6 minuter lästid

Jag har något jag måste bekänna: jag har aldrig ägt eller spelat ett Sonic spel. Eller det kanske inte riktigt är sant, jag hade Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games samt Super Smash Bros Wii U. Ingetdera ett spel med Sonic som huvudkaraktär utan bara spel där han är med, det ena mer än det andra. Sonic har existerat i en konstig sorts mellanting runtomkring mig. Det händer då och då att jag ser en trailer för det senaste spelet på Youtube eller någon som recenserar ett gammalt eller nytt spel och som antingen hatar eller älskar det. Det verkar ganska jobbigt att vara ett fan av Sonic då ingen verkar hålla med någon om vad de tycker och tänker. Jag hade inte direkt någon åsikt om spelen men tänkte att det kanske var dags att ta steget in i Sonics värld, så jag tog mig en titt på Sonic the Hedgehog från 2020. 90 minuter senare och med näsdukarna kastade i papperskorgen bestämde jag mig för att börja från början med Sonic och som tur är har Sega släppt ett spel som kan hjälpa mig göra just det. I slutet av juni gavs Sonic Origins ut till samtliga större plattformar och det gav mig det perfekta tillfället att plocka upp det.

Detta är ett samlingsspel bestående av Sonic the Hedgehog, Sonic the Hedgehog 2, Sonic the Hedgehog 3 & Knuckles och Sonic CD. Varje spel har ett Classic Mode och ett Anniversary Mode samt en Boss Rush. Skillnaden mellan de två är att Classic Mode är i originalformat (alltså 4:3) med ett begränsat antal liv och game over när dessa tar slut. Anniversary Mode är i 16:9 och obegränsat med liv, vilket innebär att spelet aldrig behöver ta slut. 

Jag valde att börja från början med Sonic the Hedgehog och jag valde Classic-läget. 20 minuter senare bytte jag snabbt över till Anniversary, eftersom jag ganska snabbt kom fram till att Classic inte var något för mig. Inte för att Classic är dåligt eller så, det är snarare jag som är totalt värdelös på det här spelet och om jag ska komma någonstans i det innan årtiondet är slut behöver jag oändligt med liv. Efter det gick det lite lättare. Jag var eller snarare fortfarande är, inte överdrivet bra på den här typen av spel som Sonic är så berömd för, men jag behövde aldrig riktigt oroa mig för att bli för arg när jag dog på exakt samma ställe för hundrade gången eftersom jag bara kunde börja om från den senaste sparpunkten. 

Jag måste dock erkänna att av alla fyra spel som finns med i denna kollektion var detta det jag gillade minst. Möjligen beror det på att det är det första spelet i serien och alla småfel och brister som därmed följer med, men jag hade inte alls lika kul med detta spel. Jag kände att svårighetsgraden ökade alldeles för mycket alldeles för fort. Det var vid flera tillfällen som jag tappade motivationen till att fortsätta och det faktum att Sonic konstant halkar runt överallt som om han hade smör under skorna gör det tajta plattformandet extremt frustrerande. Det tog mig alldeles för lång tid att vänja mig vid det och efter att jag gått till jobbet några timmar och kom tillbaka till spelet så hade jag glömt bort det igen.

MER OM DEN BLÅ IGELKOTTEN: Sonics oförtjänta rykte

Jag spelade Sonic Origins på Playstation 4 med en Dualshock-kontroll. En sådan kontroll ger spelaren möjligheten att välja mellan att antingen styra Sonic med den högra analogstickan eller med knapparna. Jag upplevde att det var lättare att använda knapparna då jag hade svårare att kontrollera Sonic analogt. Musiken är fantastisk till ingens förvåning och jag kan lyssna på den utan att direkt märka när den loopar. 

Nästa spel i ordningen var Sonic CD. Jag gillade det här spelet betydligt mer än det första. Jag tyckte det styr bättre och jag gillade spelet mer överlag. Banorna är större och det finns fler olika sätt att ta sig till slutet av banan. Jag älskade estetiken mer i det här spelet och det är definitivt det jag kommer att återvända till. Likt det första spelet hoppade jag direkt in i Adventure Mode för att bespara mig den migrän som jag visste att jag skulle få om jag försökte mig på Classic Mode. Varje bana är fylld till bredden med detaljer och bakgrunden till varje bana känns levande på ett helt annat sätt. 

Jag är inte alls uppvuxen med de konsoler som de tidiga Sonic-spelen släpptes till och att kunna få se hur fantastiskt det såg ut då, nu med uppdaterad grafik, är fantastiskt. Det känns verkligen som att resa med en tidsmaskin, vilket är väldigt passande med tanke på att tidsresande är en ganska viktig del av Sonic CD. Runtomkring banorna finns det skyltar som Sonic kan snurra på, och på dessa står det antingen ”framtid” eller “dåtid” och detta dikterar åt vilket håll du kommer förflyttas. Detta gör att banorna blir ännu större och att det finns ännu mer att utforska. Med tanke på att jag spelade med obegränsade liv var det superkul att försöka hitta alla olika vägar som Sonic kunde ta sig runt. Ibland kunde jag se ringar på platser som inte var möjligt att nå, tillexempel inne i en vägg, men när jag reste i tiden förändrades banan och helt plötsligt fanns det en väg där. Allt detta gör det mycket roligare att komma tillbaka till Sonic CD.

Sonic 2 introducerar Tails och därmed ett nytt sätt att ta sig runt fram genom banorna. Efter två spel av att ha spelat som Sonic tog jag tillfället i akt att spela som Tails. Tails till skillnad från Sonic har en lite annan arsenal. Han kan flyga en kort stund vilket ibland kan göra det lättare att ta sig upp för kanter eller ge en räddning om man skulle missbedöma ett hopp. Om man spelar tillsammans med Sonic så kan Tails ta tag i Sonic och de kan båda två flyga en kort stund. Jag gillade detta spel mer än det första Sonic-spelet men mindre än Sonic CD. Jag tycker det styr bättre och helt enkelt känns bättre och roligare. 

Sonic 3 and Knuckles är mer av detsamma som Sonic 2, samtidigt som det är mycket bättre. Det bygger vidare på det klassiska spelet, precis som en duktig uppföljare ska. Det är i detta spel vi träffar Knuckles för första gången. Eller, egentligen inte. För när man öppnar Sonic 2 kan man nämligen spela som Knuckles. Detta är en gullig, liten bit spelhistoria som jag tyckte var ganska kul att upptäcka. När Sonic 3 and Knuckles släpptes för första gången 1994 kunde man nämligen kombinera det med Sonic 2 och därmed kunde man spela med Knuckles i Sonic 2. Att detta är en möjlighet tyckte jag var ganska kul och visar på att de som gjorde denna fantastiska remaster verkligen brydde sig.

FRÅN SONIC TILL DIABLO: Denna gång missar jag inte tåget till helvetet

Muséet är nog en av mina absoluta favoritdelar i hela spelat. Allteftersom spelet pågår låser man upp olika saker i muséet: musik, konceptskisser och de små korta filmsnuttarna i början och slutet av varje spel. Detta tycker jag är en extremt bra belöning för den som klarar av spelen och en fantastisk gåva både till de som vuxit upp med spelen och de som spelar för första gången. Det är supermysigt att titta igenom alla bilder och lyssna på den fantastiska musiken. Detta är verkligen den perfekta moroten för att försöka låsa upp allt då det finns en tydlig vinst.

Det jag tror är Sonic Origins starkaste designval är just de två sätten du kan välja att spela de fyra första klassiska Sonic-spelen. För den som växte upp med spelen och vill återuppleva dem så nära originalet som man kan komma så Classic Mode perfekt. För den som är intresserad av Sonics första spel är Anniversary Mode helt perfekt och naturligtvis kan vem som helst välja vilken av speltyperna som passar dem. 

Jag skulle absolut rekommendera detta både till den som är ett fan av serien och vill återuppleva sin barndom med de gamla spelen på en mer modern konsol, och till den som aldrig i sitt liv spelat ett klassiskt Sonic-spel. Det är absolut prisvärt med tanke på att man får fyra klassiska spel med två speltyper var, boss rush till samtliga, ett “story mode” där man spelar igenom alla fyra spelen på en och samma gång, uppdrag och utmaningar samt hela muséet. 

Jag är väldigt glad att detta var min introduktion till de klassiska Sonic-spelen. Det är ett perfekt litet paket med allt det som man kan önska sig i en remaster. Det ser fantastiskt ut för att ha behållit 16-bitars 2D-grafiken, det låter fantastisk och är den perfekta platsen för att spela de klassiska Sonic spelen.