Det finns ett stort skäl till att tycka bra om Shredders och ett stort skäl till att tycka illa om det. En del spel har den där effekten att man startar dem, spelar första timmen och ungefär vet vad man kommer få ut av det. Med det sagt så är den positiva aspekten av detta snowboard-spel så pass bra att jag ändå har roligt, och om inte spelet hade dragits ner av den väldigt märkliga presentationen så hade jag nog kunnat ha skoj med detta en bra tid framöver. Nu känner jag mig rätt nöjd med de timmar jag ägnade åt spelet för att således ge det ett rättvist omdöme.

Men vi betar av den negativa aspekten först. Jag förstår att det finns någon slags attityd kopplad till hela den här kulturen som man kanske vill ta tillvara på eller överdriva för effekten skull. Men spelets sätt att göra allt coolt med att blanda mängder med typsnitt, ha en story som genomsyras av att karaktärerna ska säga tuffa saker och en i övrigt ganska trist presentation känns bara töntig. Man kan givetvis välja att se förbi den, men det faktum att den finns där som ett sätt att hålla ihop spelets story-läge gör att den ändå påverkar mitt slutomdöme. Den är liksom rätt i mitt ansikte och är svår att ignorera.

Det är då tur att de bitar som faktiskt spelar mer roll ändå är välgjorda. För här har en hel del fokus lagts på att få snön att se realistisk ut och hur man hanterar spelets progression är också bra: genom att klara av diverse mål i backen man åker nerför går man helt enkelt snabbt vidare till nästa. Det är dock rätt tråkigt att många av uppgifterna som ska göras för att komma vidare är över på 30 sekunder innan en ny mellansekvens kommer och bryter spelets flow. Här hade man istället kunna kombinera dem till en nivå istället. Som det är nu är det oftast över innan det roliga startar – åtminstone till en början.

Efter många hopp, fall och snäva kurvor blir spelet mer utmanande och därmed åkturerna också längre och det går alldeles utmärkt att strunta i spelets story-läge för att bara ha en enorm frihetskänsla i backarna. Däremot finns det en poäng i att spela igenom berättelsen för att lära sig spelets tricks så jag bestämmer mig för att börja trycka bort mellansekvenserna och ägnar mig istället åt det som är roligt. Här finns en slipad kontroll och en visuell presentation som om inte tekniskt avancerade ändå är så pass tilltalande att jag ser fram emot varje underhållande åktur.

Som paket är också Shredders ett med hyfsat mycket innehåll. Man låser upp outfits i schyst takt och den där känslan av ”bara ett försök till” ger sig ofta till känna. Är man en sådan spelare som vill maxa allt finns här gott om utmaning och jag gillar verkligen hur spelet ändå, trots den töntiga attityden jag kunde varit utan i presentation och mellansekvenser, tar sig på allvar när det gäller tricks och utmaningar. Så fort man ger sig ut i backen finns här en kärlek till det viktigaste, vilket givetvis är att faktiskt åka snowboard. Känslan att göra tricks och få ihop skickliga sekvenser har en tyngd jag uppskattar. Det är roligt och även om en del visuella områden avslöjar att det är indie-utvecklat så ser det bra ut. Att det är lite grovhugget i kanterna gör mig liksom inte så mycket när snön gnistrar fint och åkarna lämnar snygga spår i snön. Animationer och tricks ser även de bra ut så jag förstår var fokus lagts.

Det finns en tvådelad känsla som dyker upp varje gång jag startar Shredders. En som ger mig utmaning och som roar nog för att jag ska ha roligt med spelet, men också en där jag rynkar på näsan åt hur spelet hela tiden försöker skrika YEAH-WOW-OMG-NO WAY i mitt ansikte. Snowboarding som kultur måste inte behöva dras med de påklistrade 90- och 00-tals-attityderna. Jag lyckas dock se förbi det eftersom det ändå är skoj att spela och har man suktat efter ett snowboard-spel tror jag definitivt att det finns en del att hämta här. Den digitala vintern i Shredders må anlända lagom till att den verkliga sakta försvinner och jakten på det där åtråvärda 1080-tricket har gett mig mycket nöje de senaste dagarna i ett spel som gör sin viktigaste grej på ett bra sätt.