande och till och med ännu mer slätstruken är den i basspelet. Men vi som loggat våra timmar i Outriders vet ju om att den stora lockelsen är att traggla sig fram till marginellt bättre utrustning samtidigt som svårighetsgraden och därmed chansen till bättre loot höjs gradvis. Det känns dessutom som att även People Can Fly har insett detta och kastat in mängder med nya vapen och annan utrustning som dessutom kräver en minst sagt ihärdig spelare för att få maximal utdelning från alla nya prylar.

LÄS MER: Spelen som förlorades: Nintendo 64

De två största nyheterna i den här avdelningen benämns som Apocalypse Gear och Apocalypse Tiers där det sistnämnda påverkar dina chanser att få det förstnämnda. Apocalypse Tiers ersätter för det mesta det som i basspelet gick under namnet World Tiers och Challenge Tiers och påverkar spelets svårighetsgrad såväl som din egen maxnivå på vapen och rustningar. Enkelt sammanfattat kan vi väl säga att maxnivån har gått från 50 till 75 vilket är väldigt välkommet men såklart även direkt livsviktigt för att överleva på de högre svårighetsgraderna. Det hela förser spelet med en ännu djupare och beroendeframkallande loop än tidigare där jag pressar upp svårighetsgraden och min egen nivå för att optimera procentchansen för den allra bästa utrustningen.

När det gäller Apocalypse Gear är jag inte riktigt lika förälskad. Outriders har mängder med gedigna och djupa rollspelssystem när det gäller hur jag utformar min karaktär som därmed skickar mig på en konstant jakt efter exakt rätt loot. Det räcker liksom inte att jag hittar rätt vapentyp eller rustning, den måste även ha rätt okej modifikationer från start. Jag kan såklart ändra en av moddarna själv så den passar min spelstil, men inte mer än så. Detta innebär alltså att grejerna jag hittar i någon mån redan måste passa min spelstil, vilket blir snäppet svårare med Apocalypse Gear som utökat från två modd-platser till tre. Tre moddar på varje gear-plats är såklart väldigt välkommet, men det innebär också att två av de tre moddarna redan måste passa min spelstil. Som om inte det vore nog använder sig Apocalypse Gear av en minst sagt skral resurs för att kunna uppgraderas, en resurs som enklast fås genom att spela expansionens endgame-läge eller att bryta ner annan Apocalypse Gear. Problemet här ligger i den otroligt snåla mängden jag lyckas samla in av den här sällsynta resursen, vilket ganska markant kliver över gränsen för vad som känns rimligt. Det ska såklart inte vara för enkelt att nå toppnivån men jag hade faktiskt önskat en aningen mer balanserad grind-process.

LYSSNA PÅ VÅRA PODDAR: Spelspecifikt 18: Att gå i taket

Om jag nu behöver lägga några (läs många) extratimmar i Outriders Worldslayer för att bli mitt allra bästa anomaly-jag finns det minst sagt värre sätt att göra det på än i Worldslayers nya endgame-läge The Trial of Tarya Gratar. För det mesta fungerar den som vilken så kallad ”gauntlet run” som helst där jag börjar från början och har ett visst antal försök att ta mig till slutet. En detalj jag dock vill berömma kommer i form av målinriktad grind. Jag kommer alltså inte behöva hålla tummarna för att ett av rummen ska ge mig en ny hjälm som belöning utan kan istället välja rummet som alltid kommer ge hjälmar. Det gör faktiskt den ovan beskrivna grind-processen aningen mer acceptabel.

Så var den där skålen med godis full igen. Jag sitter och njuter av mina salta lakrits-favoriter såväl som de utsökta Center-bitarna. Av någon anledning så hade vi även fler äckliga körsbärsgodisar som dessutom blivit ännu torrare och hårdare sen sist, men som tur är försvinner de snabbt bland allt det goda. Dessutom låg det även några nya intressanta smaker och skramlade i botten som kanske får bli nya stammisar i skålen, även om vissa av dem hade lite väl mycket tuggmotstånd. Hur trött jag än är på att käka godis kommer suget alltid återvända, på samma sätt kommer jag alltid ha en plats reserverad på hårddisken för Outriders. Fortsätter spelet dessutom få gedigna expansioner likt Worldslayer kommer jag inte ha några som helst problem med att tugga i mig ytterligare några speltimmar.