Road 96 är ett tokigt, tungt och vackert roadtrip-äventyr i förstapersonsvy från spelstudion Digixart. Året är 1996 och jag kastas rätt in i spelvärlden, där jag spelar som en av de hundratusentals ungdomarna som försöker fly från diktaturen Petria. Min namnlösa karaktär har lämnat sitt hem och sin familj för en ljusare framtid på andra sidan landets gränser. För att ta mig till och över gränsen kan jag gå, lifta, åka bil, buss eller taxi, det ena farligare än det andra. Allt känns allmänt hopplöst och ensamt, men på vägen träffar jag på andra med samma drömmar som mig, som bara vill fly. Fly till den frihet jag hört så mycket om, men aldrig fått uppleva. Jag träffar på rebeller som kanske inte alltid är så ädla i sina handlingar, gränspoliser som gör allt för att fånga mig (snälla låt mig gå!), och en helt galen reporter som inte riktigt har alla hästar hemma.

När jag tar mig framåt längs de dammiga eller regniga vägarna ställs jag inför olika moraliska val, vissa påverkar berättelsen och slutet, och andra val är enbart för att det ska komma fram mer information om den hopplösa värld jag befinner mig i. Snabbt märker jag att Petria inte alls är något mysigt ställe att befinna sig i, att det verkligen är ett förfärligt ställe att leva på, och att presidenten Tyrak inte alls är så bra som han vill framstå. Mina handlingar i spelet påverkar om det blir revolution, om det kan lösas med ett demokratiskt val, eller om jag vill vara självisk och bara vill skita i allt och försöka dra därifrån. Svåra val i en svår värld.

När jag efter många om och men, och en hel del svåra val äntligen har fått min första tonåring till gränsen, och lyckats få hen att överleva, kan jag välja att avsluta spelet och gå vidare med mitt eget liv, eller så kan jag fortsätta att spela som ännu en tonåring som vill fly. För varje ny spelomgång får jag mer information och lär mig mer om presidenten, om landet och befolkningen. Varje spelomgång är unik, så det går inte att försöka rätta till tidigare misstag då jag varje gång tar en ny väg mot gränsen, som en ny person, med andra förutsättningar än tidigare.

Det är lite ledsamt de gånger jag inte lyckas och får se hur min karaktär dör i tortyr eller på något annat hemskt sätt. Dock visas detta relativt diskret, inget blod eller liknande, mer suggestiva budskap med skrik, pistolskott och mörker. Att varje spelomgång slumpgenerar handlingen gör att många omgångar kan spelas utan att någonsin få samma historia. När alla ungdomar spelats, och slutscenerna visats, finns möjligheten att börja på New Game+, där nya överraskningar väntar. Kanske lyckas jag rädda någon mer från denna totalitära mardrömsstat.

Alex, 14 år, Road 96:s yngste och kaxigaste NPC.

Spelet i sig är väldigt enkelt, och en omgång tar runt 20–30 minuter. De karaktärer och miljöer jag möter är till utseendet inte särskilt imponerande, men desto större vikt har lagts på personlighet och atmosfär. Utvecklarna har verkligen lyckats fånga själva kärnan i de olika personligheterna. Från den vilsna tonåringen som gör allt för att fly, till den galna regimvänliga och presidentälskande reportern som kablar ut fake news flera gånger dagligen. Denna reporter, Sonya, stöter jag på i varje spelomgång, och tvingas med på både knarktrippar och infiltrationsförsök, utan någon som helst hänsyn till ens låga ålder. Allt för att behaga den sittande presidenten/diktatorn och för att få honom att framstå som en frälsare.

LÄS MER: Omno

Allt detta kan låta lite bisarrt, men händer tyvärr i verkligheten också. Spelets utvecklare har i en intervju berättat om hur livet bakom järnridån såg ut, och har inspirerats av bekantas personliga erfarenheter från att leva i en diktatur. För den som är intresserad finns en mycket intressant intervju med honom att läsa här.

Sonya, dricker champagne i sin limo, medan världen utanför brinner.

Road 96 är en känslomässig berg-och-dalbana, där mina misstag kan kosta oskyldiga människor liv. Där misstag inte går att undvika, där mina moraliska val påverkar inte bara min, men även en hel nations, framtid. Där gränsen mellan rätt och fel ibland är ytterst otydligt. Jag är vilsen, oftast ensam och hungrig och trött, men där vänskap finns lyser hoppet om en bättre framtid starkare än alla stjärnor på himlen tillsammans. Även om landet Petria är en fiktiv värld kan liknelserna mellan spelets värld och vår riktiga värld inte undgås.

Att fly från en diktatur, över en mur, har hänt här i Europa för inte alltför längesen. Min generation minns det, men de ungdomar som växer upp i ett tryggare Europa kan kanske behöva en påminnelse att saker kan gå väldigt fel, väldigt snabbt, för att senare räknas som vardag. Road 96 är en påminnelse om att göra sin plikt för att stå upp emot orättvisor och förtryck, att aldrig låta de hemskheter som sker i spelet och i världen hända i vår verklighet.

Zoe, en riktig tonårsrebell.

Att betygsätta Road 96 är faktiskt väldigt svårt. Allt det tekniska funkar alldeles utmärkt, grafiken är simpel och ren, utan någon större wow-faktor. Musiken är perfekt avvägd och passar utomordentligt bra in i handlingen (lyssna här). Det är ett spel som rent spelmekaniskt är väldigt enkelt, inga svåra kombos eller andra tricks, men handlingen fick mig stundtals ur balans helt och hållet. Efter en särskilt jobbig spelomgång fick jag lägga ifrån mig Switchen för att bara sätta mig en stund och lugna ner mig och försöka tänka på något roligare.

Spel med budskap berör mig, och Road 96:s budskap är tydligt och rättframt utan någon som helst hänsyn till spelarens känslor, bara ren ärlighet om hur världen ser ut på vissa ställen, och hur människorna i dessa länder lider och dör. Att uppleva sådana känslostormar som jag har gjort av Road 96 är inget jag tidigare har varit med om särskilt ofta när det kommer till spel. Det har varit de högsta topparna med lycka och vänskap, och de djupaste avgrunderna av mörker och hopplöshet. Hur ofta händer det i spel?