Jag har länge varit intresserad av Persona, lite likt killen som står och tittar på längs sargkanten medan de andra i gänget spelar ishockey. Det ser ju rätt så spännande ut, men passar det verkligen mig? Jag lockas visserligen av musiken, karaktärerna och den visuella stilen i Persona-serien. Problemet är bara att så fort jag hör talas om den orimligt långa speltiden, tradigt relationsskapande och de turordningsbaserade striderna tar jag ett kliv tillbaka. Ni som är bekanta med spelserien inser säkert vart det här är påväg. Den senaste upplagan i serien, Persona 5 Strikers, är visserligen en direkt uppföljare till Persona 5, men knappast någon traditionell sådan. De flesta aspekterna jag tvekar inför med de tidigare spelen är som bortblåsta samtidigt som sakerna jag uppskattar ser ut att vara kvar. Dessutom har jag fått höra att Strikers ska vara en utmärkt inkörsport för nya fans, trots att berättelsen äger rum i direkt anslutning till tidigare spel. Är det äntligen dags att släppa sargen och ta klivet ut på isen?

LÄS MER: Veckans spelmelodi: Persona 4: The Golden – Shadow World

Det är precis som om spelet vet att detta är min allra första Persona-upplevelse. Mina färgsprakande kompisar förklarar allt och lite till om spelvärlden och dess innehåll. Spelets inledande timmar dukar upp en omfattande expositionsbuffé där jag får lära mig begrepp som ”metaverse”, ”persona”, ”calling card” och så vidare. Den där sammanfattande videon jag letade upp innan jag började spela känns plötsligt ganska överflödig. För en nykomling är det här upplägget oerhört välkommet medan veteraner får se det som ett sätt att introducera Sophia, fantom-gängets senaste medlem. Spelet gör såhär långt ett utomordentligt jobb att fånga in blivande Persona-fans.

Dialogerna är inte bara charmiga, de är dessutom läckert presenterade.

I berättelsens början träffar vi huvudkaraktären Joker och gänget medan de förbereder sig inför en välförtjänt campingresa. Tyvärr ändras deras planer snabbt när de stöter på flera personer vars egen fria vilja verkar vara i någon annans händer, något som gruppen bestämmer sig för att utreda. Ganska snabbt kastas jag in i ett alternativt universum fyllt av demoniska fiender och flashiga strider. När vi bekämpat makterna som låg bakom den omfattande personlighetsbefrielsen rullar vi vidare mot nya platser och nya parallella verkligheter. Det kanske låter onödigt simplifierat, men spelet plockar ändå inte många poäng för sitt övergripande berättande. Det är snarare det vardagliga snacket, ramen-måltiderna, campinghänget och shoppingturerna som förtjänar mina guldstjärnor.

LÄS MER: När kärleken falnar i Persona 5

Hjältarnas inbjudande vardag får mig verkligen att inse varför de tidigare spelen är så omtyckta. Alldeles plötsligt börjar jag sakna allt relationsskapande som jag på förhand var glad att få mindre av. Jag sitter nästan och irriterar mig på att Jokers ihåliga dialogval bara finns där för att skapa en illusion av val. Oavsett vad jag säger anländer gänget vid samma narrativa slutdestination. Samtidigt kan jag knappast klandra spelet för detta, eftersom Strikers är ett så uppenbart sidospår med ett helt annat fokus än sina föregångare. Jag vill hellre hylla spelet för att jag blivit förälskad i Personas vardagliga äventyr även fast det kanske inte var meningen. Den lilla dosen av dåliga skämt, överdrivna personligheter och en charmig katt som inte är en katt är fullt tillräckligt för att jag ska vara såld.

60-talets Batman hade varit stolt.

Märker ni att vi kommit en bra bit in i recensionen utan att jag ens nämnt den största nyheten av alla? Nyheten som dessutom gjorde att jag var optimistisk inför min tid med spelet, nämligen de nya och mer aktiva striderna. Istället för de vanliga turordningsbaserade striderna stoltserar Persona 5 Strikers med ett mer action-orienterat system där nästan allt sker i realtid. Den enda gången tiden står helt stilla är när jag använder mina olika persona-attacker. Det hela bildar en rätt trevlig kontrast mellan tanklös musou-action med mängder av klena fiender och mer taktiska strider med de stora skurkarna. Spelet slänger sig med mängder av system med olika typer av skada och statuseffekter, men för det mesta handlar det helt enkelt om att trycka på knapparna som dyker upp på skärmen mellan slagen. När jag dessutom spelar på den lättaste svårighetsgraden blir striderna tillräckligt tanklösa för att jag ska kunna fokusera på spelets många visuella godbitar och det strålande musikaliska ackompanjemanget.

FLER JAPANSKA SPEL: Yakuza: Like a Dragon

Likt en av DC Comics finaste superskurkar har Persona 5 Strikers två ansikten. På ena sidan hittar vi den lättsamma vardagen där jag fångas in av spelets färgstarka ensemble och samspelet mellan spelets många karaktärer. Borta på andra sidan träder vi in den demoniska parallellen där de ovan nämnda striderna äger rum, men denna sida är också ansvarig för spelets största tillkortakommande. Även om spelets många slagsmål är trivsamma är jag inte riktigt lika förtjust i all navigering och de utspädda uppdragen som äger rum borta på Strikers mörka sida. Det är lite som om utvecklarna inte var medvetna om att uppdrag där jag ombeds springa mellan plats A och B för att samla in, förstöra eller besegra inte anses särskilt underhållande. Uppdragbeskrivningar som hade hamnat i sidofacket hos många andra actionrollspel tar här ofta plats i spelets centrum. Jag vill konfrontera den som ligger bakom hemskheterna, men jag vill inte först söka upp tre utspridda föremål när det ofta inte ens sker något spännande på vägen. Det är en uppdragsdesign som känns minst sagt utdaterad och som tyvärr tar aningen för mycket plats i Strikers.

Jag kan när som helst ta kontrollen över någon av mina medkämpar.

Även fast en hel del av uppdragsdesignen i Strikers lämnar en del att önska vägs det snabbt upp av spelets lysande progression när det gäller karaktärerna och deras verktygslåda med attacker och färdigheter. Varje strid avslutas med ett tillfredsställande pling-ljud som talar om hur mycket erfarenhetspoäng och pengar jag precis tjänat in. Många av spelets mer vardagliga aktiviteter ger mig dessutom så kallade bond-poäng som används för att köpa mer allmänna uppgraderingar. Så fastän utformandet på flera av uppdragen känns bitvis oinspirerat väger spelets ständiga belönande till viss del upp för den missen.

Den har redan nämnts, men jag vill ändå ta tid att berömma den otroliga musikaliska kulissen spelet bjuder på. Vi pratar inte bara om framstående teman vid stora ögonblick i handlingen; varenda liten vrå i Strikers är sprängfylld med svängig, vacker och ibland tårdrypande musik. De fläskiga låtarna som drar igång i början av varje strid är så bra att jag överväger att höja svårighetsgraden så de ska hålla på längre. Affären som säljer utrustning och föremål till spelets hjältar har fått orimligt många besök enbart tack vare den skarpa bakgrundsmusiken. Platsen jag åker till för att uppgradera mina persona-attacker är inte jättespännande i sig, men musiken som spelas där är så vacker att armhåren reser sig varje gång. Strikers stoltserar verkligen med en musikalisk skatt som används med en sådan finess att jag gång på gång får svårt att sitta still.

Färgsprakande är bara förnamnet.

Det har blivit dags att återvända till min inledande frågeställning: är detta ett spel som kommer fånga in en tvekande nykomling till Persona-serien? Jag vill påstå att svaret är ”ja”, men inte riktigt på det sättet jag trodde. Seriens vardagliga relationsskapande som jag på förhand var glad att slippa har istället lyst med sin frånvaro, samtidigt som Strikers gett mig ett tillräckligt stort smakprov för att jag ska vilja ha mer. Stridernas förvandling från taktiska till tanklösa lät mig fokusera mer på spelets estetiska sidor, men jag undrar ändå hur de hade fungerat med en mer strategisk utgångspunkt. Jag trodde Persona 5 Strikers skulle vara en utveckling av serien som verkligen passade mig, och på många vis är så fallet. Samtidigt kan jag inte låta bli att rikta blicken mot det mer traditionella Persona och överväga om jag ska ta ännu ett skridskoskär ut.

LÄS MER: Ett försvarstal för spelbetygen

Oavsett hur det jämförs med andra spel i serien är Persona 5 Strikers en ljuvlig färgbomb av härligt knasiga huvudkaraktärer, visuellt slående strider och ett musikaliskt ackompanjemang av absoluta världsklass. Det är inte ett spel utan ett par brister, men jag vill ändå påstå att Strikers levererar en förstklassig spelupplevelse för såväl nya som gamla Persona-fans.