7 minuter lästid

Jag har länge varit lite intresserad av de japanska actionrollspelen. Problemet har varit att majoriteten av de senaste titlarna som kommit ut redan haft mangaböcker, TV-serier eller sjuttioelva andra spel i ryggen. Detta har i sin tur inneburit att de färgsprakande och redan komplicerade fantasivärldarna inte känts särskilt inbjudande för en gröngöling som mig. Därför blev jag glad när jag upptäckte Scarlet Nexus, ett spel och en spelvärld som står på mer eller mindre egna ben. Det betyder visserligen inte att jag förstår allt som händer, men nu får jag åtminstone en ärlig chans att på riktigt doppa tårna i genren.

FLER SPEL SOM SLÄPPS I VECKAN: Spelen att hålla koll på – vecka 25

Scarlet Nexus påminner mig om ett älskat husdjur som gång på gång hittar på olika hyss. Det är en katt som ligger och spinner i ditt knä för att sedan välta ner närmsta blomkruka, som leker snällt med sin låtsasråtta för att därefter käka sönder din mobilladdare. Givetvis blir du irriterad för stunden, ibland kanske du till och börjar skriva den där Blocket-annonsen. Men till slut kommer ilskan och frustrationen avdunsta och du plockar snart fram kattgodiset för att uppvakta din lilla älskling på nytt. Scarlet Nexus är så underbart på så många sätt, men flera av spelets positiva sidor vägs samtidigt ner av konstiga och tradiga inslag. Jag är ordentligt kär i det här äventyret, men det är knappast något fläckfritt förhållande.

Först och främst vill jag lyfta fram att Scarlet Nexus är ett oerhört vackert spel. Oavsett om min skärm är full av flygande föremål i världens alla färger eller en stillsam stund med mina virtuella supervänner bjuds jag på mängder med ögongodis. Oavsett vad som händer i spelet är det estetiskt sett otroligt imponerande. Mitt enda klagomål har att göra med det aningen statiska sätt som många av dialogerna gestaltas. De flesta samtalen presenteras genom en blandning av stillbilder och minimalt animerade karaktärsporträtt. Det är ett designval jag egentligen inte har något emot, spelet är trots allt väldigt vackert även när det står stilla. Men när jag jämför det med de få mellansekvenser som faktiskt är fullt animerade kan jag inte låta bli att önska mig betydligt mycket mer av den varan.

När jag inleder berättelsen står jag inför ett val mellan Yuito Sumeragi och Kasane Randall, spelets två spelbara huvudkaraktärer. Den övergripande handlingen är densamma oavsett vem jag spelar som, men för att uppleva berättelsen från alla vinklar krävs en genomspelning med vardera hjälte. Jag har spenderat nästan all min tid i Scarlet Nexus med Yuito och bara ett par timmar med Kasane, men trots det skulle jag rekommendera att spela som den sistnämnde. Exakt varför jag tycker så ska vi prata om strax. Oavsett vem du väljer spela som kastas du snabbt in i en värld full av avancerad teknologi och superkrafter som vår hjälte använder för att tillsammans med en färgsprakande ensemble besegra växtliknande monster som fått det mystiska namnet The Others.

Jag tänker inte berätta allt för mycket om spelets handling, den innehåller trots allt ett gäng avslöjanden och omvändningar jag helst ser att ni upplever på egen hand. Den blandar även överdrivna sci-fi-utläggningar med ett jordnära relationsdrama. Mycket av vad som händer i Scarlet Nexus är väldigt konstigt och ofta invecklat, något utvecklarna verkar vara fullt medvetna om. De har nämligen gjort allt i sin makt för att jag ska hänga med i handlingen varesig det handlar om utdragna dialoger om varje liten detalj, sammanfattningar av berättelsen i pausmenyn eller upprepande SMS-konversationer mellan spelets karaktärer. Å ena sidan är jag tacksam för den generösa expositionen just eftersom spelvärlden är så pass märklig, å andra sidan blir det lätt tröttsamt i längden. Speciellt när vi står öga mot öga med en övermäktig fiende men först måste prata några minuter om när, hur och varför vi ska besegra den.

Jag vill stanna kvar en stund vid de olika karaktärerna. Utöver Yuito och Kasane stoltserar Scarlet Nexus med en hel drös av livfulla kompanjoner. Varje medhjälpare har sin egna superkraft som kan användas i spelets lysande strider, men de har även en egen personlighet och bakgrundshistoria som jag upptäcker och utforskar under handlingens gång. Jag kan dessutom utveckla min relation med varje enskild kompanjon genom att antingen ge dem olika presenter eller genomföra så kallade ”bond episodes”. Det sistnämnda innebär oftast charmiga och intressanta samtal mellan min huvudkaraktär och kompanjonen i fråga. De tillför ett djup till varje enskild karaktär på ett lättsamt men effektivt sätt och är ett utmärkt sätt att bygga relationer på. Presentutdelningen känns däremot mest som en tradig syssla. Det sägs att det ofta kan vara lika roligt att ge bort presenter som att ta emot, men i Scarlet Nexus är det ren och skär lögn. Processen innebär inget mer än en massa meny-navigation och torra svar från mottagaren. Det enda fina med presentutdelningen är att samtliga gåvor dyker upp i gängets gömställe och används med jämna mellanrum av personen som fick paketet.

MER JAPANSKT: Shin Megami Tensei 3: Nocturne HD Remaster

Läckra miljöer och charmiga medhjälpare i all ära, men den största anledningen till varför jag spenderat majoriteten av mina gångna dagar med Scarlet Nexus är utan tvekan spelets bländande, mångfacetterade och otroligt underhållande stridssystem. Systemet är lätt att förstå men svårt att bemästra även om det sällan känns överdrivet krångligt trots alla mätare, spellägen och kombinationer som dyker upp i stridens hetta.

Yuito använder ett närgånget svärd som sitt primära vapen samtidigt som Kasane föredrar att slåss en bit ifrån fienderna med hjälp av sylvassa och boomerang-liknande kastknivar. Båda huvudkaraktärerna använder dessutom den oerhört tillfredsställande kraften att lyfta upp föremål och sula iväg dem mot närmsta blomstermonster. Kraften påminner mig starkt om dess motsvarighet i 2019 års Control, och det är endast positivt. Sedan skadar det ju inte heller att Dualsense-kontrollen implementerat lite motstånd i avtryckaren jag använder för att kasta prylar omkring mig, vilket tillför ytterligare lite tyngd i det hela.

Det är inte bara min egen superkraft jag förfogar över under spelets våldsamma delar, jag har även möjligheten att låna krafter från mina kompisar under en kortare tid. Här bjuds det på alla möjliga kreativa och effektiva förmågor. Exempelvis kan jag dränka mitt vapen i eld och elektricitet, göra mig själv osynlig och sätta in en kraftfull smygattack, duplicera mig själv och multiplicera all skada ett litet tag eller byta ut min vanliga ducka-funktion mot blixtsnabb teleportering. Jag kan även förstärka min egen kraft genom att samverka med Kasane (eller Yuito beroende på vem jag spelar som) och använda den obegränsat under en stund. I många fall är fienden till och designad på ett sätt som uppmuntrar och ibland till och med kräver att jag använder rätt superkrafter för att segra. Under spelets senare delar låser jag dessutom upp förmågan att låna upp till fyra olika superkrafter samtidigt vilket leder till en övermäktig och supermänsklig fyrverkeri-show, något som är precis så underhållande som det låter.

Om de vanliga striderna kan liknas vid sprakande fyrverkerier är de ingenting jämfört med atombomben som kallas ”Brain Field”. Det här stridsläget, som jag låser upp en bit in i spelet, tar mig och mina fiender till en plats där jag har total kontroll och kan pulverisera de mest skräckinjagande krukväxterna utan större problem. Blandningen av de neondränkta landskapen och enorma föremål som flyger mot mina fiender utan större ansträngning får både mig och Yuito att vilja vråla ”UNLIMITED POWER” allt vad vi orkar. Det är ett otroligt mäktigt och kraftfullt verktyg som samtidigt inte gör striderna för enkla tack vare sin begränsade tillgång.

Striderna är höjdpunkten i Scarlet Nexus, och de är otroligt underhållande samt visuellt läckra. Trots detta är jag inte helt nöjd, men det hade ni säkert väntat er vid det här laget. Det handlar dock inte om någon stor baksida och gäller egentligen bara en av spelets huvudkaraktärer. Ni kommer kanske ihåg att jag tidigare pratade om hur Yuito var min huvudsakliga hjälte, men att Kasane var den jag skulle rekommendera till er andra. Anledningen till detta är de grundläggande attackerna med antingen Yuitos svärd eller Kasanes kastknivar. I varje strid har jag möjligheten att låsa in siktet på en fiende i taget, detta innebär att föremål jag kastar och andra attacker vänder sig mot just den fienden. Problemet här är att det inte alltid fungerar. Vid flera tillfällen när jag spelade som Yuito hade jag siktet inställt på en fiende, men istället för att svinga svärdet mot monstret framför mig slog jag istället hål i luften gång på gång. Kasanes mer distanserade vapen innebär att jag träffar någon del av fienden även när detta inträffar, vilket är den stora anledningen till varför jag lyfter fram henne som det föredragna valet. Det är som sagt inget stort problem, men det var likväl en aspekt som frammanade en och annan suck från undertecknad.

LÄS MER: Axiom Verge 2 kan vara för den konflikträdde

Scarlet Nexus är ett otroligt trevligt och läckert japanskt actionrollspel som kommer fånga in nya fans likt mig själv och säkerligen även tillfredsställa gamla JRPG-rävar. Trots allt detta är det ingen perfekt spelupplevelse. Likt den där busiga huskatten har spelet ett helt gäng med tveksamma och ibland även irriterande sidor, men på det stora hela är det inget som egentligen spelar någon större roll. Sina skönhetsfläckar till trots är det här ett charmigt, häftigt och underhållande äventyr och ett fullgott inköp inför sommarens regniga dagar.