3 minuter lästid

Det är svårt att prata om plattformsspel i 3D utan att referera till Super Mario 64. Men ett par timmar in i Psychonauts 2 är det istället främst Ratchet & Clank som kommer till minnes och med det också en viss insikt om hur denna typ av spel förmodligen alltid kommer att kännas, till viss del, som någonting som kom före. Men det gör inte mycket alls, för inspiration är perfekt att bygga vidare på och med den lekfullhet som Double Fine som utvecklare besitter blir Psychonauts 2 ett alldeles förträffligt underhållande plattformsspel på en mängd punkter.

Rent storymässigt tar Psychonauts 2 direkt vid efter det VR-spel som kom 2017 (och som undertecknad ej spelat). I denna uppföljare är spelets huvudfigur Razputin en intern på Psychonauts högkvarter där en kidnappning och ett illavarslande hot om att väcka en ondsint skurk från dom döda är de största grundelementen i den berättelse som vi får följa. Och enligt seriens tradition kommer det bokstavligen djupdykas i många sinnen och tampas med inre demoner där varje besökt psyke utgör en nivå i spelet.

Jag nämnde i inledningen det här med lekfullhet och det märks verkligen fort hur proppat med idéer och fantasifulla ting detta spelet är, och även om jag kan tycka att det kanske stundtals blir lite rörigt med allt som man som spelare matas med sitter jag där med ett leende över hur många saker känns geniala, genomtänkta och framförallt väldigt underhållande. Spelets alla små beståndsdelar fungerar oftast utmärkt ihop och miljöerna, tillsammans med en stundtals hysteriskt underhållande story, gör att det där leendet alltid dyker upp under varje spelsession. Det är helt enkelt otroligt roligt att springa omkring i de fantastiska miljöerna och variationen gör att det är väldigt svårt att lägga ifrån sig.

Det är dessutom rätt uppfriskande att se ett såhär bra plattformsspel med en rolig och intressant story; något som bara adderar ytterligare till galenskaperna. Tidigare i år spelade jag det alldeles briljanta ”It Takes Two” och här har vi ett spel som på många vis bjuder på samma sorts sprudlande variation. Förutom att miljöerna är både färgsprakande, ibland smått bisarra och enormt fantasirika finns här också spelmoment som överraskar och varierar upplevelsen. Liksom ofta i fallet med Nintendos plattformsspel hänger inte Double Fine kvar för länge i något utan skyndar sig vidare till nästa idé vilket gör att spelet hela tiden känns fräscht och underhållande.

Rent visuellt är spelet också väldigt tilltalande. Härliga jazztoner får ackompanjera miljöerna som ytterligare blir en beståndsdel till all den humor och galenskap som presenteras. Det är mycket tack vare den här härliga blandningen som jag hela tiden är spänd på att se vad nästa etapp i spelet ska bjuda på. Jag vill också passa på, när jag ändå har chansen, att ge lite extra kärlek till det som jag älskar mest med denna generation: snabba laddningstider. Varje gång en laddningsskärm dyker upp är den över på ett par knappa sekunder och det känns så himla skönt att det går så fort.

Berättelsen har en lagom längd strax över tiotimmars-strecket, men här finns också väldigt mycket att samla på och en del sidouppdrag som främst blir extra skojiga för att de bjuder på underhållande dialog och fördjupar en del karaktärer.

Alla lovord till trots så finns det ett par saker på det negativa kontot, som dock knappt påverkar spelet särskilt mycket, men det vore lite dumt att inte nämna dem i en recension. Jag tycker exempelvis att spelet väver in sin story bra i spelmomenten men det avbryts lite för ofta för mellansekvenser vilket skapar ett stundtals lite märkligt tempo. Jag förstår att spelskaparna har en vision och vill berätta en historia (med inslag av humor som ofta träffar väldigt bra) men jag kan tycka att det blir lite för mycket avbrott ibland.

Jag hade också önskat att spelets nivåer ibland var lite längre innan man kastas till en ny mellansekvens och vidare i historien; samtidigt som det höga tempot såklart gör att det aldrig blir långtråkigt på något vis. Dessutom är inte vare sig fiende eller karaktärsdesign riktigt helt lyckad enligt mig och det blir liksom inte sådär ikoniskt som genrens allra bästa figurer. Så, lite för frekventa avbrott i själva spelet är nog faktiskt mitt allra största klagomål samt att en del nivåer är lite väl snabbt överstökade.

Psychonauts 2 lyckas sammanfattningsvis vara en riktigt underhållande upplevelse som inget fan av den här genren får missa. Det är en salig blandning, en stundtals absurd mix där klassiska plattformselement och träffsäker humor bjuder på ren spelglädje.