Berättelsen säger att någon gång 1977 inspirerades den Taito-anställde programmeraren Tomohiro Nishikado av Breakout från Atari, och även Taitos eget och betydligt mindre kända Space Monsters från 1972, till att skapa något eget. Ett år senare, 1978, såg inte bara Space Invaders dagen ljus utan hela shoot’em up-genren som helhet då Space Invaders framgång lockade fram många kopior och spel som i sin tur var inspirerade av Nishikados klassiska titel.

Space Invaders är så simpelt men dess hållbarhet är likväl stor. Det går att skriva länge om dess slumpmässigt funna svårighetskurva, att bygga sitt spel efter de begränsningar man hade och att det var ett av de första spel som hade ett löpande, om än naket, soundtrack.

Det jag vill tala om idag är dock seriens simpla estetiska språk, ett språk som serien aldrig någonsin lämnat bakom sig utan istället omfamnat rejält. Space Invaders-varelsen är i samma ursprungliga sällskap som Pac-Man och Super Mario men samtidigt inte. Den är enkel, stilren och kantig. Men trots uppföljare och moderna adaptioner har Taito alltid stått fast vid att designen av invaderarna skall vara av samma klassiskt klossiga utseende. Space Invaders har aldrig försökt sig på 3D-modeller eller att likt både Mario och Pac-Man modernisera sina karaktärer.

Jag personligen tycker om Space Invaders bildspråk och jag har det på flera olika kläder, kuddar och lite andra ställen i mitt hem. Det är retro-stiligt enligt mig och därför är det kul hur framförallt två av spelen i Space Invaders Forever-paketet gör så mycket de kan av denna begränsade vara.

Denna Space Invaders-mosaik ligger i centrum i både Space Invaders Extreme och Gigamax X 4 SE. Flerspelar-läget Gigamax är det som är mest troget originalet men med undantaget att man kan spela klassikern med upp till tre vänner. Inledningsvis ser det väldigt klassiskt och normalt ut men ganska snabbt inser man att Taito börjar experimentera med färger, former och storlekar. Det är lite av en mardröm att försöka spela ensam så hitta åtminstone en vän eller fler att dela din Gigamax X 4 SE-upplevelse med.

En mer omedelbart annorlunda upplevelse kommer från Space Invaders Extreme som verkligen gör skäl för mosaik-påståendet ovan. De klassiska formerna marscherar fram och tillbaka över skärmen med olika förmågor som är där för att försöka göra dig ställd när en ny utmaning kastas emot dig. Man kan säga att varje bana är en stegrande pusselutmaning där power-ups ges som belöning åt den som pangar fyra Invaders på raken i samma färg. Lyckas du dessutom sänka det större UFO:t på skärmen som dyker upp då och då hamnar du i bonusläget som är ett litet minispel där du måste uppfylla vissa krav under tidspress. Klarar man det följs det upp av ”Fever time” som bestyckar dig till tänderna en kort stund och gör dig till en livsfarlig mördarmaskin så du kan håva hem de stora poängen.

ANNAT SCHYST SKJUTARSPEL I RETROSTUK: Rival Megagun

Något som däremot inte är troget originalet är soundtracket för här har vi något väldigt annorlunda än det solitära hjärtdunk eller stöveltramp som 78-klassikern kunde frambringa. Extreme bjuder på ett kaotiskt pumpande techno- och elektronika-soundtrack. Den som spelat det mer kända Pac-Man Championship Edition kan nog skapa sig en bild av hur ljudmattan låter. Och om namnet Jeff Minter säger dig något behöver du veta att han står för visualizer-designen som är ständigt närvarande i bakgrunden. Space Invaders Extreme är samtidigt väldigt enkelt och upptaget i sin design. Varje byggkloss är av simpla former men mängden data som skall avläses varje sekund och den väl tilltagna mängden juice (läs mer om det juice här) gör det till en väldigt myllrande upplevelse.

Sen har vi Arkanoid vs. Space Invaders som inledningsvis verkligen förvillade mig när jag slog på min Switch. Jag möttes nämligen av en skärm som vridit sig 90 grader. Jag har sett hur hardcore-shoot’em ups kan göra såhär med skärmen så jag knatade in i inställningarna för att vrida tillbaka skärmen, för jag tänkte absolut inte ställa min 55 tums-smart-TV på högkant. Till min förvåning fann jag ingen inställning för att göra så skärmen blev rättvänd och det skall tilläggas att spelet själv inte säger vad man skall göra. Det man måste göra är att spela i handhållet läge med Switchen i vertikalt läge. Arkanoid vs. Space Invaders verkar nämligen ursprungligen vara ett mobilspel så det styrs med fingret och är anpassat efter en mobiltelefons skärm. Detta irriterande mig faktiskt lite inledningsvis men när jag väl börjat spela förstod jag att det hade blivit en nästintill omöjlig uppgift att spela kompetent med kontroll.

LÄS OM PAC-MANS 2000-REVIVAL: Veckans spelmelodi: Pac-Man Championship Edition 2 – Pac Jump Up!

Arkanoid vs. Space Invaders är en hyllning till Breakout som en gång inspirerade Nishikado. Fast man har använt Taitos egna version Arkanoid som hybridfordon. Spelet är med andra ord en mix av Space Invaders och Arkanoid och det är väl egentligen det bästa sättet att beskriva det på. Det är ett smart upplägg men jag tröttnade på det lite väl snabbt och jag hade fortfarande föredragit att spela det med en kontroll och nöjt mig med att paddeln rört sig enbart i sidled än möjligheten att svepa runt mer fritt på skärmen. Det inslaget gör att man faktiskt mister lite av Arkanoid-känslan. Jag föredrar simpliciteten i att bara susa till höger och vänster. Detta spel känns även estetiskt tråkigare då det dras med en ganska klassisk anime-stil runtom Space Invaders-temat och jag (och sambon i rummet intill) tröttnade väldigt snabbt på ljudeffekterna.

Arkanoid vs. Space Invaders sticker ut som en tumme. Jag hade verkligen önskat att alla tre spelen hade haft ungefär samma stil. Det hade gjort att det känts som ett genomtänkt paket men nu känns det mer ihoprafsat, att man bara samlade ihop tre spel med helt olika ursprung. Space Invaders Forever bjuder definitivt på en väldigt varierad spelupplevelse där Extreme är kronjuvelen i samlingen medan Arkanoid vs. Space Invaders är en illa sittande rubin i brättet.

Jag beundrar verkligen Taitos envishet att låta Space Invaders behålla sin estetiska kärna för den gör så mycket för känslan. Det ger dem möjligheten att vara kreativa men utan att någon behöver ifrågasätta om slutprodukten är ett Space Invaders eller ej. Det fick mig att reflektera över just vilken magnifik uppvisning i kaotisk minimalism serien är. Denna mosaik av utomjordiska pixelmonster är och förblir en odödlig spel- och designklassiker. Spelupplevelsen må förändras på gott och ont men designen är lika charmig, elegant och relevant 2021 som i 1978.